Idag tänker jag prata lite om föräldraskap, tycker det finns alldeles för FÅ bloggar om barn och föräldraskap. (läs gärna om de du nyss läste men nu med en STOR portion ironi och sarkasm i rösten!)                                                                                    

Även om jag nu är en tre barns morsa, med barn mellan fyra och sexton år så är det så otroligt mycket jag inte förstår kring detta.

Jag menar, jag har ju ändå kunnat titulera mej morsa i snart sexton år, så en viss erfarenhet måste jag väl ändå kunna säga mej besitta! (även om nu min största varit ett otroligt smidigt barn, ett helt perfekt första barn helt enkelt!)

Nu till det jag inte lyckats greppa angående föräldraskapet, nämligen: varför så gott som ALLA föräldrar säger vissa saker till sina små avkommor? 

Jag ska ge några exempel här,

jag besökte en välkänd pyssel-och krims-krams butikskedja för några dagar sedan.

En butik som även jag som vuxen har väldigt svårt att hålla fingrarna i styr i, och uppenbarligen fler med mej.

Jag iaktog en mamma i min ålder som var där med sin dotter, mamman kände, klämde, vred och vände på i stort sett ALLT i butiken, naturligtvis gjorde dottern desamma, MEN när dottern kände på små kylskåpsmagneter som låg i en korg i precis lagom barn höjd fick mamman spelet och röt i: "kan du inte sluta pilla på ALLT hela tiden, slutar du inte NU så går vi ut!"????

Hur tänkte mamman där egentligen??

Liknande situationer ser man så gott som varje gång man ger sej ut i affärer och butiker.

Sånt fattar inte jag, jag menar, morsan pillade ju på allt, varför skulle inte dottern??

Och vad trodde mamman skulle hända? Vad KAN hända med en kylskåpsmagnet???

Dessutom fick morsan in ett klassiskt hot oxå!

Ni vet, om du inte....... så.......!

Jag tycker hot är bra och ganska effektivt så länge dom VERKSTÄLLS!!

Det är väl det som är lite av själva poängen?

Hmmm......(Anna tänker till..)

Fast det klart, verkställer man hotet så är det väl inget hot längre utan ett löfte?!

Ok, jag ändrar mej genast, löften är bra men hot är dåliga och gör bara barnen immuna, då dom lär sej att hot är något som aldrig verkställs, så varför ens bry sej??

När min stora var liten, liten, var vi inne i en mataffär där det tjatades jäklar om godis och allt möjligt...

Jag förklarade vänligt men bestämt, är du inte tyst nu så går jag ut för så här uppför sej INTE mitt barn i en affär!

Som väntat slutade inte tjatet med det utan (naturligtvis) blev det om möjligt än värre.

Pga allt snor och gråt i ansiktet på mitt lilla "monster" märktes det inte att jag ställde vagnen och gick ut!

När det sen gick upp för "monstret" att mamma faktiskt gått, och här står jag och skriker och ser "dum" ut blev situationen otroligt pinsam!

Självklart väntade jag utanför och hade sett hela skådespelet genom fönstret!

Detta var faktiskt den enda gången mitt hjärta tjatat om någonting i en affär, därefter hände det att JAG kunde föreslå att vi skulle köpa något smaskigt och då var det aldrig någon som satte sej på tvären minnsann! 

Andra grejer jag inte förstår är varför många föräldrar oftast säger nej? När det är så mycket roligare att säga ja!

Är det bara för att dom kan, eller är det för att dom läst om det i någon föräldra-handbok eller vad beror det på??

Självklart finns det situationer där det enda svaret måste bli ett nej, men tänk alla nej som bara kommer ut utan att man ens funderat på varför?

Inte konstigt att många vuxna förvandlas till tråkmånsar när dom tvingats växa upp i en familj av nej-sägare!

Jag försöker säga ja så mycket jag kan, därmed inte sagt att mina barn får göra vad som helst och att dom skulle på något sätt utsättas för större fara än andra eller att dom inte har några regler eller uppgifter i hemmet.

Men jag försöker skippa alla "onödiga" små-nej i tid och otid!

Allt blir ju så mycket trevligare på så vis och vardagen blir lite roligare!

Ge det ett försök i alla fall vettja!

Det ju såå himla mycket roligare at säga JA!

Önskar er alla en trevlig JA-sägar helg! 

Hej hej igen bloggvänner!                                                            

Känns som det var en hel evighet sen!

Tänk om jag rentav gått å blivit (blogg) BEROENDE??!! 

Jag tänker nu berätta något ganska märkligt för er som hände mej på min lilla tripp till Göteborg.

Vi kom till Göteborg i Måndags eftermiddag och redan innan hade vi nästan bestämt oss för att besöka Liseberg.

Som av en händelse visade de sej att Lotta skulle ha säsongsavslutning på sitt allsångsprogram just denna afton!

Jag har faktiskt aldrig sett programmet, men jag har sett många liknande program i en annan kanal, då med Lasse"teddybjörnen" Berghagen i spetsen!

Vem minns förresten inte när Ricky Martin gästade de programmet...Jag säger bara Åh my f***ing god!!!:))

Jajaja,nog om de!

Väl på plats(för säkerhets skull va vi där redan vid 18-snåret så vi fick se när bla ERIC SAADE repade!) så märkte jag att någonting hände med mor min, helt plötsligt fick hon en helt annan lyster i ögonen och hon blev märkbart exalterad och tog min och min äldstas hand och DROG in oss i folkmassan, allt för att få så bra platser som bara var möjligt..

Var på min äldsta såg sej lätt besvärat omkring..:) 

Nu är ju varken jag eller min mor tonåringar längre, så efter 20 minuter insåg vi att vi aldrig skulle orka stå SÅ länge så vi tvingades tillbaka i ledet för att hitta någonstans att vila benen.

När väl speklaklet började på riktigt var vi naturligtvis på plats igen om än något längre bak i leden.

Allas blickar vändes förväntansfullt mot scenen, ja nästan allas i  alla fall..

Men INTE mina, jag hade nämligen fått syn på någon helt annan som intresserade mej mer för stunden...

Jag tyckte mej nämligen känna igen en blogg-kollega!

Sara, som var en av de första bloggarna jag läste här och som det även finns en länk till här brevid!

Sara finns normalt i Skövde och jag på en annan liten ort i dom djupa smålands skogarna.

Jag har bara sett Sara på nån bild på hennes blogg och jag som normalt är otroligt dålig på att känna igen folk, kände igen henne!! 

Nu hamnade jag i ett riktigt dilemma, skulle jag ge mej tillkänna eller skulle jag inte?

Och vad skulle jag pressentera mej som?

- Hej det är JAG som är "den enda bloggdrottningen"??

Eftersom jag var osäker på om jag hade rätt valde jag att fortsätta vara "hemlig", vilket jag idag, när jag VET att det faktiskt var "min" Sara, ångrar en smula..på sätt å vis.

Detta möte har ändå fått mej att fundera..

Jag menar, jag kan ju va lite kaxig här på bloggen, och det kan ju framstå som om jag har ett minst sagt hyffsat självförtroende(vilket jag kanske förvisso har, men i verkligen är jag inte lika duktigt på att framhäva de som här!)

Men om vi antar att jag gått fram till Sara så hade hon antagligen fått en helt annan bild av mej som kanske inte riktigt stämmer överens med den bilden hon har idag.

Tänk sen om hon lixom jag valt att blogga om händelsen och skrivit om sin "nya" bild av mej... Då kunde ju faktiskt hela "myten" om "den enda bloggdrotningen" raserats i ett enda inlägg..

HEMSKA TANKE!!!

Nu tror jag ju kanske inte att det finns någon myt kring mej(mer än min egen möjligtvis!:)) Men tänk alla dom stora bloggerskorna, som alla andra har en såå bestämd uppfattning om..

Jag är ganska säker på att dom är otroligt duktiga på att måla upp en bild av sej själva i rent rubriserings syfte och privat är dom någon helt annan..

Bra eller dåligt har jag just nu ingen uppfattning om, mer än att det är synd att många (hoppas jag) fördummar sej själva av någon obegriplig anledning.

Hmm, vad ville jag ha sagt med detta nu då???

Det vet jag faktiskt inte ens själv....

Kanske att "man inte är bättre än sitt senaste inlägg"... eller nåt?:)

Ta hand om varandra i höstrusket! 

Med risk för att det blir lite tunt med inlägg här på bloggen nästa vecka passar jag på att slänga in ett extra så här på kvällskvisten!    

Hmm, näe förresten... jag hoppar nog de..

Är lite "ur gängorna" idag..lite för mycket som rör sej däruppe i hjärnkontoret idag och i kväll.

Det enda som jag uppriktigt kan glädjas åt för stunden är nog att "mums mums" (Måns) har varit ute på lite "singelmingel" och dessutom använt sin mobil flitigt under kvällen!

"Han sågs nämligen både pratandes OCH smsandes vid ett flertal tillfällen med någon som fortfarande är okänd"...ja, i alla fall för Aftonbladets reporter..

De ni!!

Ta hand om varandra - de tjänar alla på! 

Idag vaknade jag av att mitt inneboende vemod drog och slet i mitt stackars hjärta..                                                                          

Inte så att det var outhärdligt, men det kändes ändå som en bättre idé att gå upp och ta vara på dagen än att ligga kvar, så väl känner jag ändå mej själv vid det här laget.. 

Istället för att skriva mer om mina tankar och känslor just nu, väljer jag att visa er några bilder som jag tycker talar väl för sej själva! 

Önskar alla er fin dag 

                                                                                                                                                                                                                                Försäkerhets skull tog jag med EN bild till, se de som en ren  bonus...:)                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                             

I kväll har jag funderat vidare på det här med festivaler..

Den svenska sommaren är ingen riktig svensk sommar utan minst ett festival besök är det många som tycker.

..Så även jag....för si så där 15-20 år sedan!

Trots att festivalens storhetstid nåt sin kulmen, så är detta fortfarande ett måste för otroligt många svenskar.

Förutom alla våra musikfestivaler finns även filmfestivaler, medeltidsfestivaler, stå upp-festivaler, stadsfestivaler och inte minst pridefestivaler osv, osv, osv..

Men trots detta gigantiska festival utbud känner jag att det finns några festivaler jag fortfarande saknar.

Så här kommer MIN lista på: Festivaler jag gärna besöker 2012(om inte annat så i rent studie syfte)!

1. ADD-festivalen. - Festivalen för alla oss med diagnosen som inte många visste fanns. Vi kunde lyssna på musik där samtliga artister tillhör Club 27, dricka rödvin, prata om döden och vägen dit, vi kunde prata piller och jämnföra styrkor och effekter på dessa.

Dessutom borde de finnas ett rum där vi kunde sitta å strirra rakt ut i luften, i grupp eller enskilt.  

2. Blogg-festivalen så klart! Helt enkelt en festival för inbördes beundran med massvis med priser och utmärkelser och för underhållningen skulle naturligtvis allas vår "blondinbella" stå, är övertygad om att hon har ett å annat party-trick i bakfickan!

3. Swingers-festivalen, belägrad i Stockholms innerstad gärna med olika teman typ, nudist, blommor, flodhäst och valross! Tänk vilka fantastiska bildspel Aftonbladet skulle kunna stoltsera med! 

Jag har några till men med respekt för den enskilda människan väljer jag att behålla dessa för mej själv.... I alla fall tills vidare!

Med tanke på årets Pride-festival kan jag inte låta bli att ställa mej lite frågande till detta jippo.                                                          

Nej, nej, nej!! Jag är ingen homofob, jag har många homosexuella vänner och jag ger fullständigt sjutton i vem eller vad man lägger sin kärlek på.

Det viktiga för mej är ATT man älskar, inte HUR eller med VEM så länge samtliga inblandade respekterar varandra, är vuxna och är människor.

Alltså är jag inte särskilt dömande så vida man håller sej inom "mina ramar", vilka sträcker sej relativt långt.

Det jag ställer mej lite frågande till, och som jag fortfarande inte lyckats få svar på är: VARFÖR göra en sån jätte grej över sin sexuella läggning?? 

Så vitt jag vet känns ju kärleken densamma oavsett VEM eller vilket KÖN man lägger den på, så varför måste "man" som homosexuell "outa" sin sexualitet.

Den enda skillnaden är väl det praktiska, hur man helt enkelt går till väga när det drar ihop sej till vuxenmys?

Och om sanningen ska fram så tror jag inte ens att skillnaden är så stor ens där?! 

Så varför i herrans namn ska man ha en egen festival och hävda sina rättigheter och sin normalitet?

Vem är det "man" försöker övertyga? 

Tyvärr tror jag att det är dom homosexuella själva som i många fall skapar sin egen "utsatthet" genom att allt som oftast hävda den samma.

Tänk er detta senariet.

Jag kommer in på en fest där jag inte känner särskilt många och under kvällen går jag runt och minglar och presenterar mej själv som Vera "jag är fruktansvärt svag för latex och S/M, eller jag bara ÄLSKAR redan gifta män" Svensson.

Klart som tusan att ett antal av gästerna skulle dra öron åt sej och tycka att jag är en ganska framfusig människa som mer eller mindre påtvingar folk min läggning och till viss del tvingar fram en reaktion hos människor som antagligen helst ängnat kvällen åt helt andra samtalsämnen.. 

Klart man ska vara glad och stolt för den man är, men varför alltid göra en grej av vilket kön man helst ligger med om nu kärleken och känslorna är dom samma?? 

Ha en riktigt skön helg nu alla sexuella människor därute!:) 

Skulle precis ett göra ett lagom sarkastiskt inlägg angående aftonbladets artikel om "hur dåligt den kvinnliga konduktören tillika småbarns mamman mår efter gårdagens uppmärksammande fall då hon avvisat elva åriga Nema från tåget då hon inte kunnat visa upp sin biljett, konduktören är nu helt knäckt och "tvingats" fly till sin sommarstuga på okänd ort för att vila ut"...  

...När jag kastade ett öga ut genom fönstret precis lagom för att få se en vacker rådjursmamma tillsammans med sitt kid lugnt strosa över min gräsmatta.                                                                                      

Med ens kände jag mej lite mer ödmjuk och lite mer tacksam för det just JAG har!

Och i skrivandets stund är jag nog mest nöjd med att jag varken är den "kvinnliga konduktören" eller "Elva åriga Nema, som är ovanligt stor för sin ålder"...

Idag är det en mörk dag för oss Svenskar.

En gigantisk baksmälla vilar över hela vårt land, det är tungt och jag är chockad!

Frågan jag tvingas ställa mej gång på gång är given.

Kommer det någonsin bli sej likt igen, vilken värld ska mina barn nu tvingas växa upp i??

Vart tog tilliten och respekten vägen?

Hur går man vidare efter ett sådant bakslag, hur ska jag någonsin kunna känna fast mark under mina fötter igen?

Vad ska jag säga till barnen? Är dom kanske för små för att kunna hantera och förstå ett sådant besked?

Vem ska jag nu sätta mitt hopp om kärlek och framtid till?

Ska vi få en ny helgdag nu, och vilken annan dag ska i så fall behöva lämna sin röda färg?

Jag är förtvivlad och har svårt att samla mina tankar.

I kväll måste jag försöka sova tidigt så kanske kanske, kan jag skingra mina tankar i morgon och på något sätt försöka landa och så småningom oxå förhoppningsvis orka gå vidare..

Ta hand om varandra runt om i Svea rike, tillsammans måste vi vara starka och stötta varandra och inte minst våra barn och ungdomar!

Jag skulle vilja avsluta det här inlägget med ett kinesiskt ordspråk som har hjälpt mej genom många svåra stunder i livet!  

"Du kan inte hindra sorgens fågel flyga över ditt huvud

Men du kan hindra henne att bygga bo i ditt hår"

 Måns och Marie, Sveriges vackraste par, efter tre år är nu kärlekssagan över...

Källa: Aftonbladet.se