God söndag afton!

Innan jag glömmer bort det vill jag rekommendera en film jag så igår.

"Kyss mig" heter den och det är en svensk film som jag gillade riktigt mycket.

Blev positivt överraskad och sånt är ju alltid roligt, då svenskt drama inte riktigt är min genre.

Dessutom innehöll den riktigt skön musik som jag just nu avnjuter lite soft i bakrunden, me like, me like!

                                                                                                  Nu till dagens egentliga inlägg.

Jag tänker även i kväll ta mej an Fredagens Stadsfest, men idag från ett helt annat håll, nämligen det seriösa hållet! 

Jag är ju en betraktande människa och jag älskar att studera människor på håll och se hur olika människor kan beté sej i olika konstulationer.

Jag känner några människor som har ett högst osympatiskt drag   (eller varför inte kalla det störning?).

Nämligen dom som sätter sej själva på lite FÖR höga hästar.

Dom som alltid har rätt och som gärna ser ner på andra människor och helst oxå göra sej roliga på deras bekostnad inför andra, och som skrattar nedlåtande när han/hon märker att andra skrattar glatt med utan att överhuvudtaget slås av tanken hur den man skrattar åt faktiskt känner sej.

Ja, jag tror att ni fattar vilken "typ" av människa jag menar!

Jag har en sådan människa i mitt liv som ALLTID ska fördumma mej inför andra.

Inte så att jag känner mej nertryckt för i min värld är det han som är den patetiska av oss två, men varför kan han inte bara låta mej vara, säga hej och sedan lämna mej i fred??

Idag har vi ingen nämnvärd kontakt men eftersom vi bara bor ett par hundra meter ifrån varandra så händer det några gånger om året att vi springer på varandra.

För ungefär femton år sedan konfronterade jag honom med detta, jag undrade helt enkelt varför han ständigt höll på med sin "mobbning" gent emot mej och varför han inte gav sej på någon annan? Sin dåvarande fru tex?

Svaret jag fick var ganska häpnands väckande men antagligen, sorgligt nog, rätt talande.. Han svarade nämligen:

"Min fru kan lämna mej, det kan inte du, vad som än händer kommer du alltid vara min syster så det spelar ingen roll vad jag säger till dej"...

Även om det nu gått så många år sedan hans märkliga uttalande så verkar han ju inte ändrat sin inställning till hur man behandlar sin lilla syster, vilket både förvånar och faktiskt oxå skrämmer mej en smula.

Jag menar, hur kan man överhuvudtaget se ner på en annan människa så fullständigt år efter år, dessutom har jag lite svårt att se varför detta hat? Någonstans, någongång måste jag ju gjort honom något som får honom att tycka att jag förtjänar detta år efter år?

Aja, tror inte gåtan kommer få sin lösning nu heller, men ibland kommer det bara över mej..

Funderar på att bjuda in mej själv på en kopp kaffe och förhoppninsvis kan jag få en syl i vädret och ställa min lilla fråga:

VARFÖR???

Nu föreslår jag att ni gör som jag och avslutar denna dag, klockan tickar på och i morgon är det den sista Måndagen i den sista sommar månaden och då vill vi ju vara pigga och utvilade, inte sant?!