Nu ska jag berätta något fantastiskt som har hänt mej under sommaren.                                                                                 För att förtydliga det hela vill jag påminna om att det här INTE är en historia ur den tecknade barnfilmen "landet för länge sedan", utan en verklig berättelse direkt ur det Svenska samhället sommaren 2011.

Mitt äldsta barn har flyttat till sin pappa för att börja gymnasiet tio mil bort.

Mitt barn har under sina snart sexton år alltid bott hos mej och träffat sin pappa på helger och lov.

Jag har stått som ensam vårdnadshavare, men i och med flytten till pappan ville vi ha gemensam vårdnad, mest av praktiska skäl.

Mycket papper som ska intygas av vårdnadshavaren osv, osv..      

I början av Juni ringde jag upp Tingsrätten angående mitt ärende, jag vet ju att såna här handlingar registreras där, så jag tänkte att det skulle vara den smidigaste vägen att gå.

Vänligt men bestämt hänvisade rösten till familjerätten, dom har nämligen samma befogenheter i dessa ärenden.

Jag ringde genast upp familjerätten för att jag skulle ha detta klart INNAN semestern.

Hos familjerätten fick jag förtydliga att vi (pappan och jag) INTE var oense angående vårdnaden utan vi vill dela den. ( något som rösten i andra änden uppenbarligen stod ganska främmande inför! Föräldrar som vänder sej till familjerätten och är överens!!)

Efter mycket om och men blev även hon och jag överens och hon lovade att skicka papperna som vi skulle skriva under och skicka åter fortast möjligt.

Tre dagar senare, då jag var på en liten semestertripp, fick jag ett meddelande från familjerättskvinnan, där hon talade om att hon gjort lite efterforskningar i ämnet och fått vetskap om att ärendet inte alls behövde gå genom familjerätten i och med att jag och pappan var överens, kunde vi smidigt nog vända oss direkt till skatteverket istället, som numer har hand om dessa ärenden.

I och med att jag var bortrest och inte hade alla personuppgifter på pappan med mej ringde jag inte vidare förren veckan efter.

För att förvissa mej om att jag och familjerättskvinnan verkligen förstått varandra ringde jag upp henne igen.

Då hade hon gått på semester men det fanns en handläggare som inte hade semester och hon skulle ringa upp mej senare..

Vilket hon gjorde, efter ytterligare några dagar.

Hon visste ingenting om sånt här men hävdade att: sa handläggare A att det var så, så är det ju naturligtvis så det är..

Så... då ringde jag upp skatteverket, och försäkerhets skull får man knappa sej fram till den kö som passar bäst in på just mitt ärende.

Väl rätt i alternativ-djungeln fick jag plats 132 i kön....Men vi tar emot ditt samtal så fort vi kan .... Vi har just nu 16 handläggare som arbetar...bla bla bla......

När det väl blev min tur, hör jag en mansröst svara på svenska med kraftig brytning i andra ändan... (inget ont om att tala svenska med brytning, MEN ska man svara i telefonen på en myndighet kan jag tycka att det är A och O att man kan tala och förstå språket, annars blir det på nåt sätt lite meningslöst..)

Nåväl, jag förklarade återigen mitt ärende och mansrösten förklarar då för mej att jag ska göra en adressändring!

Jag påpekade då att vårdnaden inte ändras av en adressändring, utan det är just bara adressen som ändras... då blev det riktigt besvärligt för mannen i andra änden, men ca tio minuter senare trillar nån form av polett ner och rösten säger sej förstå vad det är jag fiskar efter.

Förvirrat hör jag mannen säga: nääe, men då är det nog familjerätten du måste vända dej till..

Har nu under några veckor försökt nå någon på familjerätten, men lämpligt nog har ALLA händläggare tagit semester samtidigt....enligt växeln..

Idag gjorde jag ett ryck igen och gissa vad??? Jag kom fram!!

Visserligen inte till någon jag pratat med tidigare, men jag kom fram!!

Något frustrerad talade jag om mitt ärende och passade på att fråga vad det är som är så otroligt svårt med just mitt ärende??

Vi är ju trots allt "bara" två eniga föräldrar som vill förenkla vår situation med hjälp av en delad vårdnad!

Vad menar du nu, undrade kvinnan??                                          Återigen förklarade jag mej och efter mycket om och men hör jag henne säga: jaha, ni vill alltså ha GEMENSAM vårdnad???         Du förstår, delad vårdnad finns det inget som heter nuför tiden!!  

Om jag uttrycker mej milt så var det lixom något som brast i mej i det ögonblicket...

Och jag är otroligt tacksam över att vi inte befann oss i samma rum just då, och det tror jag att familjerättskvinnan oxå ska känna sej riktigt nöjd med...

Till slut hade jag lyckats övertala henne att skicka papperna till mej, trots att sådana här handlingar kräver ett vittne som bevittnar underskrifterna... om vi skulle försöka hitta på något olagligt eller nåt..?!

När vi väl lagt på drog jag en lättnadens suck och tänkte tyst för mej själv: äntligen, kanske, kanske kan vi få GEMENSAM vårdnad om vårt barn!                                                                 MEN, just nu som jag sitter här och bloggar om eländet pep det till i telefonen och ett nytt meddelande från familjrätten la sej till rätta i brevlådan!!!

Men just nu känner jag inte riktigt för att förklara mej mer idag, i alla fall inte före en kanna kaffe...

Något som jag brukar säga är: varför ta den smidiga vägen när man krångla till det?

Känns som det kan passa in rätt bra även här!