Den här dagen kommer nog gå åt till att försöka få inspirationen och lusten tillbaka!

I går kväll gick luften verkligen ur mej!

Faan oxå, jag som har känt att jag varit lite på gång den senaste tiden...

Åsså PANG!! Ett samtal från exet så är man lagom sänkt igen! 

FAAN!!;((

Jag har valt att inte vara så "outande" på ett tag här i bloggen, men så här är läget i korta drag.

Mitt mellanbarn har en autism och är stundtals väldigt utåt agerande, vilket min minsta fått lida mycket för periodvis och otroligt många av minstingens saker har blivit sönderkastade och även andra allvarligare tillbud har hängt i luften..

Efter mycket om och men bestämde jag och exet att jag skulle bo här med mellanbarnet och exet skulle bo med minstingen för att alla skulle få lugn och ro och utvecklas i sin takt och få hjälp, stöd och uppmärksamhet på rätt sätt osv..

För mej har det varit jätte tungt att behöva skiljas från min minsta men jag har satt mej över mina känslor och gjort vad vi känt varit bäst för barnen.

Och det har verkligen visat sej att mellanbarnet har lugnt ner sej massor och får ytterst sällan några utbrott numer och den minsta har kommit in bra på sitt nya dagis och trivs med livet!

(Till saken hör oxå, att barnen träffas VARJE helg och då funkar det mycket bättre!)

Förändringen är väldigt ny och har bara pågått i 2 1/2 vecka(varav den minsta var hos mej största delen av den första veckan oxå!), men äntligen har det ändå känts som vi enats om en bra lösning!

Fram tills i går kväll vill säga, då exet ringer mej och säger att det inte funkar längre.. Han "måste" jobba natt och farmor som lovat vara barnvakt har ångrat sej och tycker mest det känns jobbigt med barnen..

Vi bor ändå 6 mil ifrån varandra och jag har mitt jobb och inget barnomsorg här!!

Klart allt löser sej.. MEN när vi alla för en gångs skull fått en lugnare tillvaro så håller det i sej i TIO dagar??!!

I min värld behöver exet bara prata med sin arbetsgivare och förklara sin situation som jag alltid fått göra under mina år med natt jobb, ibland får man säga nej, ibland får man byta pass och ibland blir det ett jäkla pusslande för att få ihop allting men det GÅR ju!

Men inte för exet som helt plötsligt måste fixa sitt liv själv...Grrr!!

Så enligt honom finns det bara en lösning och det är att minstingen ska flytta hit igen.. Vilket naturligtvis skulle va underbart att få barnen samlade igen, men med ett barn med autism är allt inte så smidigt och förändringar är ofta orsaken till att tillvaron blir svår och rörig och nu när det faktiskt funkat så bra!!!

Dessutom vill exet inte ta fler helger( om nu det skulle kunna va en annan lösning?!)  för då kan han inte träffa sin nya kärlek i samma utsträckning!!!

För mej är detta ett glasklart fall av egoism.. I och med att minstingen flyttade till honom så försvann hans frihet och då blev det visst inte så himla roligt längre..

Jag kan får mitt liv inte förstå VARFÖR alla människor överhuvudtaget FÅR skaffa barn??Vad du en ska göra här i Sverige så måste du ju genom gå olika former av test, men för att sätta ett barn till världen är det lixom bara att tuta och köra och hoppas att man växer in i rollen som ansvarsfull föräldrer?

Hur märkligt är inte det??

Mitt tips är som följer: Operera in nåt form av steriliserings chip hos alla småbarn, och när dessa fyller 20 får dom ansöka om att få göra ett sk, "föräldratest", och klarar man testet får man chippet bortplockat efter sex månaders betänktetid och du får nu möjligheten att försöka bli föräldrer?!

Tror jag ska lägga fram detta som ett förslag till regeringen... ska bara finputsa lite på vissa detaljer först...

Aja... Ha nu en trevlig Tisdag gott folk!