Hinner inte blogga så mycket just nu, men det kommer kanske mer framåt natten...

Idag är jag arg och irriterad och känner mej orättvist behandlad!

Vissa människor gör mej så förbannad, avskyr folk som är överlägsna, dryga och arroganta!!

Grrr, dax att cykla iväg och läxa upp en viss rektor!!              

I och med att jag nu lärt mej hur lägger upp klipp här så kan det bli så att det blir en hel del av den varan några dagar framöver, nyhetens behag tror jag bestämt det kallas!

Det finns ju en del klipp jag väldigt gärna vill dela med mej av, av en eller annan anledning.

Idag har turen kommit till Melissa Horn, som enligt mej är en helt fantastisk låtskrivare och sångerska som lyckas beröra mej otroligt mycket.

Det är vackert, det är finstämt, det är Melissa Horn.

Herregud vad nöjd jag är!!

Efter nästan ett år här på bloggen har jag ÄNTLIGEN fattat hur jag slänger upp klipp!!!

Jag vet att jag skrivit i tidigare inlägg, tror det var mitt sommarpratar inlägg, att detta är en jätte favorit!

Nu för tiden lyssnar jag inte alltför ofta på Janis, men jag blir alltid otroligt varm inombords när jag hör den här underbara låten.

Så vad passar väl bättre än att låta det bli mitt allra första klipp här och skänka er lite värme denna stormiga dag!!

För en tid sedan berättade en manlig vän för mej att han varit på herrmiddag.                                                                                 Dom hade ätit och druckit gott och snackat "killsnack".

Med viss ironi i rösten var jag tvungen att inflika " aa, killsnack, du menar att ni pratade om era kvinnor då med andra ord"??!

"Näe, inte alls, fick jag till svar, vi är väl inga tjejer heller"..

Också, fick jag förklarat för mej att vi tjejer snackar om killar/män när vi ägnar oss åt "tjejsnack", medan karlar pratar om eletronik, teknik osv,osv när dom ägnar sej åt "killsnack".

De där med att snacka "brudar" gör man max till 25, sen är det inte lika intressant att diskutera på samma sätt längre.. 

Rent spontant och ganska pubertalt svarade jag genast "Nääe, inte alls, jorden kretsar inte bara kring er män för oss kvinnor, så det så"!!

Men efter att ha tänkt en del på detta vet jag inte längre vad jag ska tro..

Han hade ju faktiskt en viss poäng i sitt påstående, den där mannen.

Jag har faktiskt väldigt svårt att dra mej till minns att jag någongång har umgåtts med tjejerna en hel kväll utan att vi förr eller senare glidit in på män eller våra relationer till dessa varelser.

Vilket jag tycker känns otroligt sorgligt på sätt å vis..

Ska jag sedan dra det än längre och fundera på vad som tas upp i media som är riktat till det ena eller det andra könet så visst ser det ut så även där.

Ta Tv program som riktar sej främst till män, visst är det väl så att det ofta (alltid?!) handlar om motorer, teknik, jakt och fiske a la "grabbarna på fagerhult", som för övrigt måste vara ett av det sk, manligaste programmen som finns/fanns?!

Sen har vi en annan typ av "manliga" program som tillhör den mer "grabbiga" manligheten.

Nämligen program i stil med "Marcus och Mackan".. I det fallet kan jag bara känna.... suck!!

Men det är väl kanske just för att jag nu råkar vara kvinna!

Vänder vi på steken och ser till dom mer kvinnliga programmen så hittar vi alltid(?!) inslag av, "hitta dej själv med Mia Törnblad/bom/blom eller vad hon nu kan tänkas heta, sex och relationer, gör om mej, smink och mode eller nåt i stil med -  så tog jag mej ur krisen efter skillsmässan/bröstcansern/sorgen efter mammas död osv, osv...

Själv känner jag mej helt plötsligt ganska androgyn och vet inte riktigt var jag hör hemma i detta könsindelade, stereotypa samhälle..

Å andra sidan är jag inte så säker på att jag vill tillhöra varken det ena eller andra!

Jag är nog "bara" en människa, varken mer eller mindre och det är jag dessutom otroligt nöjd med!

....Men det är ju jag de!:)                                                                                                                                                                                                                                                              

Söndag idag..igen!

Elfte September dessutom, tänker inte säga mer om det, antar att tillräckligt många andra bloggar tar upp detta idag och jag tror alla är ganska överens i sina tankar kring detta!

Rätta mej gärna om jag har fel!

Idag tänkte jag istället prata om handikapp och handikappade, det som på något otroligt märkligt sätt blivit någon slags "innegrej" tack vare medias vinkling av dom funktionshindrade och deras vardag och problematik.

Jag personligen tycker inte att det är så mysigt att ha ett funktionshindrat barn.

Om sanningen ska fram så är det både jobbigt, svårt och jag vet inte hur ofta jag gråter på grund av detta och känner att det är jag och mitt barn mot hela världen som sällan ens försöker förstå eller sätta sej in i vår vardag..

Åter till medias mysighets vinkling av detta för många familjers stora sorg här i livet.

Jag tänker naturligtvis på program som "En annan del av köping", "Glada hudiks-gänget", reklamen med "Ica-Jerry", och långfilmer som "I rymden finns inga känslor"mm mm..

I början tyckte jag: "vad bra att visa en annan sida av vårat samhälle", jag som jobbat med olika funktionshinder dom senaste tio åren kände: "Äntligen får vi se en annan verklighet, min och mina brukares verklighet".

Men ganska snart fick jag en annan syn på denna, för mej, ganska märkliga exploatering av denna samhällsgrupp.

Ganska snart insåg jag att bara dom "mest normala och charmiga" av dom funktionshindrade hade en plats i programmet, dom som man visste att svenska folket skulle ta till sina hjärtan.

Sen vet jag att många tittade på programmen för att sedan göra sej roliga på kataktärenas bekostnad..

Varför fick man inte se dom som bara satt och dreglade med blöjan full av bajs som var tvungna att sitta där till nästa personal började sitt arbetspass?

Varför fick vi inte se dom som är högljudda, oberäkneliga och som slår ner allt som kommer i deras väg?

Eller alla föräldrars kamp och tårar, skillsmässor och trångsynta myndighets personer som kör över förtvivlade föräldrar som kanske inte sovit en hel natt de senaste tio åren..

Det är det som är mångas verklighet, inte härliga fotbollsmatcher eller utflykter i det gröna.

Det är nästan som att media vill att man ska önska sej ett handikappat barn, för det är ju så jävla mysigt och härligt och alla tar så väl hand om våra handikappade som är så välkomna vart dom än vänder sej i samhället!

Åh, men grattis till ditt utvecklingsstörda barn nu kommer du få minst 30 års heltids mys med din alldeles egna lilla mupp!

Näpp, sånt här känns riktigt smaklöst i min värld, visar man inte alla sidor behöver man inte visa någon..

Skulle man bara visa tex, Hitlers "härliga" sidor, skulle säkerligen även han kunna framstå som en riktig mysfarbror och det är väl heller inte hela sanningen så vitt jag har förstått..

Det finns inte så många bilder på mej från förr, jag har faktiskt rivit sönder dom flesta av dom bilder som fanns, för jag var ett ganska fult och eländigt barn som ofta var sjuk...

Men här har jag ändå lyckats hitta några från tonåren där jag inte ser allt för eländig ut! (en finns på min pressentation oxå)

Varsegoda! Se de som en liten fredags gåva!

Jag ångrar mej säkert snart och då ryker dom igen!

Trevlig helg!!

Vill med det här inlägget mest tala om att jag lever, har haft en rörig vecka och jag är ganska trött, frustrerad, irriterad och som vanligt när ja känner så, så blossar alla möjliga konstiga saker upp i ansiktet på mej, dessutom:(   

Jag känner mej som en urvriden disktrasa och det är ju alltid skönt...

Ja, att känna att man lever alltså!   

Har ni förresten tänkt på att nästan alla människor faktiskt är döda?      

Vi är ju bara en liten klick som lever här och nu!    

Alltid kan man hitta något att glädjas åt!:)    

Aja, så himla illa är det väl kanske inte, men helgen är otroligt välkommen och jag ska försöka "ladda batterierna" så gott jag kan!                       

Hörs vi inte i helgen så gör vi det garenterat nästa vecka!

Önskar alla en härlig helg!!     

Nu ska jag berätta något fantastiskt som har hänt mej under sommaren.                                                                                 För att förtydliga det hela vill jag påminna om att det här INTE är en historia ur den tecknade barnfilmen "landet för länge sedan", utan en verklig berättelse direkt ur det Svenska samhället sommaren 2011.

Mitt äldsta barn har flyttat till sin pappa för att börja gymnasiet tio mil bort.

Mitt barn har under sina snart sexton år alltid bott hos mej och träffat sin pappa på helger och lov.

Jag har stått som ensam vårdnadshavare, men i och med flytten till pappan ville vi ha gemensam vårdnad, mest av praktiska skäl.

Mycket papper som ska intygas av vårdnadshavaren osv, osv..      

I början av Juni ringde jag upp Tingsrätten angående mitt ärende, jag vet ju att såna här handlingar registreras där, så jag tänkte att det skulle vara den smidigaste vägen att gå.

Vänligt men bestämt hänvisade rösten till familjerätten, dom har nämligen samma befogenheter i dessa ärenden.

Jag ringde genast upp familjerätten för att jag skulle ha detta klart INNAN semestern.

Hos familjerätten fick jag förtydliga att vi (pappan och jag) INTE var oense angående vårdnaden utan vi vill dela den. ( något som rösten i andra änden uppenbarligen stod ganska främmande inför! Föräldrar som vänder sej till familjerätten och är överens!!)

Efter mycket om och men blev även hon och jag överens och hon lovade att skicka papperna som vi skulle skriva under och skicka åter fortast möjligt.

Tre dagar senare, då jag var på en liten semestertripp, fick jag ett meddelande från familjerättskvinnan, där hon talade om att hon gjort lite efterforskningar i ämnet och fått vetskap om att ärendet inte alls behövde gå genom familjerätten i och med att jag och pappan var överens, kunde vi smidigt nog vända oss direkt till skatteverket istället, som numer har hand om dessa ärenden.

I och med att jag var bortrest och inte hade alla personuppgifter på pappan med mej ringde jag inte vidare förren veckan efter.

För att förvissa mej om att jag och familjerättskvinnan verkligen förstått varandra ringde jag upp henne igen.

Då hade hon gått på semester men det fanns en handläggare som inte hade semester och hon skulle ringa upp mej senare..

Vilket hon gjorde, efter ytterligare några dagar.

Hon visste ingenting om sånt här men hävdade att: sa handläggare A att det var så, så är det ju naturligtvis så det är..

Så... då ringde jag upp skatteverket, och försäkerhets skull får man knappa sej fram till den kö som passar bäst in på just mitt ärende.

Väl rätt i alternativ-djungeln fick jag plats 132 i kön....Men vi tar emot ditt samtal så fort vi kan .... Vi har just nu 16 handläggare som arbetar...bla bla bla......

När det väl blev min tur, hör jag en mansröst svara på svenska med kraftig brytning i andra ändan... (inget ont om att tala svenska med brytning, MEN ska man svara i telefonen på en myndighet kan jag tycka att det är A och O att man kan tala och förstå språket, annars blir det på nåt sätt lite meningslöst..)

Nåväl, jag förklarade återigen mitt ärende och mansrösten förklarar då för mej att jag ska göra en adressändring!

Jag påpekade då att vårdnaden inte ändras av en adressändring, utan det är just bara adressen som ändras... då blev det riktigt besvärligt för mannen i andra änden, men ca tio minuter senare trillar nån form av polett ner och rösten säger sej förstå vad det är jag fiskar efter.

Förvirrat hör jag mannen säga: nääe, men då är det nog familjerätten du måste vända dej till..

Har nu under några veckor försökt nå någon på familjerätten, men lämpligt nog har ALLA händläggare tagit semester samtidigt....enligt växeln..

Idag gjorde jag ett ryck igen och gissa vad??? Jag kom fram!!

Visserligen inte till någon jag pratat med tidigare, men jag kom fram!!

Något frustrerad talade jag om mitt ärende och passade på att fråga vad det är som är så otroligt svårt med just mitt ärende??

Vi är ju trots allt "bara" två eniga föräldrar som vill förenkla vår situation med hjälp av en delad vårdnad!

Vad menar du nu, undrade kvinnan??                                          Återigen förklarade jag mej och efter mycket om och men hör jag henne säga: jaha, ni vill alltså ha GEMENSAM vårdnad???         Du förstår, delad vårdnad finns det inget som heter nuför tiden!!  

Om jag uttrycker mej milt så var det lixom något som brast i mej i det ögonblicket...

Och jag är otroligt tacksam över att vi inte befann oss i samma rum just då, och det tror jag att familjerättskvinnan oxå ska känna sej riktigt nöjd med...

Till slut hade jag lyckats övertala henne att skicka papperna till mej, trots att sådana här handlingar kräver ett vittne som bevittnar underskrifterna... om vi skulle försöka hitta på något olagligt eller nåt..?!

När vi väl lagt på drog jag en lättnadens suck och tänkte tyst för mej själv: äntligen, kanske, kanske kan vi få GEMENSAM vårdnad om vårt barn!                                                                 MEN, just nu som jag sitter här och bloggar om eländet pep det till i telefonen och ett nytt meddelande från familjrätten la sej till rätta i brevlådan!!!

Men just nu känner jag inte riktigt för att förklara mej mer idag, i alla fall inte före en kanna kaffe...

Något som jag brukar säga är: varför ta den smidiga vägen när man krångla till det?

Känns som det kan passa in rätt bra även här!