Den här veckan har mina inlägg gått i sur/irritations tantens tecken, jag säger inte att det har med att jag har mens att göra (det hade ju vart att göra det lite väl enkelt för mej!) men jag vill än dock inte utelämna det faktum helt att det faktiskt KAN ha en viss påverkan på min sinnes stämmning.

Men idag är det en ny dag med nya inlägg!

Och idag tänkte jag helt avskalat, utan några som helst förskönanden prata om DÖDEN...

Får man prata om döden som om det vore vädret man pratar om?

Får man skoja om döden?

Får man längta till döden?

Får man säga att man inte är rädd och till och med är nyfiken på döden?

Naturligtvis får man det!

Men nu menar jag lite mer på riktigt, utan att någon tycker det är jobbigt och börjar skruva lite besvärat på sej och till slut säger, näe fy, nu pratar vi om något trevligare!

Jag tycker det är jätte viktigt att prata om döden och att framför allt att avdramatasera den!

Jag kan villigt erkänna att jag har tänkt jätte mycket på döden och periodvis har jag varit fullständigt skräckslagen inför det fakta att vi alla ska den vägen vandra.

Men idag tänker jag annorlunda och jag har förlikat mej med att tom. jag en dag kommer att dö, vare sej jag vill eller inte, förr eller senare kommer jag dit..

Jag tror att många människors rädsla inför döden handlar om att man kanske inte kommer att vara nöjd med sitt liv när man väl ligger där på dödsbädden.

Varför reste jag inte dit? Varför tog jag inte chansen? Varför skilde jag mej inte? Varför fanns jag inte där mer för barnen? Varför sa jag aldrig som jag kände?  Varför,varför, varför??

Tänk dej själv att ligga där med kanske bara timmar kvar och inse att nu är det faan kört, nu kan ja inte förändra det jag aldrig varit nöjd med.

Jag fick i bästa/värsta ( hur man nu väljer att se det) fall 80 år här på jorden att förvalta på bästa sätt och dom slängde jag bort på en elak karl och ett underbetalt jobb...

Tyvärr tror jag det är alldeles för många som detta faktiskt blir verklighet för.

Nu tänker jag inte veva med några pekpinnar här för jag tror att ni greppar ungefär vart jag vill komma ändå?!

En annan sak som jag tycker är viktigt med döden är att vi kan prata om den, svara så gott vi kan på barnens frågor, våga fråga anhöriga, hur vill du ha det och själv säga att så här vill jag ha det.

Förtvivlan och känslorna när någon går bort är ju redan så många och starka, så det skulle väl vara jätte skönt för anhöriga att veta hur den döde ville ha det så man slipper fatta panikartade beslut angående plats och begravning osv osv mitt uppe i sorgen.

Jag som alltid ska prata om allt tog upp den här diskutionen med min mamma när jag var i 20 års åldern, det blev inte så väl mottaget kan jag lova...:) (till saken hörde väl kanske att jag var hyper-hypokondrisk, hade någon form av livskris och en jäkla dödsångest under just den tiden)

Idag har jag valt att framföra mina önskningar på ett litet mer sansat och moget sätt, men det är ändå lite svårt att prata om och i normala fall dör ju föräldrarna före sina barn men man vet ju faktiskt inte vad framtiden har för planer för oss...

Avslutningsvis kommer lite bilder på döden som en liten stämningshöjare eller något sånt, alla ser vi olika på döden därav dom helt olika bilderna!

Tyck och känn vad du vill om döden, men respektera den och respektera dom som faktiskt vill och vågar prata om den!

......och glöm aldrig bort att för varje andetag du tar kommer du ett andetag närmare ditt sista....:))  

 ...och säg gärna något om den..