I kväll/natt övervann jag mej själv återigen!

Jag cyklade nämligen den läskiga vägen hem..

Den lilla cykelvägen där lyktorna brukar vara söndersparkade, där alla dom "suspekta" människor går, där jag hört att det kan finnas blottare mm, mm..

Jag cyklade fort, nästan mitt snabbaste, men jag klarade det och jag var inte särskilt rädd eller knappast ens obekväm!

Anna har helt enkelt gjort det igen!!  

I dag har jag haft en ganska bra dag vilket känns skönt!

Jag och mitt barn lyckades genomföra EEG;t, ni vet det som gick åt... mycket tack vare "burka-kvinnan".

Idag blev vi otroligt väl bemötta av en jätte gullig tjej som verkligen kunde hantera mitt barn och hela situationen på ett mycket bra och proffisionellt sätt! Härligt, härligt!

Efter detta hade jag ett överlämningsmöte på hab tillsammans med nya skolan.

Personalen på hab stöttar mej till 180%, vilket känns så otroligt bra!

Skolan hanterar informationen på väntat sätt måste jag tyvärr säga.

Dom är "lagom" tillmötesgående och aroganta men med hab;s stöttning kändes det ändå ok.                                                     Jag är ju såå inställd på att få fajtas för våra rättigheter, och det förstår jag ju att jag kommer att få göra, men jag känner mej just nu i denna stund ganska stark och driven i den prossesen vilket jag är riktigt nöjd med!

Heja heja Anna!!

I kväll tog jag mej tid för en liten filmkväll, vilket känns som en riktigt skön avslutning på en lång dag!

Filmen som bjöds var den nya dokumentär filmen om Jim Morrison, "when you`re strange" !                                              

Jag har ända sen i tonåren varit otroligt förälskad och fashionerad av J.M, dessutom stod Johnny Depp för berättar rösten och för säkerhets skull såg jag filmen tillsammans med en av dom finaste människor jag känner, så man skulle ju lätt kunna påstå att jag avslutade dagen med ett rent frosseri av manlig interligens och skönhet!:))

Nu ska jag gå och försöka sova en stund och förhoppnings vis drömma härliga drömmar om......... ni vet vem 

Go´natt Sverige, Zzzzz....   

Hej hej!

Nu är min sommar slut!

Idag börjar framtiden och dess utmaningar på riktigt för mej vilket känns helt ok, varken mer eller mindre..

När jag därimot tänker på att det är 7-8 månader kvar till våren känns det inte alls ok, det känns hemskt och jag önskar mer än någonsin att jag var en brunbjörn eller åtminstone en liten igelkott!

Nu är jag ju inte det och lär aldrig någonsin bli nån heller, så då återstår endast två alternativ; nämligen:

1) Dö

2) Bita ihop

Och då finns det ju bara ett alternativ kvar, nämligen: D....,

skoja bara.... såklart!

Naturligtvis biter jag ihop och tar tjuren vid hornen!

Nu till dagens egentliga inlägg! 

Jag vet att jag bloggat om det förr, men för mej är det viktigt och de funkar som nåt slags "pep-talk" till mej själv, nämligen det här med att övervinna sina egna demoner!

Som ni kanske minns fick jag äran att flyga luftballong i våras, en händelse som förändrade mitt liv!:)

Helt plötsligt förvandlades jag till "Skorpan Lejonhjärta" och mitt motto blev från och med att ballongen lättade från marken,          " jag törs inte, men jag gör det ändå, jag vill inte vara nån liten lort"!!!

Ja, eller vad det nu var han sa?!

Detta har jag burit med med sen dess, vilket visat sej vara otroligt bra för mej!

Som tex när vi var i Göteborg och någon ur sällskpet fick för sej att vi skulle åka det där stora, hemska pariserhjulet som står vid hamnen..typ.

Min första reaktion var, åk ni, jag gör de INTE!

Men sen tänkte jag efter...hm...

Det svaret hade ju varit det givna.... förra sommaren!

Men INTE i år!

I år gör jag sånt som jag inte vågar..eller rättare sagt, sånt som jag intalat mej själv att jag inte vågar!

Jag kan absolut erkänna att pariserhjul inte tillhör mina personliga favorit-färdmedel, men jag gjorde det och efteråt känner jag mej näst intill odödlig och otroligt nöjd! 

En demon till hann jag göra mej av med i Göteborg, nämligen obehaget att stoppa-in-handen-i-svarta-hål-utan-att-veta-vad-som-finns-däri-demonen!

På Universeum finns de som ett akvarium med två hål i där man "ska" stoppa in handen och trycka på en röd knapp så lampan tänds..

Det gjorde jag!! Jag tvekade knappt ens och jag hörde mej själv säga, "vad kan hända?? jag faan gört"!!! Och så gjorde jag det bara!

Vad som fanns i akvariet??

Hm, det finns det bara ett sätt för er att ta reda på:)

Jag blev i vilket fall otroligt nöjd med mej själv efteråt och jag kunde stryka ytterligare en punkt på min tänkta "saker-jag-inte-trodde-jag-överhuvudtaget-inte-skulle-tänka-tanken-på-att-göra-lista"!

Nu är ni säkert otroligt nyfikna på vad som ska strykas från listan härnäst!

Och deeeeeeet äääääääär: "att ha en tarantella i handflatan, utan att den halkar ner på golvet i all min handsvett jag med största sannolikthet kommer att ha i just de ögonblicket"!

Än så länge finns ingen tidsplan men rent spontant känner jag "ju förr desto bättre"!

Vad tror du att du inte vågar?

...För det är väl inte så att du är en lite lort?!:)) 

Idag tänker jag prata lite om föräldraskap, tycker det finns alldeles för FÅ bloggar om barn och föräldraskap. (läs gärna om de du nyss läste men nu med en STOR portion ironi och sarkasm i rösten!)                                                                                    

Även om jag nu är en tre barns morsa, med barn mellan fyra och sexton år så är det så otroligt mycket jag inte förstår kring detta.

Jag menar, jag har ju ändå kunnat titulera mej morsa i snart sexton år, så en viss erfarenhet måste jag väl ändå kunna säga mej besitta! (även om nu min största varit ett otroligt smidigt barn, ett helt perfekt första barn helt enkelt!)

Nu till det jag inte lyckats greppa angående föräldraskapet, nämligen: varför så gott som ALLA föräldrar säger vissa saker till sina små avkommor? 

Jag ska ge några exempel här,

jag besökte en välkänd pyssel-och krims-krams butikskedja för några dagar sedan.

En butik som även jag som vuxen har väldigt svårt att hålla fingrarna i styr i, och uppenbarligen fler med mej.

Jag iaktog en mamma i min ålder som var där med sin dotter, mamman kände, klämde, vred och vände på i stort sett ALLT i butiken, naturligtvis gjorde dottern desamma, MEN när dottern kände på små kylskåpsmagneter som låg i en korg i precis lagom barn höjd fick mamman spelet och röt i: "kan du inte sluta pilla på ALLT hela tiden, slutar du inte NU så går vi ut!"????

Hur tänkte mamman där egentligen??

Liknande situationer ser man så gott som varje gång man ger sej ut i affärer och butiker.

Sånt fattar inte jag, jag menar, morsan pillade ju på allt, varför skulle inte dottern??

Och vad trodde mamman skulle hända? Vad KAN hända med en kylskåpsmagnet???

Dessutom fick morsan in ett klassiskt hot oxå!

Ni vet, om du inte....... så.......!

Jag tycker hot är bra och ganska effektivt så länge dom VERKSTÄLLS!!

Det är väl det som är lite av själva poängen?

Hmmm......(Anna tänker till..)

Fast det klart, verkställer man hotet så är det väl inget hot längre utan ett löfte?!

Ok, jag ändrar mej genast, löften är bra men hot är dåliga och gör bara barnen immuna, då dom lär sej att hot är något som aldrig verkställs, så varför ens bry sej??

När min stora var liten, liten, var vi inne i en mataffär där det tjatades jäklar om godis och allt möjligt...

Jag förklarade vänligt men bestämt, är du inte tyst nu så går jag ut för så här uppför sej INTE mitt barn i en affär!

Som väntat slutade inte tjatet med det utan (naturligtvis) blev det om möjligt än värre.

Pga allt snor och gråt i ansiktet på mitt lilla "monster" märktes det inte att jag ställde vagnen och gick ut!

När det sen gick upp för "monstret" att mamma faktiskt gått, och här står jag och skriker och ser "dum" ut blev situationen otroligt pinsam!

Självklart väntade jag utanför och hade sett hela skådespelet genom fönstret!

Detta var faktiskt den enda gången mitt hjärta tjatat om någonting i en affär, därefter hände det att JAG kunde föreslå att vi skulle köpa något smaskigt och då var det aldrig någon som satte sej på tvären minnsann! 

Andra grejer jag inte förstår är varför många föräldrar oftast säger nej? När det är så mycket roligare att säga ja!

Är det bara för att dom kan, eller är det för att dom läst om det i någon föräldra-handbok eller vad beror det på??

Självklart finns det situationer där det enda svaret måste bli ett nej, men tänk alla nej som bara kommer ut utan att man ens funderat på varför?

Inte konstigt att många vuxna förvandlas till tråkmånsar när dom tvingats växa upp i en familj av nej-sägare!

Jag försöker säga ja så mycket jag kan, därmed inte sagt att mina barn får göra vad som helst och att dom skulle på något sätt utsättas för större fara än andra eller att dom inte har några regler eller uppgifter i hemmet.

Men jag försöker skippa alla "onödiga" små-nej i tid och otid!

Allt blir ju så mycket trevligare på så vis och vardagen blir lite roligare!

Ge det ett försök i alla fall vettja!

Det ju såå himla mycket roligare at säga JA!

Önskar er alla en trevlig JA-sägar helg! 

Hej hej igen bloggvänner!                                                            

Känns som det var en hel evighet sen!

Tänk om jag rentav gått å blivit (blogg) BEROENDE??!! 

Jag tänker nu berätta något ganska märkligt för er som hände mej på min lilla tripp till Göteborg.

Vi kom till Göteborg i Måndags eftermiddag och redan innan hade vi nästan bestämt oss för att besöka Liseberg.

Som av en händelse visade de sej att Lotta skulle ha säsongsavslutning på sitt allsångsprogram just denna afton!

Jag har faktiskt aldrig sett programmet, men jag har sett många liknande program i en annan kanal, då med Lasse"teddybjörnen" Berghagen i spetsen!

Vem minns förresten inte när Ricky Martin gästade de programmet...Jag säger bara Åh my f***ing god!!!:))

Jajaja,nog om de!

Väl på plats(för säkerhets skull va vi där redan vid 18-snåret så vi fick se när bla ERIC SAADE repade!) så märkte jag att någonting hände med mor min, helt plötsligt fick hon en helt annan lyster i ögonen och hon blev märkbart exalterad och tog min och min äldstas hand och DROG in oss i folkmassan, allt för att få så bra platser som bara var möjligt..

Var på min äldsta såg sej lätt besvärat omkring..:) 

Nu är ju varken jag eller min mor tonåringar längre, så efter 20 minuter insåg vi att vi aldrig skulle orka stå SÅ länge så vi tvingades tillbaka i ledet för att hitta någonstans att vila benen.

När väl speklaklet började på riktigt var vi naturligtvis på plats igen om än något längre bak i leden.

Allas blickar vändes förväntansfullt mot scenen, ja nästan allas i  alla fall..

Men INTE mina, jag hade nämligen fått syn på någon helt annan som intresserade mej mer för stunden...

Jag tyckte mej nämligen känna igen en blogg-kollega!

Sara, som var en av de första bloggarna jag läste här och som det även finns en länk till här brevid!

Sara finns normalt i Skövde och jag på en annan liten ort i dom djupa smålands skogarna.

Jag har bara sett Sara på nån bild på hennes blogg och jag som normalt är otroligt dålig på att känna igen folk, kände igen henne!! 

Nu hamnade jag i ett riktigt dilemma, skulle jag ge mej tillkänna eller skulle jag inte?

Och vad skulle jag pressentera mej som?

- Hej det är JAG som är "den enda bloggdrottningen"??

Eftersom jag var osäker på om jag hade rätt valde jag att fortsätta vara "hemlig", vilket jag idag, när jag VET att det faktiskt var "min" Sara, ångrar en smula..på sätt å vis.

Detta möte har ändå fått mej att fundera..

Jag menar, jag kan ju va lite kaxig här på bloggen, och det kan ju framstå som om jag har ett minst sagt hyffsat självförtroende(vilket jag kanske förvisso har, men i verkligen är jag inte lika duktigt på att framhäva de som här!)

Men om vi antar att jag gått fram till Sara så hade hon antagligen fått en helt annan bild av mej som kanske inte riktigt stämmer överens med den bilden hon har idag.

Tänk sen om hon lixom jag valt att blogga om händelsen och skrivit om sin "nya" bild av mej... Då kunde ju faktiskt hela "myten" om "den enda bloggdrotningen" raserats i ett enda inlägg..

HEMSKA TANKE!!!

Nu tror jag ju kanske inte att det finns någon myt kring mej(mer än min egen möjligtvis!:)) Men tänk alla dom stora bloggerskorna, som alla andra har en såå bestämd uppfattning om..

Jag är ganska säker på att dom är otroligt duktiga på att måla upp en bild av sej själva i rent rubriserings syfte och privat är dom någon helt annan..

Bra eller dåligt har jag just nu ingen uppfattning om, mer än att det är synd att många (hoppas jag) fördummar sej själva av någon obegriplig anledning.

Hmm, vad ville jag ha sagt med detta nu då???

Det vet jag faktiskt inte ens själv....

Kanske att "man inte är bättre än sitt senaste inlägg"... eller nåt?:)

Ta hand om varandra i höstrusket! 

Med risk för att det blir lite tunt med inlägg här på bloggen nästa vecka passar jag på att slänga in ett extra så här på kvällskvisten!    

Hmm, näe förresten... jag hoppar nog de..

Är lite "ur gängorna" idag..lite för mycket som rör sej däruppe i hjärnkontoret idag och i kväll.

Det enda som jag uppriktigt kan glädjas åt för stunden är nog att "mums mums" (Måns) har varit ute på lite "singelmingel" och dessutom använt sin mobil flitigt under kvällen!

"Han sågs nämligen både pratandes OCH smsandes vid ett flertal tillfällen med någon som fortfarande är okänd"...ja, i alla fall för Aftonbladets reporter..

De ni!!

Ta hand om varandra - de tjänar alla på! 

Idag vaknade jag av att mitt inneboende vemod drog och slet i mitt stackars hjärta..                                                                          

Inte så att det var outhärdligt, men det kändes ändå som en bättre idé att gå upp och ta vara på dagen än att ligga kvar, så väl känner jag ändå mej själv vid det här laget.. 

Istället för att skriva mer om mina tankar och känslor just nu, väljer jag att visa er några bilder som jag tycker talar väl för sej själva! 

Önskar alla er fin dag 

                                                                                                                                                                                                                                Försäkerhets skull tog jag med EN bild till, se de som en ren  bonus...:)