JAG BEHÖVER HJÄLP MED ATT HITTA ETT VARAKTIGT, KÄRLEKSFULLT HEM TILL MIN UNDERBARA SCHÄFERTIK PÅ TVÅ ÅR!!

Finns de möjligtvis någon här som är 110% seriös och kan tänka sej att dela sitt liv med finaste hunden??

Bilder finns under rubriken, "en liten kärleksförklaring till någon jag tycker väldigt mycke om"!

Hon är definitivt INGEN problemhund,hon älskar barn i alla åldrar, lätt att hantera vad de gäller kloklippning,borstning, badning, tandborstning osv.

Hon älskar att åka bil, har aldrig varit sjuk och är full av liv och glädje.

Hon är ingen stressad hund utan kopplar lätt av inomhus.

Hon är reggad i skk

vaccinerad,avmaskad,chippad

Mh-testad och röntgad (a-höfter, hö ed ua, vä mbp)

Försäkrad i Agria.

Hon är med andra ord en helt perfekt hund!!

Oseriösa svar undanbedes, då detta är ett tillräckligt svårt beslut ändå.

Ser helst att hon får stanna inom jkpg-län, då jag är mån av att hålla kontakten, naturligtvis får ni lära känna varandra under en prövotid.

Skriv nåra rader om vad du kan erbjuda min ögonsten,lämna mail och telnr så hör jag av mej.

Publicerar naturligtvis inga mail adresser lr nr här!!

Jag tänker inte skänka bort henne och inte heller acceptera några avbetalningsförslag, så dessa ev intressenter gör sej inte heller besväret att svara då jag finner det högst oseriöst!

Du bör oxå ha vana av rasen eller liknande!

I övrigt är alla varmt välkommna med frågor och funderingar!

Mvh, Anna

Jag har funderat en del på sistone.....oxå!

Och det här är vad som senast rört sej i huvudet på mej..

Det handlar om frihet och hur otroligt viktig den är för att livet ska kunna fungera överhuvudtaget.

Låter säkert väldigt klyschigt, men jag tror att frihet är nyckeln till livet.

Sting, den gamle räven har gjort en låt som heter "if you love someone seth them free".

Och det är ungefär så jag försöker tänka, man kan aldrig låsa in och tvinga, klamra sej fast vid någon man älskar..

För låter man aldrig någon gå, låter man denne heller aldrig få en chans att återkomma..

Det är betydligt lättare sagt än gjort, och jag är själv under upplärning och ibland tvingas man tillbaka till ruta ett.

Det krävs en sällan skådad styrka och ett mod utöver de vanliga och inte minst en osjälvisk syn på kärleken för att lyckas, men kan man bara tillåta sej att våga misslyckas så tror jag man har kommit en väldigt god bit på väg...

Detta gäller nödvändigtvis inte bara kärleksrelationer, utan dom flesta reationer överhuvudtaget, kärleken till sina barn, vänner och kanske till och med till husdjuret, vad vet jag?

Men tänk dej själv att älska så att hjärtat värker, men ändå kunna öppna dörren och säga "du är fri att gå"...

Är inte de verklig och osjälvisk kärlek så vet inte jag?!