Inlägg publicerade under kategorin Anna reflekterar..

Av annaskrubbe - 10 oktober 2013 11:34

Hej igen bloggen!


Upplever du att det går lite upp och ner med mitt bloggandet här?

Jag upplever precis samma sak, men nu ska det som trilskats vara fixat och jag hoppas att vara helt tillbaka nu, äntligen!


Skönt för dej och skönt för mej!


Idag tänker jag ta upp ämnet "att bli snuvad på..".


Vi alla har väl någongång blivit snuvade på någonting eller för all del någon, en del på konfekten andra på annat, men snuvade blir vi alla!


Själv har jag just insett att jag blivit snuvad på nio år av mitt liv.


För det var 2004 som mitt kalciumvärde började stiga i kroppen.


Själv är jag fullständigt usel på de där med hur kroppen och dess anatomi fungerar så jag har helt och hållet lagt mitt fysiska och psykiska liv i läkarvårdens händer när nåt av dessa inte riktigt velat fungera, så även i detta fall.


Jag har under alla dessa år känt att jag inte riktigt kunnat fungera på 100%, ibland kanske bara på 30%.

Jag har till och från tampats med en sjuklig trötthet som periodvis har gjort mej helt säng/soffliggandes.

Jag har sovit likt ett litet barn två ggr om dagen plus hela nätterna och ändå aldrig känt mej helt utsövd.

Igångsättningsmotståndet har varit totalt.

Dessutom har jag kämpat med nedstämdhet och drepresioner som jag även medicinerats för men inget har hjälpt mej i kampen för ett drägligt, vaket(!) liv.


I våras när jag träffade min läkare för ytterligare provtagning hittades i vanlig ordning inget ytterligare "fel" förutom det höga kalciumvärdet.


Då förklarar min läkare att kalciumet produceras i sköldkörteln som ju sitter i halsen.

Min sköldkörtel var överpruduktiv helt enkelt vilket kan göra skada på lever och njurar på sikt om detta inte åtgärdas.

Därför remiterades jag till en specialist på annan ort för att där få en bedömning om eventuella åtgärder.

Några veckor senare fick jag träffa specialisten som direkt frågar mej: är du en väldigt trött människa, Anna?

Verkligen!! Svarade jag lätt frågande, jag sover ju som ett litet barn!!

Han kände lite på min hals och konstaterade snabb att jag även hade "struma".

Dåså, sa han, jag sätter upp dej på en liten operation till hösten så plockar jag bort detta.

Det är inte 100% säkert att tröttheten försvinner men det är stor chans att den kommer minska.


För idag två veckor sedan låg jag på operationsbordet och sedan jag kom ner på avdelningen efter uppvaket har jag varit helt symtomfri!!


Dessutom har många andra orosmoment i min kropp försvunnit som jag inte haft en aning om att det kunde ha ett samband..


* Jag har blivit av med hudutslag på kinder och hals.


* Jag har blivit av med mina krafiga skakningar och darrningar i händerna.


* Jag har fått hungerkänslor som jag aldrig tidigare känt.


* Jag upplever att jag ser tydligare och klarare. Tidigare har det legat som en dimma för ögonen på mej.


* Mina ögon ser större och klarare ut.


* Problem med svamp, klåda i underlivet har försvunnit, samt ständiga urinvägsinfektioner.


* Förutom att jag har slutat sova i tid och otid så tänker jag klarare och jag känner mej betydligt piggare och gladare.


* Krypningar i ben och armar, särskilt på nätterna, har helt försvunnit.


* Dom som träffar mej ser och märker en otrolig skillnad på mej nu och då.


* Jag upplever att jag fått ett LIV!



Jag upplever att jag på något sätt har fått börja lära känna mej själv på nytt.

Jag har under dessa år uppriktigt trott att jag haft en trött och sinnesslö personlighet och att jag lidit av depresioner när det i själva verket varit en överaktiv sköldkörtel som hela tiden varit boven i dramat.


Detta kan lätt testas med ett vanligt blodprov så har du problem i kroppen men ändå sägs vara fullt frisk, ha detta i åtanke, som sagt: Jag har verkligen fått ett nytt liv som dessutom är riktigt roligt att leva!


Hur jag känner inför att detta ignorerats av läkare under nio års tid?


Ja, det är ett helt annat inlägg!


Just nu njuter jag bara av det liv jag har just nu, här, idag!



Av annaskrubbe - 7 februari 2011 00:05

Fortsätter mitt bloggande med FETstil, tycker att de passar ganska bra till detta inlägg oxå!


Jag har märkt att väldigt många bloggar om träning, vikt, bantningsmetoder osv osv...

vilket för mej är ooootroligt oooointressant....


Jag tillhör nämligen den skaran som alltid, ja fram till jag

fick barn i alla fall, har ansetts som för smal av VÄLDIGT många.


Visst blir många retade för tjockisar i skolan å så, men problemet är minst lika stort för den som är "för" smal.


Det är naturligtvis inte kul att bli kallad tjock, och som smal bli kallad stickan och liknande, men såna påhopp har i alla fall inte jag haft problem med.


Men när man som barn och tonåring tex satt och fikade i vuxnas sällskap så hände de nästan varenda gång att nån vuxen sa till mej; Anna ta du en kaka till de behöver du som är så mager!!!!


Och just där vill jag påstå att skillnaden är oändligt stor.

Jag har aldrig hört det ombytta, dvs, att en vuxen säger till ett barn, som man dessutom inte känner så väl: men du som är så tjock, ska du verkligen äta den där kakan och sedan tittat på dom andra i sällskapet och skrattat lite överlägset.


Jag mådde verkligen jättedåligt över min fjädervikt periodvis, och jag önskade inget hellre än att få va lite"rund och go" som man tydligen skulle va i vuxnas ögon, i alla fall var det vad jag trodde och fick inpräntat mer än en gång av vuxenvärlden..


Problemet är alltså minst lika stort för den som vill gå upp i vikt men faktiskt inte kan och skulle jag nångång berätta för någon att det är faktiskt var ett problem fick jag alltid höra; var glad att du är så smal, titta på mej...


När jag tänker på det kan jag faktiskt inte minnas att någon någongång tagit mitt problem på riktigt allvar, jag har alltid känt att de på något sätt är helt accepterat att faktiskt mobba dom ofrivilligt smala i samhället...


Hm, sug på den ni...

Jag tycker faktiskt själv att det är en riktigt tänkvärd reflektion så här på natt timmarna.


  Vore lite kul att höra hur ni tänker runt detta!



Av annaskrubbe - 2 januari 2011 12:04

Söndagen den andra Januari 2011 - Dagen då verkligheten hann i kapp mej...och kanske nåra till!

 

Hoppas alla ni därute fick en lika trevlig nyårshelg som jag, lugnt och städat och med riktigt hög mysfaktor!

- Precis som de ska va med andra ord!

 

Idag är de Söndagen efter... ska tvätta, städa och senare kommer änglarna hem å då vet man att det återigen är vardag..fast Söndag!

Har tänkt på mina änglar och saknat dom ibland... men jag har inte längtat ett endaste dugg...

 

Oops, nu tappade jag kanske hälften av mina läsare... Bad bad mamma Anna som inte längtat efter sina barn efter EN HEL vecka!!!

 

Men, men sån blev jag...och jag tänker inte förklara mej ett endaste dugg!!

 

Jag känner mej otroligt hoppfull inför året och jag vet att det är stora förändringar på gång, och jag tror kanske inte alla kommer kännas bra, men jag är säker på att det kommer att komma något bra ur de, och de måste väl ändå vara de viktigaste.

 

Jag tror inte det finns så jätte många dåliga saker som händer, utan att de kommer någonting bra ur det... i alla fall på sikt..

Om inte annat så för att man lärt sej något av de som hänt, och man kan kanske se saken ur ett annat perspektiv, NÅGON annans perspektiv och det måste ju ses som positivt!

 

I övrigt ska jag jobba mer på att försöka ta mej an saker och ting från olika vinklar, bara för att förstå mej på saker som händer och människors handlingar lite bättre.

De är så mycket som jag inte förstår som jag faktiskt önskar att jag gjorde.

Tänker att de nog skulle va lite enklare att vara jag då!

 

En annan grej jag vill förbättra hos mej själv är att jag ska säga mer bra saker till andra människor som jag vet att dom skulle glädjas åt, bättre på att ge komplimanger helt enkelt..

Ofta tänker jag att nån säger nåt bra eller är fin i håret eller vad som helst, fast de är kanske inte alltid jag säger de..

Så från och med nu ska jag glädja någon varje dag genom att säga något snällt, värmande och uppriktigt!

Tänk om alla människor kunde göra de, då skulle världen med ens bli lite varmare, lite bättre, lite vackrare..

 

 

Av annaskrubbe - 16 december 2010 10:52

Kärlek, kärlek, kärlek....


Jag är inte säker på att jag har koll på det här med kärlek riktigt...än..

Eller rättare sagt, jag tror inte jag har koll på vad MIN kärlek är..


Vad kärlek är för mej.


Jag tror att kärlek och älska är två av världens mest missbrukade ord.


För mej är älska de största ordet som finns..

För vad har man att komma med när man sagt de magiska orden???

Jag älskar dej jätte mycket, eller jätte, jätte, jätte mycket??

De blir ju inte riktigt lika effektfullt, eller?


Många jag känner slänger sej med dom magiska orden lika ofta som dom pratar väder eller julklappar...

För mej är de så här, om man använder sej av ord, vilka som helst, FÖR många gånger så förlorar dom sin innebörd, jag blir resistent helt enkelt...

Å blir man resistent mot dom vackraste ord som finns så har man verkligen förlorat stort... kanske allt...


Jag tror inte heller på att man kan älska hela tiden,varje dag och varje minut..

Jag kan bara älska nåra få sekunder i sträck.... i månaden eller om året..

Men då är de stort och då älskar jag innerligt, de är då tiden stannar och allt annat försvinner.

Då är de bara jag och kärleken!


Resten av tiden kan jag gilla, tycka om, vara kärleksfull och omtänksam, jag kan vara förälskad och pirrig i hela kroppen..

Antar att de är de många kallar att älska..


Men för mej är de inte samma sak, inte på långa vägar.


De har hänt att jag slängt ut någon som sagt sej älska mej.. 

I mitt hem kan man inte komma och slänga sej med orden som om man pratar väder.. Respektlöst!!


Jag lever inget fattigt liv och jag är en otroligt känslosam människa och jag har älskat och jag kan älska.. men de är inget jag gör varje dag och de är jag otroligt tacksam för, jag vill bevara kärleken helig och vacker.


Så säg inte att du älskar mej, säg att du gillar mej eller att jag är lite fin ibland..de räcker för mej och har du tur kan de hända att jag gillar tillbaka<3

Av annaskrubbe - 7 december 2010 21:13

De här är mitt livs första blogginlägg, så de här kan verkligen sluta hur som helst, vilket de gör de hela extra kul och spännande!

Har funderat ända sen i Lördags vad jag ska skriva om och vart jag ska lägga ribban.

Men i vanlig ordning blir de sällan som jag tänkt mej, därför tänker jag inte fundera så mycket mer, utan helt enkelt bara tuta å köra så får vi se vart vi hamnar!


Idag hamnade jag visst i tankar kring kvinnomisshandel, ett enkelt,lätt och smidigt ämne att börja sitt bloggande med - inte, men å andra sidan har "enkelt,lätt och smidigt" aldrig riktigt varit min grej.. De kommer ni också förstå framöver..


Kanske ska börja med att berätta att jag är kvinna (ja,de är sant!) 37 år (!) nyseparerad med ett lagom stort socialt nätvek omkring mej och jag känner hyffsat många olika sorters människor med väldigt olika bakrunder.


Men med i många fall väldigt lika relationer till männen i sina liv, och likheten ligger tyvärr inte i kärleken och respekten för sin partner och sej själva, utan i märkligt nog bristen på just detta!!


Har tappat räkningen för alldeles för länge sen  hur många gånger jag hört: "men han är ju snäll egentligen", "han är snäll när han inte dricker", "men jag borde ju inte ha....", " äsch, jag över reagerar  nog bara", men han hade ju aldrig sagt förlåt å köpt den där parfymen om han inte älskar mej, jag menar han är ju inte dum.." eller kanske den dummaste av alla: "men jag slår ju också!!" osv osv..


Ärligt talat blir jag fullständigt mållös och de händer att jag skäms över att vara kvinna när jag får höra hur tjejerna på fullaste allvar tror på de dom snyftar fram med gråten i halsen...


Jag hävdar så här, första slaget eller verbala kränkning är svår att värja sej mot, den kommer oftast som en fullständig chock, MEN den andra och tredje gången är helt själv vald i och med att man valt att stanna kvar!!

Jag har själv utsatts för våld... två gånger, av två olika "män", men jag skulle aldrig någonsin tillåta mej själv att ge dom  chansen att upprepa sej...

Jag påstår inte att de är enkelt, men respekten för sej själv måste väl ändå dra de längsta strået?

Älskar och respekterar du inte dej själv så kan du väl inte tro att någon annan ska göra det?

För mej är de självklart, men de bemöts ofta med att jag är kall och hård och inte förstår ..

medan jag undrar vem de egentligen är som inte förstår..

Att göra sej själv till ett försvarslöst offer har liksom aldrig varit min grej... och du väljer ju faktiskt själv hur du vill leva ditt liv och vilka som ska få förmånen att vara en del av de.


Ta hand om varandra och glöm aldrig bort att bara de bästa är gott nog åt dej<3




Skapa flashcards