Idag tänker jag ta upp en händelse som hände mej för ett par månader sedan, precis när dom första varma sommarkvällarna äntligen gav sej tillkänna och man bara vägrar vistas inomhus fast det är långt in på natten.                                                        

Jag är ganska säker på att det var en Torsdag, barnen sov och jag tog med datorn och kaffekoppen ut på min lilla uteplats för att kvällsblogga.

Till saken hör kanske att jag bott här ganska exakt ett år.

Eftersom jag är ensamstående med mina barn är det ALLTID tyst inne hos mej efter 20 på kvällarna och före 08 på morgonen är det ytterst sällan någon som gör mycket väsen av sej.

På dagarna hörs vi säkert en del med tanke på vår situation, men barnen är sällan ute och "gapar och skriker", börjar dom tar jag in dom med tanke på just mina grannar.

Närmsta grannarna som förresten är ett ungt par i 30 års åldern, utan barn men med ett trädgårdsintresse som få och det körs gärna med kräsklippare och trimmer på Söndags morgonen!

Jag bryr mej inte om mina grannar (även om tanken slagit mej i det tysta om hur otroligt mycket "Svensson" dom verkar) men jag har ju fullt upp med mitt, och min erfarenhet säger mej att grannar ska hållas kort, ett hej och max ett par helt onödiga meningar om vädret räcker mer än väl för mej.

I mitt stilla sinne har jag verkligen inbillat mej att alla, eller i alla fall dom flesta grannar tänker som jag och inte bryr sej om sina grannar, särskilt inte om man är ung och lever ett relativt aktivt liv.

Men ack så fel jag hade!!

...Nu åter till den där underbara försommar kvällen med kaffe och blogg.

När jag suttit en stund och plillat med bloggen hör jag hur närmsta grannarna kommer hem tillsammans med "karln" i husets bror(jag vet att domär bröder då jag känner dennes flickvän!)

Efter att paret stolt visat runt brodern i deras trädgård (ca 190 kvm!) med nya peränner och designade krukor,

hör jag plötsligt hur paret börjar prata om deras otroligt irriterande granne och hennes ouppfostrade ungar.

Även om jag har svårt att tro mina öron förstår jag snart att denna granne som inte verkar lyckats få till ett endaste litet rätt faktiskt är JAG!!

Jag bestämmer mej för att inte ge mej till känna förren jag fått höra ALLT dom kan tänkas ha att klaga på.

Vilket var en hel del om jag säger så...  

Dom hade tom åsikter om varför jag saltar mellan plattorna och hur förjävligt det ser ut och vad jag tror det skulle va bra för...

För säkerhets skull avslutade dom samtalet med att diskutera hur "smart" jag är!

När dom bytt samtalsämne, drog jag min stol lite diskret över mina välsaltade plattor så ett sånt där lite skrap ljud uppstod.

På 1/4 sekund for paret in och när dörren stängdes bakom dom hörde jag henne utropa så där lagom hysteriskt som väldigt många av oss tjejer är otroligt bra på:

GUUUUU` VA PIIIIINSAMT; HOOOON SATT JU DÄÄÄÄR!!!!!!!!!

Jag kunde inte låta bli att le för mej själv medan jag tömde kaffekoppen och avslutade blogginlägget!

Dagen efter vaknade jag, lite märkligt nog, med en helt annan känsla i kroppen...

Jag kände mej faktiskt ganska sänkt över vad jag fått höra, dessutom kunde jag inte fatta hur dom kunde döma ut någon dom inte ens känner så totalt, jag som tyckte jag slet som ett djur för att få ihop mitt liv och min lilla familj igen efter ett otroligt intensivt år.

Jag bestämde mej för att "facea" grannarna med detta och i alla fall be dom komma till MEJ personligen om jag skulle vara störande på ett eller annat sätt.

Sagt och gjort, några dagar senare sprang jag på paret och frågade helt enkelt om det va något dom ville säga mej.

Helt plötsligt tittade dom på varandra som två ufos med en lätt klädsam rodnad på kinden, och svarade sen: näääääee, VAD skulle det kunna vara?????? 

Jag påminnde dom lite försiktigt om föregående Torsdag kväll, men dom kunde helt otippat inte ens dra sej till minnes att dom överhuvudtaget varit hemma då.

Nu kunde jag i vanlig ordning inte vara tyst utan berättade vad jag hört och att jag skulle uppskatta att dom kom till mej direkt med sina klagomål, då jag bara skulle bli tacksam om jag kunde få en chans att rätta till problemet!

- Jajajaja, absolut och alldeles självklart skulle dom göra de och även om dom inte kunde minnas vad som sagts så bad dom om ursäkt för att jag tagit det "på de viset", för det var ju aldrig meningen.....

Sen dess har jag knappt hört ett ord därinne från överhuvudtaget och för säkerhets skull så slutade "karln" hälsa på mej därefter.

Men det bryr jag mej faktiskt inte ett endaste dugg om....!