Hej hej kära blogg!

Var ett tag sen jag besökte dej, men nu har de bubblat lite i mej ett tag så jag tyckte de kunde vara dax.

Anledningen till att jag inte varit här på så länge är helt enkelt att jag varit rädd för vad jag skulle kunna vräka ur mej, har varit så mycket känslor i omlopp så jag har varit rädd att jag skulle bli för personlig och kanske utlämna personer som jag antagligen skulle ångra eller kanske rent av få äta upp..dubbelt upp!

Men just nu känns de som jag faktiskt skiter om jag trampar nån på tårna eller blir för personlig, får jag inte ur mej de som måste ut kommer jag säkerligen kvävas inom kort  och då känns de som om jag faktiskskt inte har så mycke till alternativ trots allt..  

                                                                                                                                                                                 Jag vill oxå säga att jag på något sätt inte försöker göra mej till något offer eller fiskar efter nån slags medkänsla eller något sådant och jag tycker inte ett dugg synd om mej själv det är lixom inte min tekopp, men på nåt sätt måste jag få ventilera..utan att bli avbruten, men kom gärna med dina synpunkter, de är alltid intressant, kanske tycker du oxå att jag är den vidrigaste människa som finns som en del andra gjort ganska tydligt för mej under dagen..                                                                                                                                                                                                          Jag har, sedan mitt mellersta barn varit under året misstänkt att något kanske inte riktigt stämmer. Det har handlat mycke om ilska och utåt agerande, sent tal och sent till dom första stegen, dessutom finns vissa problem med motorik, sociala kontakter och olika sociala samanhang, ja listan kan göras lång men jag väljer att stanna här.                                                    

 Jag sökte tidigt hjälp, och hamnade hos olika psykologer å kuratorer innan vi till slut hamnade hos Bup, och inte sent därefter satt vi på hab och väntade på en tid för utredning, under samma period separerade jag från min man och var sjukskriven pga att jag återigen kört huvudet i väggen med en jäkla smäll.                                                                                                              Även detta ledde till en utredning av mej själv pga återkommande depressioner genom hela livet.                                                                                                                                                                    I Januari i år blev min utredning klar och den gav mej diagnosen add, som är mycke som en adhd fast man kan sitta still, står de visst i nån bok.. I mitt fall har jag begåvats med en hjärna med en fantastik fantasi men som ständigt går på högvarv, vilket emellanåt ger mej svårt att hålla fokus och samla ihop tankarna, jag blir ofta trött men trots de har jag svårt att helt koppla av och sova på nätterna osv osv...                                                                                                                Om ett par veckor blir mitt barns utredning klar, och läkaren har sagt att allt tyder på autism, jag är själv rätt påläst i ämnet pga mitt arbete bla, och jag förstår ju att de är så "domen" kommer att falla..                                                                                                                                             Men när jag satt där i rummet med överläkaren brevid mej och jag hörde henne säga DE blev allt så deffenitivt..                                                                                                                                             Nu har jag inte ens hoppet kvar, nu är de verkligen såhär de är!                                                            Nu börjar en ny tid, med nya strukturer och ett nytt liv faktiskt.                                                           De gör ont i mej, förbannat jävla skitont för jag vet vad de här kommer innebära för min lilla familjs framtid, de blir tufft och de kämpigt, men jag tar varenda strid om mina barn så länge jag vet att de kommer leda till något gott.                                                                                                         Märkligt nog har jag parallellt med detta ännu en märklig "kamp" att utkämpa.. nämligen den med barnets far!!                                                                                                                                              Har sedan separationen i slutet av Augusti bönat och bett för att han ska ta mer ansvar och finnas där lite mer än varannan helg (= 2 heldagar i månaden!)  pga att situationen är som den är.                                                                                                                                                                       Till svar får jag alltid, jag gör mitt bästa, jag kan ju inte ta ledigt från jobbet å förlora massa pengar, barnen bor ju hos dej så de här är ju ditt problem osv osv..                                                     Etfer hab-mötet ( som han uteblev ifrån, som så många andra ggr..) i Torsdags kände jag mej   fullständigt tom, kraftlös, förtvivlad och jävligt ensam och jag kunde verkligen inte sluta gråta. Återigen försökte jag få lite hjälp och förståelse från barnets far, jag har verkligen försökt att få honom att förstå vad detta innebär och att särskilt barnet behöver båda sina föräldrar i detta livs långa handikapp, återågen fick jag samma ut tjatade svar...                                                           Jag har gråtit och kräks om varannat i flera dar och när barnen åkte till sin pappa den gånga helgen gick den sista gnutta luft ur mej och jag kände att jag måste iväg nåra dagar, få andas ut, hämta kraft, så jag bestämde helt enkelt mej för att dra till en annan stad för att få miljöombyte och lugn å ro.                                                                                                                             eftersom pappan blir fruktansvärt arg varje gång jag ber om hjälp så valde jag att messa honom på Lördag em å säga att jag mår så dåligt av allt de här så jag måste få komma i väg, du måste helt enkelt "offra" nåra dar extra, till Onsdag så jag får en chans att landa i allt de här..                 Svaret fick jag på söndag lunch, vi kommer klockan 6. stod de..                                                             Sedan följde en Söndag av 30-talet samtal till mej, min älsdsta och till min mamma... Vad Faan håller Anna på med???? Ingen svarade honom och i förmiddags fick jag höra att han lämnat barnen till sin morsa och syster och själv var han på jobbet, barnen var lämnade på dagis och allt var jätte rörigt för barnen och mellanbarnet hade tuggat på tröjan vid handleden hela dan och varit jätteorolig.. jag själv blev ju jätteorolig och fick åka och hämta mina små på dagis..                                                                                                                                                                                     På kvällskvisten ringde exet och skrek i luren i minst en kvart, han talet om vilken sjuk människa jag är som inte tar hand om mina barn, att mellanbarnet fått sin diagons efter mej,att jag är en sjuk jävla parasit på samhället som inte klarar av ett jävla dugg osv osv..                         Dessutom skulle han ta barnen irån mej så jag kan åka på mina jävla nöjes resor så mycke jag vill fortsättningvis..

Vad ska jag ta mej till? Vad skulle du gjort? Borde jag kanske "bita ihop" och orka lite till, de är ju ändå mina barn??

Tankarna är många och snurrar fort, fort.. men just nu är jag bara förbaskat trött och skulle gärna ligga i koma en månad eller två!

Tack för att du orkade läsa enda hit.. och kom gärna med tips hur i 17 jag gör!!                                                                                                                                                                                                    

 

J

10 maj 2011 12:47

Hur funk man som pappa när man inte vill träffa sina barn mer än varannan helg. Snacka om ego.

Han skulle behöva få ha mitt helvete. Mitt X försökte se till så jag bara fick träffa min dotter varannan helg. jag vann dock i tingsrätten och nu har vi varannan vecka 50/50 precis som de skall va PLUS att dottern står skriven hos mig framöver :) Ser jag som en seger som pappa samt att de visa att de finns lite rättvisa i samhället.

http://http:/lovaspappa.bloggplatsen.se

annaskrubbe

11 maj 2011 20:48

Hej och tack för din kommentar!
Japp EGO är ordet, jag kan inte heller förstå för allt i världen hur man kan välja bort sina barn??
När allt annat rasar så är ju barnen de enda man har ju... Ja, om man vårdar relationen väl vill säga..!
Förstår att du ser de som en seger även om de naturligtvis borde vara en självklarhet och som mamma känns de otroligt skönt att höra att de finns pappor som du, som inte bara släpper taget när de går emot..
Ha de så gott, mvh, Anna

 

Anna

10 maj 2011 13:24

Hej igen Anna lilla.
Jag förstår dig fullt ut och tycker att du gjorde rätt.. Tråkigt bara att resultatet blev som det blev för mellis..
Och tänk att karlar kan vara så blinda och helt utan förståelse.. Han är ju tyvärr inte den enda som tror att ansvaret som förälder försvinner med adressen.
Stå på dig bara, och du vet var jag finns.
Styrkekramar.

http://annalandin.bloggplatsen.se

annaskrubbe

11 maj 2011 20:50

Tack kära Anna, du e bra du! styrkekramar till dej!

 

Anki

10 maj 2011 19:48

Hej! Rörande inlägg. Du är stark, förstår dig så väl i allt det du går igenom. jag råder dig att ta kontakt med familjeenheten på socialen för att reda ut det med barnets far, eller hos familjerätten. Du kan också få hjälp av familjeteamet på soc, dom finns till för ensamstående mammor, stöttar, hjälper & ger råd. Lycka till!

Mvh
Anki.

http://www.ankifl.bloggplatsen.se

annaskrubbe

11 maj 2011 20:20

Tack för din kommentar, den värmde!
Har varit i kontakt med familjeenheten och ska till familjerätten i början av Juni..
Sen kommer hab hjälpa till och lotsa mej vidare i denna djungel..Tyvärr är dom sociala otroligt tröga och dom jobbar ju inte på ackord direkt iaf inte här i stan, men jag hoppas att hab och bup kan trycka på..
Tyvärr måste man nästan vara i toppform för att må dåligt då varje dag är ett slit och en kamp..
ta hand om dej!

Mvh, Anna

 

Marie

10 maj 2011 20:11

Hej!
Jag läste ditt inlägg och blev ganska irriterad.. Inte på dig, men på dina barns pappa!

Jag tycker att det borde vara en självklarhet för varje förälder att ta det ansvar som just barn medföljer.
Och det är ju bla att ta hand om barnen.
De är dina barn, och du förväntas vara med dem dag in och dag ut. Men ibland förtjänar man faktiskt lite egen tid, lite "semester". Hur ska man annars få energi till att orka med?
Jag tycker han handlar otroligt fel.

Om han nu har så jävla fullt upp med sitt jobb, hur ska han då kunna ha barnen på heltid?

Och du, det är DIN blogg! Ingen annans. Så skit i andra! Det är viktigt att få ur sig vad man bär på..

Jag hoppas det var lite uppmuntrande i alla fall!
Kram Marie

http://maarey.bloggplatsen.se

annaskrubbe

11 maj 2011 20:37

Hej och tack för din kommentar, du har så rätt i allt du skriver och den värmer absolut! Tack!!

Var rädd om dej, kram Anna

 

fallen-angel

10 maj 2011 21:06

Ja, vad säger man?
Jag känner igen situationen, även om jag inte lider av någon "bokstavs-sjukdom" själv.
Har en son som är förståndshandikappad, och blev ensammen med honom och hans 6 år äldre syster. I 5 år kämpade jag sedan för att få min son klassad som handikappad alls, och när han verkligen blev det föll jag liksom ihop...
Jag valde- och det betyder inte att jag rekommenderar det! - att låta min son få komma till fosterhem när han var 5 år, då jag trodde att det var bättre för honom att komma till en familj där han dels var ensam och dels hade 2 vuxna som kunde hjälpa honom, men nu blir ju inte livet alltid som man tänkt sig..
Men det är en annan historia.
Du måste känna efter själv vad du vill. Det finns ju kortishem för barn med dessa problem, där de är 1 vecka/månaden ungefär. Ansök om en plats där för ditt barn - det hjälper oerhört att få denna tid för sig och de andra barnen man har, då en handikappad tar mycket tid.
Sedan måste jag säga: det är ett privelegium att få ett barn med handikapp, bara de starkaste människor får det=)
Styrkekramar till dig och din lilla familj/ zenitha

http://fallen-angel.bloggplatsen.se

annaskrubbe

11 maj 2011 20:34

Hej och tack för din kommentar! Trodde inte att de skulle kännas så skönt att höra att de finns fler som varit i min sits och de finns faktiskt alternativ om man faktiskt inte orkar med. Jag tycker de är stark gjort att du fattade beslut om en fosterfamilj, jag har ju själv nosat på alla möjliga lösningar, men ibland möts man av märkliga pekpinnar om hur man ska hantera sånt här.. Naturligtvis är de dom som inte ens har egna barn som vet precis hur man ska göra.. märkligt de där..
Jag funderar och vrider å vänder på allt just nu och jag har varit i kontakt med alla möjliga instanser och många möten är inbokade framöver.. Så till slut..så småningom kommer de bli så bra som de kan bli för mej och mina barn!
Var rädd om dej, Mvh,Anna

 

Sara

21 maj 2011 20:05

hej

jag har en dotter på fem år som har hörsel och synnedsätttningar, hörapparater på båda öronen, glasögon pga skelning, ca 10 % syn på ena ögat. saknar djupseende troligtvis, Adhd utredning som visar på Adhd men inte klart än. läkarna talar om medicinering, ev CPskada som nu börjas utredas. epilepsi som jag ser en tendens till anfallsökning.
jag har haft henne familjehemsplacerad då jag inte orkat med henne själv, hon ska eventuellt få en assistent som kommer hämta henne på dagis då hon klarar av att bara gå 65% jag ska börja plugga heltid. detta kommer ske via soc. habilteringens kurator är super ang detta hjälpsökande och letande efter personer. socialtjänsten här i stan har reagerat och inom en månad har vi fått till ett informations möte. finns många olika LSS beslut man kan få med sig och pers ass även så.

kommenterar gärna och följ min blogg om du vill. öppen med det mesta ang utredningar och annan skit jag tvingas gå igenom helt själv. utan stöd av någon pappa(som valt själv avsluta kontakten med dottern)

lång kommentar men vill du ha någon som gått igenom snarliknande erfarenheter så bara säg hej i bloggen =)

http://www.combindinglove.bloggplatsen.se

annaskrubbe

21 maj 2011 20:52

TACK för din kommentar!
Känner verkligen med dej!
Ska kika in till dej med desamma.
Sköt er, du och din dotter!

 

Ann-Charlotte

21 maj 2011 22:18

Hej!
Läste nyss igenom detta inlägget, blev väldigt tagen o känslosam över din situation! Visst jag blir inte mer än 22 år i år, men varit med om mycket.. Jag tycker utav det jag läst än så länge att du verkligen tar väl hand om dina barn, du måste få tänka på dig själv emellanåt, så det barnets far sa till dig är rent idioti o egoism.. Du behöver med få ledigt o få andrum UTAN att få skit för detta..

Jag har själv nyligen fått min diagnos ADHD grov sådan då jag lågt ovanligt högt poängmässigt!! Det har tagit i stort sett hela mitt liv innan läkaren som är specialist inom området på 1½ timme kunde sätta diagnosen på mig!!

Fortsätt kämpa, jag vet inte vad du genomlidit, vad som fattas dig, jag är inte den som lägger mig i eller liknande!! Det står kanske någonstans i din blogg... Men du verkar stark o bestämd, vilket är otroligt bra egenskaper!! Jag är en person som lyssnar trots mina egna bekymmer osv!! Men behöver du ngn att prata med, får du gärna höra av dig till mig!! Jag må vara ung men besitter med många svar o lyssnar om ngn behöver en utomstående som lyssnar!!

Jag önskar dig all lycka, hoppas på att ditt liv snart blir lättare om inte så trots jag inte känner dig skickar jag dig otroligt många styrkekramar!!

http://ann-charlottesjogren.bloggplatsen.se/

annaskrubbe

22 maj 2011 19:03

Tack för din kommentar!
Hoppas de kommer att gå bra för dej och att du äntligen kan få den hjälp och stöd du så väl behöver för att landa och för att må bra och komma vidare!
Lycka till och kram tillbaks!

 

Christy

22 maj 2011 17:15

Kikar in och ville bara skicka en kram. Förstår hur jobbigt du har det och jag hoppas det löser sig för dig. Jag har själv 3 barn, varav 2 på heltid då de inte träffar sina pappor alls..:( Det är tråkigt att det finns föräldrar där ute som helt skiter i att de faktiskt har barn...

http://christys.bloggplatsen.se

annaskrubbe

22 maj 2011 18:58

Tack för din kommentar, den värmer!:)
Ja du, kan bara instämma, de är märkligt hur vissa "föräldrar" tänker och handlar, eller rättare sagt brist på handling och ansvars känsla!

Jag vill ju gärna tro att de faktiskt finns en anledning till varför de krävs två att göra barn!
Ta hand om dej och dina barn, kram tillbaks!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej igen bloggen!   Upplever du att det går lite upp och ner med mitt bloggandet här? Jag upplever precis samma sak, men nu ska det som trilskats vara fixat och jag hoppas att vara helt tillbaka nu, äntligen!   Skönt för dej och skönt för m...

Hej hej bloggen!   Den här veckan är det no-filter-week! Direkt översatt: Inget filter veckan, dvs: den här veckan bör vi inte försköna vår vardag i sociala medier så som i bloggar, facebook, twitter, instagram mm. mm.   Folk har ju en förm...

Idag tänker jag dissa den grupp kvinnor som jag själv är en etablerad medlem av.   Skillnaden är att jag vågar påstå att jag är lite mer "laidback" än många andra, särskilt om vi jämnför med dom som blivit föräldrar dom senaste 5-10 åren.   A...

Hej och välkomna till denna veckas blogg!   Med bara drygt tre månader kvar till jul känner jag att det passar utmärkt med ett "litet" julklappstips!   Denna prudukt är en världsnyhet väl värd att kika närmare på!   Varför lägga onödig ti...

Hej hej bloggen och välkommen tillbaka till mej själv!   Har inte bloggat på ca tio månader men känner att saknaden varit stor då jag ser att mina läsare troget kikar in här då och då trots min långa frånvaro.   Stolt och tacksam!     Mit...