Nu ska jag berätta något fantastiskt som har hänt mej under sommaren.                                                                                 För att förtydliga det hela vill jag påminna om att det här INTE är en historia ur den tecknade barnfilmen "landet för länge sedan", utan en verklig berättelse direkt ur det Svenska samhället sommaren 2011.

Mitt äldsta barn har flyttat till sin pappa för att börja gymnasiet tio mil bort.

Mitt barn har under sina snart sexton år alltid bott hos mej och träffat sin pappa på helger och lov.

Jag har stått som ensam vårdnadshavare, men i och med flytten till pappan ville vi ha gemensam vårdnad, mest av praktiska skäl.

Mycket papper som ska intygas av vårdnadshavaren osv, osv..      

I början av Juni ringde jag upp Tingsrätten angående mitt ärende, jag vet ju att såna här handlingar registreras där, så jag tänkte att det skulle vara den smidigaste vägen att gå.

Vänligt men bestämt hänvisade rösten till familjerätten, dom har nämligen samma befogenheter i dessa ärenden.

Jag ringde genast upp familjerätten för att jag skulle ha detta klart INNAN semestern.

Hos familjerätten fick jag förtydliga att vi (pappan och jag) INTE var oense angående vårdnaden utan vi vill dela den. ( något som rösten i andra änden uppenbarligen stod ganska främmande inför! Föräldrar som vänder sej till familjerätten och är överens!!)

Efter mycket om och men blev även hon och jag överens och hon lovade att skicka papperna som vi skulle skriva under och skicka åter fortast möjligt.

Tre dagar senare, då jag var på en liten semestertripp, fick jag ett meddelande från familjerättskvinnan, där hon talade om att hon gjort lite efterforskningar i ämnet och fått vetskap om att ärendet inte alls behövde gå genom familjerätten i och med att jag och pappan var överens, kunde vi smidigt nog vända oss direkt till skatteverket istället, som numer har hand om dessa ärenden.

I och med att jag var bortrest och inte hade alla personuppgifter på pappan med mej ringde jag inte vidare förren veckan efter.

För att förvissa mej om att jag och familjerättskvinnan verkligen förstått varandra ringde jag upp henne igen.

Då hade hon gått på semester men det fanns en handläggare som inte hade semester och hon skulle ringa upp mej senare..

Vilket hon gjorde, efter ytterligare några dagar.

Hon visste ingenting om sånt här men hävdade att: sa handläggare A att det var så, så är det ju naturligtvis så det är..

Så... då ringde jag upp skatteverket, och försäkerhets skull får man knappa sej fram till den kö som passar bäst in på just mitt ärende.

Väl rätt i alternativ-djungeln fick jag plats 132 i kön....Men vi tar emot ditt samtal så fort vi kan .... Vi har just nu 16 handläggare som arbetar...bla bla bla......

När det väl blev min tur, hör jag en mansröst svara på svenska med kraftig brytning i andra ändan... (inget ont om att tala svenska med brytning, MEN ska man svara i telefonen på en myndighet kan jag tycka att det är A och O att man kan tala och förstå språket, annars blir det på nåt sätt lite meningslöst..)

Nåväl, jag förklarade återigen mitt ärende och mansrösten förklarar då för mej att jag ska göra en adressändring!

Jag påpekade då att vårdnaden inte ändras av en adressändring, utan det är just bara adressen som ändras... då blev det riktigt besvärligt för mannen i andra änden, men ca tio minuter senare trillar nån form av polett ner och rösten säger sej förstå vad det är jag fiskar efter.

Förvirrat hör jag mannen säga: nääe, men då är det nog familjerätten du måste vända dej till..

Har nu under några veckor försökt nå någon på familjerätten, men lämpligt nog har ALLA händläggare tagit semester samtidigt....enligt växeln..

Idag gjorde jag ett ryck igen och gissa vad??? Jag kom fram!!

Visserligen inte till någon jag pratat med tidigare, men jag kom fram!!

Något frustrerad talade jag om mitt ärende och passade på att fråga vad det är som är så otroligt svårt med just mitt ärende??

Vi är ju trots allt "bara" två eniga föräldrar som vill förenkla vår situation med hjälp av en delad vårdnad!

Vad menar du nu, undrade kvinnan??                                          Återigen förklarade jag mej och efter mycket om och men hör jag henne säga: jaha, ni vill alltså ha GEMENSAM vårdnad???         Du förstår, delad vårdnad finns det inget som heter nuför tiden!!  

Om jag uttrycker mej milt så var det lixom något som brast i mej i det ögonblicket...

Och jag är otroligt tacksam över att vi inte befann oss i samma rum just då, och det tror jag att familjerättskvinnan oxå ska känna sej riktigt nöjd med...

Till slut hade jag lyckats övertala henne att skicka papperna till mej, trots att sådana här handlingar kräver ett vittne som bevittnar underskrifterna... om vi skulle försöka hitta på något olagligt eller nåt..?!

När vi väl lagt på drog jag en lättnadens suck och tänkte tyst för mej själv: äntligen, kanske, kanske kan vi få GEMENSAM vårdnad om vårt barn!                                                                 MEN, just nu som jag sitter här och bloggar om eländet pep det till i telefonen och ett nytt meddelande från familjrätten la sej till rätta i brevlådan!!!

Men just nu känner jag inte riktigt för att förklara mej mer idag, i alla fall inte före en kanna kaffe...

Något som jag brukar säga är: varför ta den smidiga vägen när man krångla till det?

Känns som det kan passa in rätt bra även här!

Åh, vad det vad skönt att gråta en skvätt!

Vilken energi jag fick!

Jag har släpat skräp till pappersinsamlingen, städat, kört TVÅ diskmaskiner, (barnkalas igår!) börjat tvätta, lagat mat och byggt mej en kontorshörna..allt sen mitt senaste inlägg!

Tårar är bra för mej, jag lixom rensar ut kroppen på en massa"slaggtankar" som jag samlat på mej sedan sist jag grät.

Ungefär som vissa sköljer ut slaggprudukter med hjälp av tarmsköljning, så gråter jag en liten skvätt..

Dessutomär tårarna grattis till skillnad från tarmsköljningen, så det kan jag rekommendera er varmt!

En sak till jag gärna rekommenderar är Melissa Horn!

Hon är på G med ny platta och nya singeln heter "under löven",

lyssna och njut.

Det enda jag inte gillar jätte mycket med Melissa är att hon för mej är sådär underbart vemodig, vilket jag gärna blir extra mycket av på just hösten.

Jag är ingen höst människa, förr skulle jag till och med vilja sträcka mej till att säga att jag faktiskt hatade hösten!

Nu för tiden använder jag mej sällan av ordet hata, och om jag skulle göra det fick det nog handla om något annat än vädret..

Numer nöjer jag mej oftast med "ogilla" och "ogilla skarpt" om det jag inte tycker om, som hösten, det är en typisk ogilla skarpt-grej.

Aja, nu bubblar det i kroppen igen... får kanske ta 2 1/2 mils rundan om en stund!:)

 Spår efter en tarmsköljning..    

   Melissa Horn  

Shiit, vilken Söndag morron det blev!

Jag har ju ganska lätt för att gråta och jag tycker oftast om att gråta, för mej är det riktigt förlösande och skönt...oftast!

Ibland  kan jag medvetet sätta på en viss musik, läsa en text eller se sorgliga, gripande, vackra klipp på youtube bara för att jag vill och behöver gråta ut av någon anledning.

Favorit-gråt-youtube-klipp är bland annat  på soldater som återvänder från kriget och överraskar sina barn, (gärna på julafton och gärna med nån otroligt rörande musik i bakrunden, som om inte klippet i sej vore nog?!) eller söta djur som tar hand om andras djurbebisar när den biologiska mamman dött (helst på ett otroligt sorligt och tragiskt sätt!)

Ni vet en hund som tar hand om ett övergivet rådjurkid eller små rävungar, eller katter som ammar igelkottsbebisar osv, osv...

Mitt absoluta favorit-gråt-klipp är på lejonet Christian som återförenas med sina människor efter ett år....

Mer säger jag inte, har du lyckats missa det klippet måste du helt enkelt se det!

Det är ett varmt, kärleksfullt, hoppfullt och vackert klipp!

Den här veckan har Svt visat dukumentären om Christian i sin helhet inte mindre än TRE gånger!!

I förmiddags visades den för sista gången...den här veckan..

Jag som gråter i stil med lille skutt av tre minuters klipp på Youtube...

Herregud vad jag har gråtit....

Försäkerhets skull fick barnen vara på sina rum och läsa böcker medan jag satt med mina små lejon i soffan med kuddar och snorpapper..

Tyvärr har jag fortfarande inte lyckats lära mej länka till youtube, men ni kan säkert hitta klippet ändå!

Ett par bilder är allt jag kan ge er just för stunden...

Önskar er alla en skön Söndag   

Idag blir det ett inlägg från sjuksängen..

I och med att huvudvärken försvårar mina egena kloka tankar tänker jag idag bjuda er andras klokheter, tänkvärdheter, tokigheter, dumheter och inte minst roligheter!

Hoppas de finns något som faller dej i smaken, själv älskar jag att läsa "Ordspråk, kloka tankar och roliga citat"!

Är du rädd för något - gör det genast! // D.Bromberg

Hur barn ska fostras vet alla utom föräldrarna. // R.Lembke

Jag älskar barn, särskilt när dom gråter - för då bär någon bort dom. // N. Mitford

Barndomen är en lycklig tid - efteråt. // Okänd

Om jag fick leva mitt liv igen skulle jag göra om samma misstag, fast tidigare. // T. Bankhead

Bättre dåligt minne än dåliga minnen. // Ordspråk

Äldre män förklarar krig, men det är ungdomen som måste strida och dö. // H. Hoover

De flesta människor är ivrigare i sitt hat än i sin vänskap. // L. Bourdaloue

Levnadsstandarden i Sverige är numera så hög att endast ett fåtal kan leva upp till den. // Okänd

Ensamhet är inte att vara ensam. Det är att inte ha någon att längta till. // B. Ring

Ensamheten är världens största gemenskap. // G. Tunström

De var skillnad, sa han som gifte om sej.

Lägg dej inte i, sa han som sket i sängen.

Då var det ingen glädje med den sorgen, sa kärringen som grät vid fel grav.

Välkommen i det gröna, sa satan, och satte sin mor bland nässlorna.

Man kan inte vara nog försiktig i valet av sina fiender. // O. Wilde

Verkligheten är till för människor som inte kan hantera droger. // R. Williams

Det finns inga oäkta barn, bara oäkta föräldrar. // L. Yankowich

Men nog om mej, låt oss tala om dej istället. vad tycker du om mej? // B. Midler

Ja är övertygad om att han snart hittar någon annan att vara otrogen mot. // J. Hall om M. Jagger

Många killar tror att ju större en kvinnas bröst är, desto dummare är hon. Jag tror tvärtom, ju större en kvinnas bröst är, desto dummare blir männen. // A. Wise

Vad jag älskar hos det motsatta könet är att det är motsatt. //D. Parker

Så där ja! Nu måste jag vila mitt lilla huvud igen.. De kan tänkas att det kommer liknande inlägg fler gånger, den som lever får helt enkelt se!

Ha en härlig Torsdag gott folk!

Den här veckan har mina inlägg gått i sur/irritations tantens tecken, jag säger inte att det har med att jag har mens att göra (det hade ju vart att göra det lite väl enkelt för mej!) men jag vill än dock inte utelämna det faktum helt att det faktiskt KAN ha en viss påverkan på min sinnes stämmning.

Men idag är det en ny dag med nya inlägg!

Och idag tänkte jag helt avskalat, utan några som helst förskönanden prata om DÖDEN...

Får man prata om döden som om det vore vädret man pratar om?

Får man skoja om döden?

Får man längta till döden?

Får man säga att man inte är rädd och till och med är nyfiken på döden?

Naturligtvis får man det!

Men nu menar jag lite mer på riktigt, utan att någon tycker det är jobbigt och börjar skruva lite besvärat på sej och till slut säger, näe fy, nu pratar vi om något trevligare!

Jag tycker det är jätte viktigt att prata om döden och att framför allt att avdramatasera den!

Jag kan villigt erkänna att jag har tänkt jätte mycket på döden och periodvis har jag varit fullständigt skräckslagen inför det fakta att vi alla ska den vägen vandra.

Men idag tänker jag annorlunda och jag har förlikat mej med att tom. jag en dag kommer att dö, vare sej jag vill eller inte, förr eller senare kommer jag dit..

Jag tror att många människors rädsla inför döden handlar om att man kanske inte kommer att vara nöjd med sitt liv när man väl ligger där på dödsbädden.

Varför reste jag inte dit? Varför tog jag inte chansen? Varför skilde jag mej inte? Varför fanns jag inte där mer för barnen? Varför sa jag aldrig som jag kände?  Varför,varför, varför??

Tänk dej själv att ligga där med kanske bara timmar kvar och inse att nu är det faan kört, nu kan ja inte förändra det jag aldrig varit nöjd med.

Jag fick i bästa/värsta ( hur man nu väljer att se det) fall 80 år här på jorden att förvalta på bästa sätt och dom slängde jag bort på en elak karl och ett underbetalt jobb...

Tyvärr tror jag det är alldeles för många som detta faktiskt blir verklighet för.

Nu tänker jag inte veva med några pekpinnar här för jag tror att ni greppar ungefär vart jag vill komma ändå?!

En annan sak som jag tycker är viktigt med döden är att vi kan prata om den, svara så gott vi kan på barnens frågor, våga fråga anhöriga, hur vill du ha det och själv säga att så här vill jag ha det.

Förtvivlan och känslorna när någon går bort är ju redan så många och starka, så det skulle väl vara jätte skönt för anhöriga att veta hur den döde ville ha det så man slipper fatta panikartade beslut angående plats och begravning osv osv mitt uppe i sorgen.

Jag som alltid ska prata om allt tog upp den här diskutionen med min mamma när jag var i 20 års åldern, det blev inte så väl mottaget kan jag lova...:) (till saken hörde väl kanske att jag var hyper-hypokondrisk, hade någon form av livskris och en jäkla dödsångest under just den tiden)

Idag har jag valt att framföra mina önskningar på ett litet mer sansat och moget sätt, men det är ändå lite svårt att prata om och i normala fall dör ju föräldrarna före sina barn men man vet ju faktiskt inte vad framtiden har för planer för oss...

Avslutningsvis kommer lite bilder på döden som en liten stämningshöjare eller något sånt, alla ser vi olika på döden därav dom helt olika bilderna!

Tyck och känn vad du vill om döden, men respektera den och respektera dom som faktiskt vill och vågar prata om den!

......och glöm aldrig bort att för varje andetag du tar kommer du ett andetag närmare ditt sista....:))  

 ...och säg gärna något om den..    

Den här dagen kommer nog gå åt till att försöka få inspirationen och lusten tillbaka!

I går kväll gick luften verkligen ur mej!

Faan oxå, jag som har känt att jag varit lite på gång den senaste tiden...

Åsså PANG!! Ett samtal från exet så är man lagom sänkt igen! 

FAAN!!;((

Jag har valt att inte vara så "outande" på ett tag här i bloggen, men så här är läget i korta drag.

Mitt mellanbarn har en autism och är stundtals väldigt utåt agerande, vilket min minsta fått lida mycket för periodvis och otroligt många av minstingens saker har blivit sönderkastade och även andra allvarligare tillbud har hängt i luften..

Efter mycket om och men bestämde jag och exet att jag skulle bo här med mellanbarnet och exet skulle bo med minstingen för att alla skulle få lugn och ro och utvecklas i sin takt och få hjälp, stöd och uppmärksamhet på rätt sätt osv..

För mej har det varit jätte tungt att behöva skiljas från min minsta men jag har satt mej över mina känslor och gjort vad vi känt varit bäst för barnen.

Och det har verkligen visat sej att mellanbarnet har lugnt ner sej massor och får ytterst sällan några utbrott numer och den minsta har kommit in bra på sitt nya dagis och trivs med livet!

(Till saken hör oxå, att barnen träffas VARJE helg och då funkar det mycket bättre!)

Förändringen är väldigt ny och har bara pågått i 2 1/2 vecka(varav den minsta var hos mej största delen av den första veckan oxå!), men äntligen har det ändå känts som vi enats om en bra lösning!

Fram tills i går kväll vill säga, då exet ringer mej och säger att det inte funkar längre.. Han "måste" jobba natt och farmor som lovat vara barnvakt har ångrat sej och tycker mest det känns jobbigt med barnen..

Vi bor ändå 6 mil ifrån varandra och jag har mitt jobb och inget barnomsorg här!!

Klart allt löser sej.. MEN när vi alla för en gångs skull fått en lugnare tillvaro så håller det i sej i TIO dagar??!!

I min värld behöver exet bara prata med sin arbetsgivare och förklara sin situation som jag alltid fått göra under mina år med natt jobb, ibland får man säga nej, ibland får man byta pass och ibland blir det ett jäkla pusslande för att få ihop allting men det GÅR ju!

Men inte för exet som helt plötsligt måste fixa sitt liv själv...Grrr!!

Så enligt honom finns det bara en lösning och det är att minstingen ska flytta hit igen.. Vilket naturligtvis skulle va underbart att få barnen samlade igen, men med ett barn med autism är allt inte så smidigt och förändringar är ofta orsaken till att tillvaron blir svår och rörig och nu när det faktiskt funkat så bra!!!

Dessutom vill exet inte ta fler helger( om nu det skulle kunna va en annan lösning?!)  för då kan han inte träffa sin nya kärlek i samma utsträckning!!!

För mej är detta ett glasklart fall av egoism.. I och med att minstingen flyttade till honom så försvann hans frihet och då blev det visst inte så himla roligt längre..

Jag kan får mitt liv inte förstå VARFÖR alla människor överhuvudtaget FÅR skaffa barn??Vad du en ska göra här i Sverige så måste du ju genom gå olika former av test, men för att sätta ett barn till världen är det lixom bara att tuta och köra och hoppas att man växer in i rollen som ansvarsfull föräldrer?

Hur märkligt är inte det??

Mitt tips är som följer: Operera in nåt form av steriliserings chip hos alla småbarn, och när dessa fyller 20 får dom ansöka om att få göra ett sk, "föräldratest", och klarar man testet får man chippet bortplockat efter sex månaders betänktetid och du får nu möjligheten att försöka bli föräldrer?!

Tror jag ska lägga fram detta som ett förslag till regeringen... ska bara finputsa lite på vissa detaljer först...

Aja... Ha nu en trevlig Tisdag gott folk!

God söndag afton!

Innan jag glömmer bort det vill jag rekommendera en film jag så igår.

"Kyss mig" heter den och det är en svensk film som jag gillade riktigt mycket.

Blev positivt överraskad och sånt är ju alltid roligt, då svenskt drama inte riktigt är min genre.

Dessutom innehöll den riktigt skön musik som jag just nu avnjuter lite soft i bakrunden, me like, me like!

                                                                                                  Nu till dagens egentliga inlägg.

Jag tänker även i kväll ta mej an Fredagens Stadsfest, men idag från ett helt annat håll, nämligen det seriösa hållet! 

Jag är ju en betraktande människa och jag älskar att studera människor på håll och se hur olika människor kan beté sej i olika konstulationer.

Jag känner några människor som har ett högst osympatiskt drag   (eller varför inte kalla det störning?).

Nämligen dom som sätter sej själva på lite FÖR höga hästar.

Dom som alltid har rätt och som gärna ser ner på andra människor och helst oxå göra sej roliga på deras bekostnad inför andra, och som skrattar nedlåtande när han/hon märker att andra skrattar glatt med utan att överhuvudtaget slås av tanken hur den man skrattar åt faktiskt känner sej.

Ja, jag tror att ni fattar vilken "typ" av människa jag menar!

Jag har en sådan människa i mitt liv som ALLTID ska fördumma mej inför andra.

Inte så att jag känner mej nertryckt för i min värld är det han som är den patetiska av oss två, men varför kan han inte bara låta mej vara, säga hej och sedan lämna mej i fred??

Idag har vi ingen nämnvärd kontakt men eftersom vi bara bor ett par hundra meter ifrån varandra så händer det några gånger om året att vi springer på varandra.

För ungefär femton år sedan konfronterade jag honom med detta, jag undrade helt enkelt varför han ständigt höll på med sin "mobbning" gent emot mej och varför han inte gav sej på någon annan? Sin dåvarande fru tex?

Svaret jag fick var ganska häpnands väckande men antagligen, sorgligt nog, rätt talande.. Han svarade nämligen:

"Min fru kan lämna mej, det kan inte du, vad som än händer kommer du alltid vara min syster så det spelar ingen roll vad jag säger till dej"...

Även om det nu gått så många år sedan hans märkliga uttalande så verkar han ju inte ändrat sin inställning till hur man behandlar sin lilla syster, vilket både förvånar och faktiskt oxå skrämmer mej en smula.

Jag menar, hur kan man överhuvudtaget se ner på en annan människa så fullständigt år efter år, dessutom har jag lite svårt att se varför detta hat? Någonstans, någongång måste jag ju gjort honom något som får honom att tycka att jag förtjänar detta år efter år?

Aja, tror inte gåtan kommer få sin lösning nu heller, men ibland kommer det bara över mej..

Funderar på att bjuda in mej själv på en kopp kaffe och förhoppninsvis kan jag få en syl i vädret och ställa min lilla fråga:

VARFÖR???

Nu föreslår jag att ni gör som jag och avslutar denna dag, klockan tickar på och i morgon är det den sista Måndagen i den sista sommar månaden och då vill vi ju vara pigga och utvilade, inte sant?!

Igår kväll var jag på Stadsfest!

Som gammal musik och festival fantast skulle man kunna tro att Stadsfester verkligen är min tekopp!

Men icke sa nicke!

Visserligen var det säkert 10 15 år sedan jag senast besökte en festival, men ändå!

Jag trodde att man lixom hade "det" i kroppen, blodet eller i själ och hjärta, men nej, nej, nej där misstog jag mej...stort!

Nu för tiden känns det mest bökigt och stökigt och jobbigt, dessutom finns ju en risk att man springer in i någon man kanske känner, kände, kommer att känna eller någon man känner som man helst inte vill känna...

Hur som helst blev kvällen lagom trevlig och vädergudarna stod på min sida för första gången den här sommaren så jag får väl ge tillställningen ett OK, varken mer eller mindre.

Det roliga fick jag idag då jag av en slump kom över en lista med statistik över gårdagen!

Generös som jag är vill jag gärna dela med mej av listan till er, mina älskvärda läsare!

Som ni vet brukar statisk vara ganska tråkig och ointressant.

Därför är jag nu otroligt glad över att kunna presentera listan:

"Statistik över sånt man egentligen vill veta dagen efter men som alltid sopats under mattan...fram tills idag"!

Försäkerhets skull vill jag förtydliga att jag finns ENDAST med under den första punkten och de andra punkterna står andra för!

* Betalande festdeltagare: 14542 personer

* Detagare som gick en omväg på minst 225 meter för att slippa mötas med ett ex och dennes nya "kamrat": 37%

* Delagare som drack alkohol: 98,4 %

* Deltagare som drack liiite för mycket alkohol: 72%

* Deltagare som sa något som känns sådär idag: 58%

* Detagare som någon gång under kvällen önskade sej vara på en helt annan plats för ett ögonblick: 88%

* Deltagare som sa: Kolla där, är DOM ett par??: 64%

* Deltagare som tänkte tyst för sej själv: Shiiiit asså, tänk om man fick ligga med honom/henne: 100% 

* Deltagare som kräktes: 17%

* Delagare, man som kvinna som ville ligga med Erik Saade: 99,6%

* Deltagare, man som kvinna som ville ligga med Torsten Flinck:

0,016%

*Deltagare, man som kvinna som inte var döv eller blind eller både ock som ville ligga med Torsten Flinck: 0,0%

* Deltagare som vaknade i morse och inte kände igen gardinerna:

56,2%

* Deltagare med leopard/tiger/sebra/ormskinns mönstrade tights:

Kvinna: 77%  Man: 3,1%

* Deltagare som avslutade stadsfesten på grillen och som kom hem med kekabsås runt munnen, på skjortan/toppen, samt byxor/kjol: 83%

* Delagare som någon gång under kvällen viskade i någons öra, fyy faan va läcker du är i kväll: 72,4

* Deltagare som förlorade oskulden:  13,7%

* Deltagare som avslutade kvällen med något slags försök till sexuell aktivitet: 100%

Sådär ja, då var hela listan presenterad!

Ha nu en fortsatt trevlig Lördags kväll!