Hej igen!

Tillbaka igen efter en lätt turbulent helg...

Är fullständigt slut och funderar på om jag ska sluta ställa upp för andra och fokusera på mitt eget liv, iaf resten av året eller något sånt..

I helgen har jag agerat kvinnojour, psykolog, pedagog, hostel och mamma!

Hade egentligen enbart planerat och sett fram mot det sistnämnda, men hur ofta blir det som man tänkt sej...

Men vad är väl en bal på slottet?

Till slut reagerade min sex åring och sa:  

"min mamma är faktiskt ingen bläckfisk"!:)  (dvs, jag har inte åtta armar och kan därmed inte göra allt samtidigt!, ngt jag brukar påminna barnen om när dom vill att allt ska ske nu, eller allra helst nyss!)

Iband undrar jag om andra skulle göra samma sak för mej?

Självklart, vore ju det givna svaret!

Men jag tvivlar faktiskt på det.. Kanske sorgligt, men sant!

Något jag funderat en del på är:

Finns onda människor pga, dom goda människorna?

Jag tänker såhär, dom som är "goda" är ibland så förlåtande och förstående så det står mej upp i halsen!!

Inte helt sällan kan jag tycka att det daltas så förbannat med dessa, samhällets bottenskrap..

Skulle vi inte vara så accepterande och förlåtande, utan istället sätta ner foten och säga: "nu får det faan i mej vara bra", så inbillar jag mej att vi nästintill skulle kunna utrota elakhet och ondska genom att "bara" våga säga ifrån, en gång för alla!

Vi pratar och pratar men ändå tillåter vi "alltid" "saker" ske om och om igen...

Vad är det för fel på människan??

Jag säger som "grynet": TA INGEN SKIT    om du nu inte tycker om det förstås!