Idag funderar jag på skitsnack och vad de är..egentligen!

Kan skitsnack vara positivt?

Vad är de för skillnad på fakta, skitsnack, och att bara vara elak?

Jag tror att skitsnack mycke väl kan vara positivt.. Då tänker jag på media tex.

Mycket media ägnar sej åt skitsnack och rena spekulationer å de kan ju slå hårt mot en del, väldigt hårt.

Men många andra skulle ju inte överleva natten om inte media lagt ner meter vis med löpsedlar om deras liv och leverne.

Ta Linda Rosing tex, min kära blogg kollega.. 

Vad har inte media gjort för henne?

Hon hade säkerligen inte passerat 50 skyltarna (iaf inte lika många gånger) om de inte vore tack vare media...

I min ganska oglamorösa vardag florerar de väldigt mycke av de man skulle kunna kalla skitsnack.

Men jag är inte helt säker på att det är just de det är..

Om jag och en vän pratar om en tredje person rent allmänt, är ju inte de samma sak som att snacka skit, men om vi säger att personen i fråga har lagt på sej lite väl mycke för sitt eget bästa, är de då skitsnack??

nej, de tycker inte jag, de är ju faktiskt fakta.. vägde hon/han 60kg tidigare och nu helt plötsligt är uppe på 70, så måste väl de ända klassas som fakta, om än ganska jobbig fakta.

Dessutom kan man ju undra var i värdet ligger i att prata om de, men de får bli ett helt annat blogg inlägg en annan gång..

Skulle vi däremot prata om en kompis kompis ny-gamla flickvän, som jag hörde av en annan kompis hade legat med mitt ex nya pojkvän, då tycker jag nog att de börjar osa en aning skitsnack och dessutom ganska elakt sådant!

Om det här nu skulle stämma skulle man ju kunna säga att de är spekulationer, dessutom ganska grundlösa sådana, som är de verkliga skitsnacket..?

Själv vet jag att folk pratar om mej..... på gott och ont..

Men så länge jag vet vad jag gör och kan stå för de, så är de helt ok att prata!

Så länge folk pratar om mej vet jag att jag berört, roat, rört upp eller fått människor att tänka till och kanske tom, tänka om...

Å då känner jag att jag lyckats riktigt, riktigt bra!

I övrigt ser jag väldigt mycket fram mot kvällen, då ska här drickas glögg å "pratas" vitt å brett med riktigt snygga, fina flickor.. de ni!!<3

Kärlek, kärlek, kärlek....

Jag är inte säker på att jag har koll på det här med kärlek riktigt...än..

Eller rättare sagt, jag tror inte jag har koll på vad MIN kärlek är..

Vad kärlek är för mej.

Jag tror att kärlek och älska är två av världens mest missbrukade ord.

För mej är älska de största ordet som finns..

För vad har man att komma med när man sagt de magiska orden???

Jag älskar dej jätte mycket, eller jätte, jätte, jätte mycket??

De blir ju inte riktigt lika effektfullt, eller?

Många jag känner slänger sej med dom magiska orden lika ofta som dom pratar väder eller julklappar...

För mej är de så här, om man använder sej av ord, vilka som helst, FÖR många gånger så förlorar dom sin innebörd, jag blir resistent helt enkelt...

Å blir man resistent mot dom vackraste ord som finns så har man verkligen förlorat stort... kanske allt...

Jag tror inte heller på att man kan älska hela tiden,varje dag och varje minut..

Jag kan bara älska nåra få sekunder i sträck.... i månaden eller om året..

Men då är de stort och då älskar jag innerligt, de är då tiden stannar och allt annat försvinner.

Då är de bara jag och kärleken!

Resten av tiden kan jag gilla, tycka om, vara kärleksfull och omtänksam, jag kan vara förälskad och pirrig i hela kroppen..

Antar att de är de många kallar att älska..

Men för mej är de inte samma sak, inte på långa vägar.

De har hänt att jag slängt ut någon som sagt sej älska mej.. 

I mitt hem kan man inte komma och slänga sej med orden som om man pratar väder.. Respektlöst!!

Jag lever inget fattigt liv och jag är en otroligt känslosam människa och jag har älskat och jag kan älska.. men de är inget jag gör varje dag och de är jag otroligt tacksam för, jag vill bevara kärleken helig och vacker.

Så säg inte att du älskar mej, säg att du gillar mej eller att jag är lite fin ibland..de räcker för mej och har du tur kan de hända att jag gillar tillbaka<3

Måndag förmiddag, 13 December, tio grader kallt fem meter snö, å ganska blåsigt vilket gör att de känns som minus 52 mot kinderna..

Så ser alltså dagens utgångsläge ut... Jippie... eller inte..

Idag känner jag mej ganska lågmäld, för att inte säga helsänkt...

Men de gör inte så mycke, jag är van, vet att de snart känns lite bättre...

Dessutom finns de fördelar med sänkt-heten, man känner att man lever och att man har en kropp och man lär sej att uppskatta att vara glad och en bra dag blir lixom lite mer en bara en vanlig bra dag.

Det är en ganska härlig känsla, smaka lite på den så får ni se..

Jag tänker mycke på livet, hur det är och hur de fungerar och hur människor betér sej..

De är så himla mycket som jag inte förstår med alltihopa...

Varför många säger en sak och menar en annan och gör en tredje...

Hur ska man tolka sånt??

Eller som många säger, att man ska vara ärlig och inte gå bakom ryggen på varandra..

Jag tillhör nog dom som man kan kalla rak och ärlig, hoppas jag i af.

Men säger man som man känner och tycker så blir dom flesta sura och börjar beté sej högst märkligt... 

Sånt förstår inte jag!!!

Be inte om ärlighet om de inte är ärlighet du vill ha, säg hellre att jag ska vara ärlig så länge jag säger de som faller dej i smaken.

De tycker jag är ärligt!

Jag är dessutom grym på att charma och slicka röv så de blir inga som helst problem för mej!!

Jag måste bara förtydliga mej själv lite här, de är inte så att jag är dumt ärlig, eller strör salt i öppna sår bara för att jag måste vara ärlig till varje pris, så är de verkligen inte.

Jag tycker själv att jag har en ganska stor finkänslighet och respekt för andra, men frågar du mej så svarar jag....ärligt!

Sen är de så här att många säger att "ärlighet varar längst" och de tror jag inte en sekund på...

Jag som ofta säger vad jag känner blir nästan alltid besvärlig, omständig, och ibland oxå konstig i andras ögon..

Typ.. "kan hon inte bara hålla käft och infinna sej i ledet."

Svaret på det är; jag önskar verkligen att jag kunde, att jag hade den förmågan, för tänk så mycke lättare mycke skulle vara för mej då..

Men tyvärr krockar de alltför hårt om min tanke om ärligheten och respekten för mej själv..

Är jag inte ärligt mot mej själv kan jag aldrig se mej själv i spegeln när sminket är avtvättat på kvällen, ge mej själv en dunk i ryggen å säga: fy faan vad du är grym Anna!

Ta hand om varandra, de är alltid en bra början...

Som säkert den uppmärksamma redan märkt så har jag bytt namn på min nya bekantskap, bloggen.

Anna Skrubbe - den nya bloggdrottning känns lite mer korrekt, lite mer jag.

Tror att de är viktigt att min blogg känns mer JAG faktiskt om vi ska kunna bli riktigt goda vänner och kanske till å med bästisar i slut ändan.

Så här är de nämligen, jag gör det här av två, kanske fler, men i huvudsak av två viktiga anledningar nämligen:

1); jag har så vansinnig mycke som far runt i mitt huvud HELA tiden, så jag tänkte att detta kunde funka som en slags avlastning för min hjärna, ni vet..allt som är fullt måste ju tömmas nånstans..

Förhoppningsvis kan bloggandet ge mej något slags inre lugn...

Vilket de förvisso hitintills inte verkar ge mej, snarare en ännu större inre stress, men jag ger mej inte så lätt... ni får antagligen dras med mej ett bra tag här.. Anledningen till de får ni i min nästa punkt, punkt 2.

2); Jag ska inte säga annat än att jag vill göra pengar på det här, stora pengar!

MEN, nu kommer en de viktigaste med hela grejen, jag ska INTE köpa bobisar eller gucci prylar för pengarna.

Jag tänker nämligen skänka en, än så länge okänd procent (iaf för er) till katthemmet här i stan.

Nu snackar jag inte tre öre per hundring, utan kanske 15-20% upp till en vissa summa..

För så här är de, de här är något jag sagt sen jag var kanske 15 år, att om jag får in en summa pengar från oväntat håll så ska jag hjälpa katthemmet här i stan.

Grejen är att ingen någonsin har trott mej, dom flesta har skrattat och tror att jag är störd på riktigt, att jag är mytoman,eller lider av någon annan psykisk ohälsa.

Så nu kära vänner har jag lovat även här vad jag tänker göra med alla pengar, skulle jag inte hålla mitt löfte nu skulle de ju bli oerhört jobbigt och pinsamt för mej...

Ser rubrikerna i huvudet... ingen vacker syn kan jag lova er...

Så nu är de ju faktiskt upp till er om jag kommer att få förverkliga min dröm och dessutom få visa för alla som skrattat åt mej och min idé att jag nästan är alldeles, alldeles för god och osjälvisk för den här världen...

De här är mitt livs första blogginlägg, så de här kan verkligen sluta hur som helst, vilket de gör de hela extra kul och spännande!

Har funderat ända sen i Lördags vad jag ska skriva om och vart jag ska lägga ribban.

Men i vanlig ordning blir de sällan som jag tänkt mej, därför tänker jag inte fundera så mycket mer, utan helt enkelt bara tuta å köra så får vi se vart vi hamnar!

Idag hamnade jag visst i tankar kring kvinnomisshandel, ett enkelt,lätt och smidigt ämne att börja sitt bloggande med - inte, men å andra sidan har "enkelt,lätt och smidigt" aldrig riktigt varit min grej.. De kommer ni också förstå framöver..

Kanske ska börja med att berätta att jag är kvinna (ja,de är sant!) 37 år (!) nyseparerad med ett lagom stort socialt nätvek omkring mej och jag känner hyffsat många olika sorters människor med väldigt olika bakrunder.

Men med i många fall väldigt lika relationer till männen i sina liv, och likheten ligger tyvärr inte i kärleken och respekten för sin partner och sej själva, utan i märkligt nog bristen på just detta!!

Har tappat räkningen för alldeles för länge sen  hur många gånger jag hört: "men han är ju snäll egentligen", "han är snäll när han inte dricker", "men jag borde ju inte ha....", " äsch, jag över reagerar  nog bara", men han hade ju aldrig sagt förlåt å köpt den där parfymen om han inte älskar mej, jag menar han är ju inte dum.." eller kanske den dummaste av alla: "men jag slår ju också!!" osv osv..

Ärligt talat blir jag fullständigt mållös och de händer att jag skäms över att vara kvinna när jag får höra hur tjejerna på fullaste allvar tror på de dom snyftar fram med gråten i halsen...

Jag hävdar så här, första slaget eller verbala kränkning är svår att värja sej mot, den kommer oftast som en fullständig chock, MEN den andra och tredje gången är helt själv vald i och med att man valt att stanna kvar!!

Jag har själv utsatts för våld... två gånger, av två olika "män", men jag skulle aldrig någonsin tillåta mej själv att ge dom  chansen att upprepa sej...

Jag påstår inte att de är enkelt, men respekten för sej själv måste väl ändå dra de längsta strået?

Älskar och respekterar du inte dej själv så kan du väl inte tro att någon annan ska göra det?

För mej är de självklart, men de bemöts ofta med att jag är kall och hård och inte förstår ..

medan jag undrar vem de egentligen är som inte förstår..

Att göra sej själv till ett försvarslöst offer har liksom aldrig varit min grej... och du väljer ju faktiskt själv hur du vill leva ditt liv och vilka som ska få förmånen att vara en del av de.

Ta hand om varandra och glöm aldrig bort att bara de bästa är gott nog åt dej<3