Hej, hej här är jag igen!!

Mycket jag skulle vilja dela med mej av till er, men tiden är knapp så jag önskar er alla en trevlig helg med mycket  :)

Kan berätta lite kort att min allra käraste lilla Smilla födde tre (fyra) bedårande små bebisar i Onsdags!!

En förlorade vi, men dom tre som lever är otroligt livskraftiga och alerta!

Det är så otroligt härligt att få vara med, stötta och agera lite barnmorska!

 Det är det som är pricken över i, grädden på moset, helgen efter en tuff vecka, vakna jämte någon man tycker om, Fredagsmyset i soffan, solen på hösten, mascaran på fransarna, plåstret på skovskavet, att äntligen få kissa när man hållt sej en hel dag eller att myndigheterna plötsligt fattar och gör rätt!        

Ja, jag tror ni fattar känslan!:)                                                                                                                                                

När jag lärt mej hur sjutton man stoppar in bilder från kameran in i själva datorn och sen vidare upp på bloggen, kommer ni självklart få ta del av våra små underverk!:)

För er som undrar hur det gick sen med turerna kring inlägget jag gjorde den femte September kan jag nu stolt berätta att sedan i Torsdags har jag och mitt äldsta barns far GEMENSAM vårdnad om vårt barn!

Det lilla meddelandet i inkorgen innehöll en vädjan om att jag skulle höra av mej till familjerättskvinna nr 1, men innan jag samlat kraft att ringa hann hon ringa tillbaka.

Hon hade då pratat med Skatteverket som lovat skicka ansökan till familjerättskvinnan så hon i sin tur kunde skicka den vidare till mej som skrev på och sände till barnets far, som även han skrev på och sände åter till skatteverket!

Och i Torsdags fick vi alltså en bekräftelse på att vi nu är vårdnadshavare båda två.

En prosess som tagit tre månader är nu över, och det är med ett visst vemod jag funderar på vad som ska bli höstens stora projekt?!

Funderar på att kanske ge Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen något att fundera på, eller kanske rektorn??

Mmm, men först av allt behöver jag nog vila mej lite, det kostar på att vara medborgare i Sverige det ska gudarna veta, men jag tycker faktiskt, trots allt, att det är värt det! 

Sitter här och känner mej lite smått irriterad över människors dumhet.

Fick på morgon TVn till kaffet i morse, "Efter tio med Malou".

Där var två kvinliga gäster inbjudna för att prata om lyckliga skiljsmässor.

Dessutom var allas vår Blondinbella där och tog emot kommentarer från tittare via nätet.

För att ge er en liten bild av min bakrund kan jag berätta att mina föräldrar aldrig var gifta, men separerade när jag var i fem års åldern.

Jag  föddes i förorten, men när jag var åtta flyttade vi till en småstad nära min mammas rötter.

När jag kom till min nya skola var jag det enda barnet som hade separerade föräldrar och jag minns hur avundssjuk jag var när jag kom hem till kompisar vars vardagsrum var fyllda av bröllopsfoton på deras föräldrar.

Herreguuuud vad lyckliga alla är här minns jag att jag tänkte!!:)

Idag, trettio år senare vet jag bättre.

Visserligen har jag oxå under ett förvirrat ögonblick befunnit mej i äktenskapsträsket men efter 15 månader som fru insåg jag att den typen av liv inte var min tekopp.

Jag och ex:et var ändå ett par i 7 1/2 år så det var inget förhastat beslut på så sätt.

Min irritation idag grundar sej i hur människor tänker och betér sej när det kommer till separationer oavsett om du nu varit gift eller inte.

Det är tydligen så att föräldrar på fullaste allvar snackar skit om varandra inför barnen som slits mellan två hem, det gapas och skriks och skylls ifrån..

Klart jag i ärlighetens namn förstår att det förekommer, har ju själv blivit ganska hårt åtgången av exet, ex svärmor och deras följe.

Det är som om vissa tror att det är så man gör när man separerar, mesta skitsnackaren vinner?!!

Dessutom förstår jag inte hur man kan glömma det som man ändå delat, jag menar någongång någonstans fanns det ju ändå någon slags kärlek och den måste man väl ändå respektera även om det var länge sedan dom känslorna fanns..

Personligen har jag nog en ganska synisk bild av äktenskap överhuvudtaget och jag tycker oftast det känns ganska naivt att gifta sej och tro att det är en slags evig kärlek?!

För mej handlar det ofta om att hålla en viss fasad utåt och visa upp hur lyckade man är!

Kolla här, kolla på oss! Såhär mycket älskar vi varandra!!!

Och vi ska köpa hus för 10 miljoner för så bra har vi det!!!

Jag tror visst att man kan älska varandra ett bra tag, men att man på något sätt skaffa sej papper på sin kärlek känns lite skruvat för mej.

Jag menar, vaknar man upp och inte minns vem man sagt att man älskar så man måste kika på fusklappen känns det väl inte som om man ska vara gift i vilket fall som helst?!

Jag tror mer på att respekt, ödmjukhet, humor, sunt förnuft, ärlighet, kärlek och kommunikation kan få ett förhållande att funka minst lika bra om inte ännu bättre än stora hus, skulder och ett papper hos tingsrätten!

....Men, men, det är ju bara jag det!

Tillslut kan jag bara tillägga, det är aldrig för sent att separera, men om du vågar ta steget gör det snyggt och respektera det ni faktiskt en gång hade.. Det tjänar alla på!

(ps, jag är inte bitter, jag är otroligt nöjd och glad med livet, så de så!! ds.)

Med risk för att bli tjatig, men jag kan inte låta bli!

Ni måste höra detta!

Jag var lite fundersam på om hon skulle kunna kontra sina tidigare album, det tillhör ju trots allt en relativt smal genre som jag trodde i min enfald skulle kunna bli svår att få låta nytt och fräscht igen.

Dessutom med denna säregna röst återigen kunna förmedla känslan och vemodet som texterna fyller mej med.

Jag kan bara resa mej upp, lyfta på hatten och erkänna: jag är bokstavligt talat tagen på sängen, blåst av stolen och näst intill stum av beundran!

  Köp.nu!!!!!

För första gången i mitt liv har jag förälskat mej i en annan kvinna!

Luta dej tillbaka, slut dina ögon, lyssna och njut! 

Jag måste bara få slänga ur mej en fråga eller för mej är det nog mer ett påstående.

Jag skulle antagligen kunna googla mej fram till en vettig förklaring, men jag är trött i ögonen och i huvudet så jag orkar helt enkelt inte sitta här och söka runt.

Så jag tänkte att förhoppningsvis någon av er bara kan ge mej svaret..

Har funderat ganska mycket på detta genom åren och nu vill jag få ett slut på mina funderingar en gång för alla!

Det är nämligen såhär: När jag blir förkyld eller allmänt sjuk så inträffar det till 98% när jag har min mens!

Jag kan ha mens utan att bli sjuk, men blir jag sjuk så har jag nästan alltid mens! (som att det inte skulle räcka med mensen?!)

Jag undrar helt enkelt om det ÄR så att immunförsvaret försämras under mensveckan?

En fundering till har jag kring detta och den är: En kompis ex påstod alltid att hon luktade/smakade järn när hon skulle ha sin mens! (från munnen alltså!!:))

Finns det några som helst belägg för ett sånt påstående? 

Jag borde antagligen vid min ålder ha koll på sånt här men jag har faktiskt ingen aning!!

Skulle någon, om det nu skulle visa sej stämma, förklara för mej, VARFÖR?!

Som tack för att ni läser min blogg får ni en fin bild att titta lite på:)

Fotnot: Personen på bilden har inget mej blogginnehavaren att göra. 

I dag lägger jag min energi på att vänta, det är ungefär vad jag känner att jag orkar med!

Jag väntar på att energin ska återvända!   

Jag väntar på våren och solen!   

Jag väntar på goda nyheter, lycka och framgång!   

Jag väntar på att kaffet ska rinna ner!   

Jag väntar på klimakteriet!   

Jag väntar på helgen!   

Jag väntar på att min lilla Smilla ska få värkar!   

Jag väntar på olika besked!   

Jag väntar på att rektorn ska få "tummen ur"!   

Jag väntar på den dagen då min väntan är över!   

Nu tänker ni kanske att jag är en passiv j...el som bara väntar på att saker ska hända av sej själv, men tro mej, det tror jag inte!

Men jag har för tillfället dragit i alla tänkbara trådar så just nu kan jag bara vänta på att någon ska passa bollen tillbaka till mej, så jag kan få göra ett vackert avslut rakt upp krysset!

Har blivit lite väl många stolpskott på sistone...  

Hej igen!

Tillbaka igen efter en lätt turbulent helg...

Är fullständigt slut och funderar på om jag ska sluta ställa upp för andra och fokusera på mitt eget liv, iaf resten av året eller något sånt..

I helgen har jag agerat kvinnojour, psykolog, pedagog, hostel och mamma!

Hade egentligen enbart planerat och sett fram mot det sistnämnda, men hur ofta blir det som man tänkt sej...

Men vad är väl en bal på slottet?

Till slut reagerade min sex åring och sa:  

"min mamma är faktiskt ingen bläckfisk"!:)  (dvs, jag har inte åtta armar och kan därmed inte göra allt samtidigt!, ngt jag brukar påminna barnen om när dom vill att allt ska ske nu, eller allra helst nyss!)

Iband undrar jag om andra skulle göra samma sak för mej?

Självklart, vore ju det givna svaret!

Men jag tvivlar faktiskt på det.. Kanske sorgligt, men sant!

Något jag funderat en del på är:

Finns onda människor pga, dom goda människorna?

Jag tänker såhär, dom som är "goda" är ibland så förlåtande och förstående så det står mej upp i halsen!!

Inte helt sällan kan jag tycka att det daltas så förbannat med dessa, samhällets bottenskrap..

Skulle vi inte vara så accepterande och förlåtande, utan istället sätta ner foten och säga: "nu får det faan i mej vara bra", så inbillar jag mej att vi nästintill skulle kunna utrota elakhet och ondska genom att "bara" våga säga ifrån, en gång för alla!

Vi pratar och pratar men ändå tillåter vi "alltid" "saker" ske om och om igen...

Vad är det för fel på människan??

Jag säger som "grynet": TA INGEN SKIT    om du nu inte tycker om det förstås!

Hade sett fram emot att skriva ett helt annat inlägg just nu, men som alltid slänger jag ett öga på Aftonbladet innan jag gör någonting annat för att snabbt uppdatera mej över om nattens händelser.

Idag fick jag läsa om hur någon utanför Sundsvall roar sej med att hugga huvuvdet av katter i området.

Återigen har jag lyckats bli förvånad över människors handlande.

Tyvärr har jag inte lyckats lära mej att länka till Aftonbladet än, men om du vill känna hur luften går ur dej och hur en slags märklig klump sätter sej i magen på dej lagom till morgon kaffet så kan jag varmt rekommendera dej att gå in och läsa denna artikel.

Inte mycket mer att säga just nu, återkommer antagligen under dagen..