De här är mitt livs första blogginlägg, så de här kan verkligen sluta hur som helst, vilket de gör de hela extra kul och spännande!

Har funderat ända sen i Lördags vad jag ska skriva om och vart jag ska lägga ribban.

Men i vanlig ordning blir de sällan som jag tänkt mej, därför tänker jag inte fundera så mycket mer, utan helt enkelt bara tuta å köra så får vi se vart vi hamnar!

Idag hamnade jag visst i tankar kring kvinnomisshandel, ett enkelt,lätt och smidigt ämne att börja sitt bloggande med - inte, men å andra sidan har "enkelt,lätt och smidigt" aldrig riktigt varit min grej.. De kommer ni också förstå framöver..

Kanske ska börja med att berätta att jag är kvinna (ja,de är sant!) 37 år (!) nyseparerad med ett lagom stort socialt nätvek omkring mej och jag känner hyffsat många olika sorters människor med väldigt olika bakrunder.

Men med i många fall väldigt lika relationer till männen i sina liv, och likheten ligger tyvärr inte i kärleken och respekten för sin partner och sej själva, utan i märkligt nog bristen på just detta!!

Har tappat räkningen för alldeles för länge sen  hur många gånger jag hört: "men han är ju snäll egentligen", "han är snäll när han inte dricker", "men jag borde ju inte ha....", " äsch, jag över reagerar  nog bara", men han hade ju aldrig sagt förlåt å köpt den där parfymen om han inte älskar mej, jag menar han är ju inte dum.." eller kanske den dummaste av alla: "men jag slår ju också!!" osv osv..

Ärligt talat blir jag fullständigt mållös och de händer att jag skäms över att vara kvinna när jag får höra hur tjejerna på fullaste allvar tror på de dom snyftar fram med gråten i halsen...

Jag hävdar så här, första slaget eller verbala kränkning är svår att värja sej mot, den kommer oftast som en fullständig chock, MEN den andra och tredje gången är helt själv vald i och med att man valt att stanna kvar!!

Jag har själv utsatts för våld... två gånger, av två olika "män", men jag skulle aldrig någonsin tillåta mej själv att ge dom  chansen att upprepa sej...

Jag påstår inte att de är enkelt, men respekten för sej själv måste väl ändå dra de längsta strået?

Älskar och respekterar du inte dej själv så kan du väl inte tro att någon annan ska göra det?

För mej är de självklart, men de bemöts ofta med att jag är kall och hård och inte förstår ..

medan jag undrar vem de egentligen är som inte förstår..

Att göra sej själv till ett försvarslöst offer har liksom aldrig varit min grej... och du väljer ju faktiskt själv hur du vill leva ditt liv och vilka som ska få förmånen att vara en del av de.

Ta hand om varandra och glöm aldrig bort att bara de bästa är gott nog åt dej<3