Sitter här och känner mej lite smått irriterad över människors dumhet.

Fick på morgon TVn till kaffet i morse, "Efter tio med Malou".

Där var två kvinliga gäster inbjudna för att prata om lyckliga skiljsmässor.

Dessutom var allas vår Blondinbella där och tog emot kommentarer från tittare via nätet.

För att ge er en liten bild av min bakrund kan jag berätta att mina föräldrar aldrig var gifta, men separerade när jag var i fem års åldern.

Jag  föddes i förorten, men när jag var åtta flyttade vi till en småstad nära min mammas rötter.

När jag kom till min nya skola var jag det enda barnet som hade separerade föräldrar och jag minns hur avundssjuk jag var när jag kom hem till kompisar vars vardagsrum var fyllda av bröllopsfoton på deras föräldrar.

Herreguuuud vad lyckliga alla är här minns jag att jag tänkte!!:)

Idag, trettio år senare vet jag bättre.

Visserligen har jag oxå under ett förvirrat ögonblick befunnit mej i äktenskapsträsket men efter 15 månader som fru insåg jag att den typen av liv inte var min tekopp.

Jag och ex:et var ändå ett par i 7 1/2 år så det var inget förhastat beslut på så sätt.

Min irritation idag grundar sej i hur människor tänker och betér sej när det kommer till separationer oavsett om du nu varit gift eller inte.

Det är tydligen så att föräldrar på fullaste allvar snackar skit om varandra inför barnen som slits mellan två hem, det gapas och skriks och skylls ifrån..

Klart jag i ärlighetens namn förstår att det förekommer, har ju själv blivit ganska hårt åtgången av exet, ex svärmor och deras följe.

Det är som om vissa tror att det är så man gör när man separerar, mesta skitsnackaren vinner?!!

Dessutom förstår jag inte hur man kan glömma det som man ändå delat, jag menar någongång någonstans fanns det ju ändå någon slags kärlek och den måste man väl ändå respektera även om det var länge sedan dom känslorna fanns..

Personligen har jag nog en ganska synisk bild av äktenskap överhuvudtaget och jag tycker oftast det känns ganska naivt att gifta sej och tro att det är en slags evig kärlek?!

För mej handlar det ofta om att hålla en viss fasad utåt och visa upp hur lyckade man är!

Kolla här, kolla på oss! Såhär mycket älskar vi varandra!!!

Och vi ska köpa hus för 10 miljoner för så bra har vi det!!!

Jag tror visst att man kan älska varandra ett bra tag, men att man på något sätt skaffa sej papper på sin kärlek känns lite skruvat för mej.

Jag menar, vaknar man upp och inte minns vem man sagt att man älskar så man måste kika på fusklappen känns det väl inte som om man ska vara gift i vilket fall som helst?!

Jag tror mer på att respekt, ödmjukhet, humor, sunt förnuft, ärlighet, kärlek och kommunikation kan få ett förhållande att funka minst lika bra om inte ännu bättre än stora hus, skulder och ett papper hos tingsrätten!

....Men, men, det är ju bara jag det!

Tillslut kan jag bara tillägga, det är aldrig för sent att separera, men om du vågar ta steget gör det snyggt och respektera det ni faktiskt en gång hade.. Det tjänar alla på!

(ps, jag är inte bitter, jag är otroligt nöjd och glad med livet, så de så!! ds.)