Den här veckan har mina inlägg gått i sur/irritations tantens tecken, jag säger inte att det har med att jag har mens att göra (det hade ju vart att göra det lite väl enkelt för mej!) men jag vill än dock inte utelämna det faktum helt att det faktiskt KAN ha en viss påverkan på min sinnes stämmning.

Men idag är det en ny dag med nya inlägg!

Och idag tänkte jag helt avskalat, utan några som helst förskönanden prata om DÖDEN...

Får man prata om döden som om det vore vädret man pratar om?

Får man skoja om döden?

Får man längta till döden?

Får man säga att man inte är rädd och till och med är nyfiken på döden?

Naturligtvis får man det!

Men nu menar jag lite mer på riktigt, utan att någon tycker det är jobbigt och börjar skruva lite besvärat på sej och till slut säger, näe fy, nu pratar vi om något trevligare!

Jag tycker det är jätte viktigt att prata om döden och att framför allt att avdramatasera den!

Jag kan villigt erkänna att jag har tänkt jätte mycket på döden och periodvis har jag varit fullständigt skräckslagen inför det fakta att vi alla ska den vägen vandra.

Men idag tänker jag annorlunda och jag har förlikat mej med att tom. jag en dag kommer att dö, vare sej jag vill eller inte, förr eller senare kommer jag dit..

Jag tror att många människors rädsla inför döden handlar om att man kanske inte kommer att vara nöjd med sitt liv när man väl ligger där på dödsbädden.

Varför reste jag inte dit? Varför tog jag inte chansen? Varför skilde jag mej inte? Varför fanns jag inte där mer för barnen? Varför sa jag aldrig som jag kände?  Varför,varför, varför??

Tänk dej själv att ligga där med kanske bara timmar kvar och inse att nu är det faan kört, nu kan ja inte förändra det jag aldrig varit nöjd med.

Jag fick i bästa/värsta ( hur man nu väljer att se det) fall 80 år här på jorden att förvalta på bästa sätt och dom slängde jag bort på en elak karl och ett underbetalt jobb...

Tyvärr tror jag det är alldeles för många som detta faktiskt blir verklighet för.

Nu tänker jag inte veva med några pekpinnar här för jag tror att ni greppar ungefär vart jag vill komma ändå?!

En annan sak som jag tycker är viktigt med döden är att vi kan prata om den, svara så gott vi kan på barnens frågor, våga fråga anhöriga, hur vill du ha det och själv säga att så här vill jag ha det.

Förtvivlan och känslorna när någon går bort är ju redan så många och starka, så det skulle väl vara jätte skönt för anhöriga att veta hur den döde ville ha det så man slipper fatta panikartade beslut angående plats och begravning osv osv mitt uppe i sorgen.

Jag som alltid ska prata om allt tog upp den här diskutionen med min mamma när jag var i 20 års åldern, det blev inte så väl mottaget kan jag lova...:) (till saken hörde väl kanske att jag var hyper-hypokondrisk, hade någon form av livskris och en jäkla dödsångest under just den tiden)

Idag har jag valt att framföra mina önskningar på ett litet mer sansat och moget sätt, men det är ändå lite svårt att prata om och i normala fall dör ju föräldrarna före sina barn men man vet ju faktiskt inte vad framtiden har för planer för oss...

Avslutningsvis kommer lite bilder på döden som en liten stämningshöjare eller något sånt, alla ser vi olika på döden därav dom helt olika bilderna!

Tyck och känn vad du vill om döden, men respektera den och respektera dom som faktiskt vill och vågar prata om den!

......och glöm aldrig bort att för varje andetag du tar kommer du ett andetag närmare ditt sista....:))  

 ...och säg gärna något om den..    

Den här dagen kommer nog gå åt till att försöka få inspirationen och lusten tillbaka!

I går kväll gick luften verkligen ur mej!

Faan oxå, jag som har känt att jag varit lite på gång den senaste tiden...

Åsså PANG!! Ett samtal från exet så är man lagom sänkt igen! 

FAAN!!;((

Jag har valt att inte vara så "outande" på ett tag här i bloggen, men så här är läget i korta drag.

Mitt mellanbarn har en autism och är stundtals väldigt utåt agerande, vilket min minsta fått lida mycket för periodvis och otroligt många av minstingens saker har blivit sönderkastade och även andra allvarligare tillbud har hängt i luften..

Efter mycket om och men bestämde jag och exet att jag skulle bo här med mellanbarnet och exet skulle bo med minstingen för att alla skulle få lugn och ro och utvecklas i sin takt och få hjälp, stöd och uppmärksamhet på rätt sätt osv..

För mej har det varit jätte tungt att behöva skiljas från min minsta men jag har satt mej över mina känslor och gjort vad vi känt varit bäst för barnen.

Och det har verkligen visat sej att mellanbarnet har lugnt ner sej massor och får ytterst sällan några utbrott numer och den minsta har kommit in bra på sitt nya dagis och trivs med livet!

(Till saken hör oxå, att barnen träffas VARJE helg och då funkar det mycket bättre!)

Förändringen är väldigt ny och har bara pågått i 2 1/2 vecka(varav den minsta var hos mej största delen av den första veckan oxå!), men äntligen har det ändå känts som vi enats om en bra lösning!

Fram tills i går kväll vill säga, då exet ringer mej och säger att det inte funkar längre.. Han "måste" jobba natt och farmor som lovat vara barnvakt har ångrat sej och tycker mest det känns jobbigt med barnen..

Vi bor ändå 6 mil ifrån varandra och jag har mitt jobb och inget barnomsorg här!!

Klart allt löser sej.. MEN när vi alla för en gångs skull fått en lugnare tillvaro så håller det i sej i TIO dagar??!!

I min värld behöver exet bara prata med sin arbetsgivare och förklara sin situation som jag alltid fått göra under mina år med natt jobb, ibland får man säga nej, ibland får man byta pass och ibland blir det ett jäkla pusslande för att få ihop allting men det GÅR ju!

Men inte för exet som helt plötsligt måste fixa sitt liv själv...Grrr!!

Så enligt honom finns det bara en lösning och det är att minstingen ska flytta hit igen.. Vilket naturligtvis skulle va underbart att få barnen samlade igen, men med ett barn med autism är allt inte så smidigt och förändringar är ofta orsaken till att tillvaron blir svår och rörig och nu när det faktiskt funkat så bra!!!

Dessutom vill exet inte ta fler helger( om nu det skulle kunna va en annan lösning?!)  för då kan han inte träffa sin nya kärlek i samma utsträckning!!!

För mej är detta ett glasklart fall av egoism.. I och med att minstingen flyttade till honom så försvann hans frihet och då blev det visst inte så himla roligt längre..

Jag kan får mitt liv inte förstå VARFÖR alla människor överhuvudtaget FÅR skaffa barn??Vad du en ska göra här i Sverige så måste du ju genom gå olika former av test, men för att sätta ett barn till världen är det lixom bara att tuta och köra och hoppas att man växer in i rollen som ansvarsfull föräldrer?

Hur märkligt är inte det??

Mitt tips är som följer: Operera in nåt form av steriliserings chip hos alla småbarn, och när dessa fyller 20 får dom ansöka om att få göra ett sk, "föräldratest", och klarar man testet får man chippet bortplockat efter sex månaders betänktetid och du får nu möjligheten att försöka bli föräldrer?!

Tror jag ska lägga fram detta som ett förslag till regeringen... ska bara finputsa lite på vissa detaljer först...

Aja... Ha nu en trevlig Tisdag gott folk!

God söndag afton!

Innan jag glömmer bort det vill jag rekommendera en film jag så igår.

"Kyss mig" heter den och det är en svensk film som jag gillade riktigt mycket.

Blev positivt överraskad och sånt är ju alltid roligt, då svenskt drama inte riktigt är min genre.

Dessutom innehöll den riktigt skön musik som jag just nu avnjuter lite soft i bakrunden, me like, me like!

                                                                                                  Nu till dagens egentliga inlägg.

Jag tänker även i kväll ta mej an Fredagens Stadsfest, men idag från ett helt annat håll, nämligen det seriösa hållet! 

Jag är ju en betraktande människa och jag älskar att studera människor på håll och se hur olika människor kan beté sej i olika konstulationer.

Jag känner några människor som har ett högst osympatiskt drag   (eller varför inte kalla det störning?).

Nämligen dom som sätter sej själva på lite FÖR höga hästar.

Dom som alltid har rätt och som gärna ser ner på andra människor och helst oxå göra sej roliga på deras bekostnad inför andra, och som skrattar nedlåtande när han/hon märker att andra skrattar glatt med utan att överhuvudtaget slås av tanken hur den man skrattar åt faktiskt känner sej.

Ja, jag tror att ni fattar vilken "typ" av människa jag menar!

Jag har en sådan människa i mitt liv som ALLTID ska fördumma mej inför andra.

Inte så att jag känner mej nertryckt för i min värld är det han som är den patetiska av oss två, men varför kan han inte bara låta mej vara, säga hej och sedan lämna mej i fred??

Idag har vi ingen nämnvärd kontakt men eftersom vi bara bor ett par hundra meter ifrån varandra så händer det några gånger om året att vi springer på varandra.

För ungefär femton år sedan konfronterade jag honom med detta, jag undrade helt enkelt varför han ständigt höll på med sin "mobbning" gent emot mej och varför han inte gav sej på någon annan? Sin dåvarande fru tex?

Svaret jag fick var ganska häpnands väckande men antagligen, sorgligt nog, rätt talande.. Han svarade nämligen:

"Min fru kan lämna mej, det kan inte du, vad som än händer kommer du alltid vara min syster så det spelar ingen roll vad jag säger till dej"...

Även om det nu gått så många år sedan hans märkliga uttalande så verkar han ju inte ändrat sin inställning till hur man behandlar sin lilla syster, vilket både förvånar och faktiskt oxå skrämmer mej en smula.

Jag menar, hur kan man överhuvudtaget se ner på en annan människa så fullständigt år efter år, dessutom har jag lite svårt att se varför detta hat? Någonstans, någongång måste jag ju gjort honom något som får honom att tycka att jag förtjänar detta år efter år?

Aja, tror inte gåtan kommer få sin lösning nu heller, men ibland kommer det bara över mej..

Funderar på att bjuda in mej själv på en kopp kaffe och förhoppninsvis kan jag få en syl i vädret och ställa min lilla fråga:

VARFÖR???

Nu föreslår jag att ni gör som jag och avslutar denna dag, klockan tickar på och i morgon är det den sista Måndagen i den sista sommar månaden och då vill vi ju vara pigga och utvilade, inte sant?!

Igår kväll var jag på Stadsfest!

Som gammal musik och festival fantast skulle man kunna tro att Stadsfester verkligen är min tekopp!

Men icke sa nicke!

Visserligen var det säkert 10 15 år sedan jag senast besökte en festival, men ändå!

Jag trodde att man lixom hade "det" i kroppen, blodet eller i själ och hjärta, men nej, nej, nej där misstog jag mej...stort!

Nu för tiden känns det mest bökigt och stökigt och jobbigt, dessutom finns ju en risk att man springer in i någon man kanske känner, kände, kommer att känna eller någon man känner som man helst inte vill känna...

Hur som helst blev kvällen lagom trevlig och vädergudarna stod på min sida för första gången den här sommaren så jag får väl ge tillställningen ett OK, varken mer eller mindre.

Det roliga fick jag idag då jag av en slump kom över en lista med statistik över gårdagen!

Generös som jag är vill jag gärna dela med mej av listan till er, mina älskvärda läsare!

Som ni vet brukar statisk vara ganska tråkig och ointressant.

Därför är jag nu otroligt glad över att kunna presentera listan:

"Statistik över sånt man egentligen vill veta dagen efter men som alltid sopats under mattan...fram tills idag"!

Försäkerhets skull vill jag förtydliga att jag finns ENDAST med under den första punkten och de andra punkterna står andra för!

* Betalande festdeltagare: 14542 personer

* Detagare som gick en omväg på minst 225 meter för att slippa mötas med ett ex och dennes nya "kamrat": 37%

* Delagare som drack alkohol: 98,4 %

* Deltagare som drack liiite för mycket alkohol: 72%

* Deltagare som sa något som känns sådär idag: 58%

* Detagare som någon gång under kvällen önskade sej vara på en helt annan plats för ett ögonblick: 88%

* Deltagare som sa: Kolla där, är DOM ett par??: 64%

* Deltagare som tänkte tyst för sej själv: Shiiiit asså, tänk om man fick ligga med honom/henne: 100% 

* Deltagare som kräktes: 17%

* Delagare, man som kvinna som ville ligga med Erik Saade: 99,6%

* Deltagare, man som kvinna som ville ligga med Torsten Flinck:

0,016%

*Deltagare, man som kvinna som inte var döv eller blind eller både ock som ville ligga med Torsten Flinck: 0,0%

* Deltagare som vaknade i morse och inte kände igen gardinerna:

56,2%

* Deltagare med leopard/tiger/sebra/ormskinns mönstrade tights:

Kvinna: 77%  Man: 3,1%

* Deltagare som avslutade stadsfesten på grillen och som kom hem med kekabsås runt munnen, på skjortan/toppen, samt byxor/kjol: 83%

* Delagare som någon gång under kvällen viskade i någons öra, fyy faan va läcker du är i kväll: 72,4

* Deltagare som förlorade oskulden:  13,7%

* Deltagare som avslutade kvällen med något slags försök till sexuell aktivitet: 100%

Sådär ja, då var hela listan presenterad!

Ha nu en fortsatt trevlig Lördags kväll!

Sicken vecka jag befinner mej i!!                                                    

Trött, trött, trött!!

Inser hur otroligt bortskämd jag varit med mina slö morgonar dom senaste 5 åren.

Sedan mitt mellanbarn föddes har den största varit duktig nog att klara de mesta själv på morgonen så jag kunnat ligga kvar i sängen så länge jag behagat i och med att jag aldrig börjat jobba förren runt ett tiden och sen jobbat 20 timmars pass.

Nu har min största flyttat tio mil bort för att gå gymnasiet och bo med sin far.

Och min mellersta har just börjat förskolan vilket innebär att jag numer tvingas upp runt halv 7 på morgonen!

Halv 7 är för mej mitt i natten!!

Visserligen "snoozar" jag fram till 7, men ändå!!!

För säkerhets skull är jag natt människa dessutom och har jätte svårt att somna tidigare än 12-1...

Jag som alltid hävdat att jag  behöver mycket sömn för att överhuvudet fungera som människa.

Minst 8-10 timmar och den här veckan har jag snittat 5-6 timmar..

Ja, ni märker ju själva, det går INTE ihop sej för mej just nu!

Dessutom har veckan varit fylld av möten  som kräver både närvaro OCH fokus..! 

Konstigt nog, trots allt, så är jag riktigt nöjd med mina insatser och jag har lyckats förmedla det jag velat på ett för mej tillfredsställande sätt.

Mötet jag hade idag ägde rum på kommunen och när vi skulle avsluta mötet fick jag höra att jag imponerat och innan jag lämnade rummet fick jag en KRAM!

Märk väl, ingen klapp på armen utan en KRAM och för ett ögonblick trodde jag inte att jag skulle komma välbehållen därifrån, "kommun-människan" ville lixom inte släppa mej och jag är säker på att denne behövde den där kramen så mycket mer än jag!

Jag kan tänka mej att man som homofob kan få den känslan jag fick av "kommun-kramen" om någon av samma kön plötsligt lägger en hand på ens lår!

Jag var helt enkelt inte alldeles bekväm i denna minst sagt oväntade, oförutsägbara situation som uppstod.

Men jag hanterade situationen på ett både bra och vuxet sätt och jag valde att tänka att kramen var spontan, välmenad och varm helt utan andra, något mer skruvade baktankar!     

....Ahja, tror jag stannar här för denna gång..

Ha de så gott och glöm inte reflexerna! 

Som en liten bonus till er som uppenbarligen faktiskt läser och till och med följer min blogg vill jag säga att trots det bara är den 24;e idag har jag redan slagit månads rekord med antal läsare/månad!!

Fram till att jag började skriva på detta inlägg har jag haft 507 läsare bara i Augusti!!           

Jag känner mej otroligt ödmjuk och stolt inför detta faktum!

Shit alltså, vilken grej!!!

Kissie och Dissie och Pussy och Pissy    bör kanske lägga ribban något högre om dom inte vill bli omkörda av en alldeles riktig kvinna med alldeles riktiga (blogg!) inlägg, tankar och synpunkter!   

Tack och bock och hoppas vi hörs igen och igen och igen och....

Önskar er alla en härlig dag!!

Glad Måndag på er!

Första vardagen efter sista helgen före jobb och skolstart för många!

Vad passar bättre än att blogga om alkohol och vårt förhållande till denna förödande, dödande, härliga, festliga, beroendeframkallande, skadliga, svalkande, partyhöjande, ångestframkallande, berusande, lustfyllda typ av dryck?

Ja ni märker ju själva, alkoholhaltiga drycker är något av den vuxnes kinderägg. 

Spänning, överaskning och leksak i ett!

Vad man än må tycka och känna inför alkoholen så kvarstår faktum, det dricks otroligt mycket och ALLA har ett förhållande till alkoholen oavsett om det är ett kärlek- eller hatförhållande, eller ett näst intill obefintligt förhållande så finns de än dock där.

Jag är som ni säkert vet vid det här laget 38 år, och jag har, vad jag kan minnas inte träffat en enda hel nykterist!

Visst har jag träffat människor som valt bort alkoholen av en eller annan anledning, eller vissa som bara kan tänka sej att ta ett litet glas vid något högtidligt tillfälle var femte år.

Men jag har nog aldrig träffat någon vuxen som aldrig tagit en droppe och som aldrig skulle tänka sej att göra det heller.

Det är väl i och för sej inget häpnadsväckande med det, men om jag vänder lite på det hela och säger att jag känner ganska många som aldrig skulle få för sej att äta fisk eller gurka då blir det hela med ens lite mer lustigt..eller kanske mer olustig, eller kanske bara alldeles naturligt?

Jag personligen har inga problem med att folk blir berusade, det är ju så vanligt och jag VET att går jag ut en kväll eller hamnar på en privat fest så finns det alltid någon som blir för full.

Det som jag däremot har jätte problem med är folk som super bort allt vett och sans och bara beteér sej illa. 

För mej har det gått så långt att jag slutat ungås med vissa för att det ALLTID går över styr när alkoholen kommer in i bilden.

Jag kan för mitt liv inte förstå VARFÖR såna människor inte slutar dricka överhuvudtaget när det alltid slutar i bråk, otrohet, tårar och fetångest dagen efter???

En annan sak som jag och en vän pratat en del om är varför det inte finns någon varnings text på alkoholhaltiga drycker??

Det finns ju varnings texter på i stort sätt ALLT som går att köpa idag.

På cigarettaskar, på lösningsmedel, på leksaker, köper du en påse jordnötter så varnas det för att "påsens innehåll kan innehålla spår av nötter", min mor köpte en ny toasits och lyfter man på locket ser man ett par skor med ett stort rött kryss över...??!

Men du kan köpa en liter sprit utan ett enda ord om vad som faktiskt kan hända om den brukas fel, är inte detta otroligt märkligt???

Det är som min vän säger; visst cigaretter dödar, men jag har ALDRIG hört talas om någon som går ut och tar några bloss och sen går hem och misshandlar frun till döds!

Ganska tänkvärda ord!

En annan fråga som lyftes igår kväll var hur vi som vuxna och föräldrar hanterar våra barns första kontakt med alkoholen.

Är det ok att låta ungdomarna i övre tonåren smaka lite vin till middagen?

Är det ok att köpa ut en flaska vin eller några öl till studenten eller Midsommar?

Självklart är det ju inte det, inte om man följer lagen, MEN nu görs ju inte alltid det om sanningen ska fram.

Är det rent av bra att låta ungdomarna smaka lite alkohol hemma INNAN 18-årsdagen då väldigt många faktiskt väljer att fira den just i baren på krogen!

Då vet dom ju lite vad det handlar om och hur det fungerar, kanske minskar risken att dom hamnar i fyllecell eller körs hem av polisen runt 22-tiden då den nyblivne 18- åringen på riktigt faktiskt trott sej vara "kung i baren"!

Tänker man på allt annat man gör för första gången så är ju vi med som föräldrar och förbereder och finns till hands, stöttar och hjälper till.

Ta cykling tex, det är ju inte så att vi köper en 24-växlad till vår lilla två-åring?

Vi börjar ju alltid lugnt å fint med tre-hjuling, stödhjul och tillslut en två-hjuling.

Eller inför skolstarten, vi förbereder våra små 6-7-åringar otroligt väl, köper ryggsäck och hälsar på i skolan innan för att barnen ska känna sej bekväma på alla sätt och vis. Jag vet ingen som kört ner sin förvirrade första klassare till skolans parkering och sen kört vidare med orden; ha de så bra, vi ses ikväll!

Hur länge behöver man inte plugga och övningköra innan du får ditt körkort??

Men med alkoholen är det något helt annat, där får du baskemej inte ta en droppe före 18 års dagen, men från och med födelsedagen förväntas du ändå kunna hantera alkoholen på ett sansat sätt som att du fick öl redan i nappflaskan!

Jag vet inte, men den ekvationen går inte riktigt i hop sej för mej!

Avslutningsvis kan jag meddela att var det gäller min 16-åring har jag helt och hållet hållt mej inom lagen!                                                                    

Samtidigt måste vi ju kunna prata om saken och inte göra det till någon tabulagd gigantisk jätte grej!  

I och med att jag har ganska tråkigt idag så kan jag inte låta bli att fundera över vad som egentligen är roligt?                             Finns det saker som ALLA skrattar åt? 

Finns det saker INGEN skrattar åt?

Kan inte låta bli att tänka på tex, "Solsidan" , denna Svenska komediserie verkar ju ALLA tycka är jätterolig!                              

Är det igen-kännings-komik som är den mest gångbara typen av humor?

Personligen tycker jag första säsongen an Solsidan var den klart bästa och jag som sällan skrattar åt komedier fick mej faktiskt ett och annat uppfriskande skratt!

Andra säsongen tycker jag var betydligt sämre, kändes som att dom skruvade till humorn några varv extra, helt i onödan, och för mej kändes mycke av det bara dumt!

Jag menar, hur kul är det egentligen att se en vuxen karl äta bajs??

Kanske är det jätte kul, men för mej blev det lite för lågt..tyvärr!

Hur är det med skadeglädjen då?

Är det kanske den som är den enda sanna glädjen?

Njae, inte för mej i alla fall, har lixom aldrig fattat det roliga med tex,"hemma videor" som skickas in till olika program i hopp om att vinna massa pengar för den roligaste filmen, där ens egna barn ramlar och slår sej blodiga eller blir livrädda för tomten, eller hundvalpen som rusar rakt in i den inglasade altanen osv, osv..

Men papphammar då? Han är väl för dråplig??

Eller Borat? Jim Carry? 

Eller varför inte alla dessa härliga Svenska buskisar?

Ovanstående förslag roar mej föga..

Hm, kanske har jag inte begåvats med någon humor överhuvudtaget?

Det är väl antagligen därför jag har så tråkigt... såklart!

Men jag måste få skicka frågan vidare, vad i hela friden skrattar DU åt? När skrattar du som mest och bäst?

Nu menar jag naturligtvis inte vad du gläds åt för det är ju ett helt annat ämne, i ett helt annat inlägg!

Försäkerhets skull slänger jag upp lite bilder på sånt jag har förstått roar många!

Det finns faktiskt en eller två av förslagen som jag har haft lite småkul åt!

Gissa vilka?!

Solsidan?

 Petra?

 Fredrik?

Hemma värst?

  Helt hysteriskt?

  Ian och Bert?

  Eller kanske Adam?

  Kul? 

  Kul?     

 Kul?

   Ett skämt?

   Roligt? 

  Hm...?