Som "gammal" hästtjej, är det inte så svårt att beröras extra av gårdagens tragiska händelse i världscups tävlingarna i hästhoppning i Verona, då den regerande Os-guld hästen Hickstead föll ner och dog inne på arenan inför tusentals chockade människor i publiken och framför Tv apparaterna runtom i världen.

   Hickstead 1996-2011. 

För sexton och ett halv år sedan tvingades jag låta min häst Gabond somna in, endast fem år gammal.                                                                                                                              

Jag hade haft hand om stoet i många år och Gabond var inte ens torr i sin ulliga fölpäls när jag träffade honom för första gången.

För första och antagligen sista gången i mitt liv upplevde jag total kärlek vid det allra första ögonkastet.

Den kvällen, den 6/6 1990, kom jag inte hem från stallet förren vid tio tiden på kvällen (detta var före mobiltelefonen gjort entré i mitt liv!) och jag möttes av min mamma ute på gården som var på vägs ut för att leta efter mej..                                                                                            

Några veckor senare sa min mamma orden jag aldrig trodde jag skulle få höra: -"jag skiter i att köpa ny bil, vi köper fölet istället"!!!                                                                                                                                                                                                                        Har svårt att minnas att jag någonsin varit så lycklig i hela mitt liv!!                                    

Som djur innehavare vill många gärna påstå sej ha en väldigt speciell relation till sin älskling, så även jag:)

Men något VAR det mellan oss - på riktigt!!:)

Gabond gnäggade alltid när jag kom till stallet, han mötte mej alltid i hagen, ibland hoppade han över staketet i hagen när han såg vår bil komma bara för att möta mej.

Stallets ägare sa vid något tillfälle att den där hästen Anna, han är beredd att gå genom eld för dej..

Tyvärr fick vår kärleks saga ett hastigt och otroligt sorgligt slut fem år senare...

Därefter blev det aldrig mer detsamma för mej, visst tycker jag hästar är fantastiska varelser, men utan min lilla prins (183cm hög!) så fick jag aldrig tillbaka den där innerliga glädjen och känslan för hästarna igen...                                                                                                                                                          

Det händer ibland fortfarande att jag drömmer om min häst, särskillt om jag har det extra fullt upp och är stressad, hade jag trott på skyddsänglar så är jag ganska säker på att min häst skulle vara min lilla ängel!  

Med risk för att bli tjatig, så tänker än en gång ge er en låt med en fantastisk kvinna!              

Jag blir varm och jag känner mej förälskad, det är vackert och det är finstämt!                          

Det är Laleh  

God natt Sverige och lås om er denna dödens och blodets heliga natt...... 

Mooohahahahaaaaaaa.............      

 En sak till bara, kolla in klippet här nedan!

 Sov så gott!

För er som undrar vad jag gjorde för exakt sexton år sedan kan jag berätta att jag låg på BB och hade just klämt ut mitt första barn!

Det tog mej 32 timmar, blod, svett och antagligen en del tårar oxå.

Tårarna kommer jag inte ihåg, men jag minns att när jag pustat ut en stund så drog jag handen genom håret och fick ganska mycket snor och slem på händerna så jag antar att jag måste gråtit litegrann.

Annars vet jag inte alls vad det skulle kunna varit som jag fann i mitt hår?? 

Förresten känns det inte så intressant heller så här sexton år senare.

Det finns en sak jag aldrig förstått när mammor ska prata om sina känslor kring dagen då de blev mamma, nämligen att det ALLTID ska beskrivas som den lyckligaste dagen i deras liv??

Kom igen nu....

I min värld så var det den dagen då jag hade jävligt ont, (naturligtvis skulle jag envisas med att föda utan bedövning av ngn okänd anledning, tror det var nåt med att jag ville känna känslan på riktigt utan droger och annat trams?!) det var dagen då mitt liv förändrades, den mest omtumlande dagen i mitt liv och faktiskt en av dom dagar då jag kände mej mer ensam än jag någonsin tidigare gjort.

Dels för att jag födde utan barnets far( visserligen självvalt, men under rådande omständigheter hade jag inget val) och dels för att jag fick ligga på en fyra bädds sal, där dom andra tre nyblivna mammorna låg där med papporna brevid sej och som hela tiden talade om för dom vilka fantastiska mammor och kvinnor dom var.

Till mej kikade sköterskorna in ibland och undrade om jag återigen blött igenom sängkläderna så dom behövde bädda rent igen..

Dagen efter fick jag nog och åkte jag hem med mitt fem-kilos kolikbarn..

Glädjen och lyckan kom naturligtvis efterhand och växte sej starkare och starkare för varje dag..

Och idag, sexton år senare är jag otroligt glad och stolt över min ekonomi stunderande förstfödda, nästan lite svårt att sätta ord på känslan idag faktiskt!

Grattis på dagen, min lilla fisunge!      

God Fredag kväll och god alla helgons blodiga helg!      

....På tal om förvandlingar och om att förfula sej själv tänker jag bjuda på några minst sagt skrämmande förvandlingar...

Väljer att inte säga så mycket mer utan jag tycker bilderna talar sitt minst sagt tydliga språk... tyvärr 

       Victoria Beckham    

       Janice Dickinson   

Nicole Kidman då och nu....

  Isabell Adrian, då -2004 i Robinson, nu "framgångsrik hemmafru".....

                                                                                                                                                    Anna Nicole Smith..

Hoppas ni inte blev alldeles livrädda utan att ni kan sova gott i natt?

Avslutningsvis vis skulle jag nog vilja påstå att i dessa fall var det så mycket bättre förr!

Buuuuuuh........                                                    

Vill bara förtydliga mitt senaste inlägg så ni ska förstå vad jag pratade om!

Bloggdrottningen bjuder er därför Laleh och "Just nu", bara för er!:)                                                                                                                                                                                                                                                                                       

God Måndag och god vintertid!!                                                                                            

Hm, hur kul lät det där egentligen?? Både pest och kolera på samma gång.. Jaja, jag slipper ju i alla fall välja, och jag har ju inte ALS så det kunde ju vart värre!

Så bästa läsare, vad har ni haft för er under min timeout? Ja, blogg timeout får jag väl säga för i övrigt rullar det på i ett jäkla tempo skulle jag vilja påstå.                                                    

Jag har mestadels haft fokus kring min autistiska sex-åring och att försöka få vardagen att flyta på med skola, kompisar och okunnig personal, dessutom har jag varit på utbildnings dagar som varit otroligt givande men som även sänkte mej ganska rejält.

Skönt att träffa andra i samma sits, men ganska tufft att höra om andras upplevelser och erfarenheter.

Det är ju ingen lätt problematik om jag säger så, men det som känns tuffast för mej, just nu är omgivningens okunnighet, ovilja att lära och brist på förståelse.

Alla människor är inte stöpta i samma form, men det är tydligen inte självklart ens i Sverige år 2011!!

En ganska skrämmande sanning om detta så kallade I-land..

Nu till något mer positivt och en smula genant för mej...ja, eller kanske inte...

Jag är ju som för många rätt bekant otroligt svag för människor som visar riktiga känslor, gärna då i TV.

Som tex, när någon går fram på grammisgalan och tar emot sitt pris märkbart rörd och inte bara höjer statuetten mot publiken och skriker "tack som faan"!!

Eller som när Anja Persson fick nåt pris på nån idrottsgala och stod där i sin bal klänning som inte riktigt var sydd efter Anjas "belgien blue"-kropp, och grät medan hon tackade sin far för sin framgång....                                                                                                              

Suck.. finns det överhuvudtaget något vackrare att avnjuta från TV-soffan??!!:)

Aja, tror ni fattar vad jag menar? 

I helgen var det ju som bekant nypremiär för Tv programmet "Så mycket bättre" i SVT.

Detta program är som gjort för mej!                                                                                   Det är roligt, härligt, sentimentalt, det är sommar och det är Gotland! 

Allt blir så vackert och jag känner hur jag börjar tycka om alla artister, tom Tomas Ledin som jag alltid har haft otroligt svårt för och jag har aldrig sett en enda poäng med hans artisteri överhuvudtaget, men så plötsligt kommer jag på mej själv att sitta och le med huvudet lite på sned när han pratar om sin tid med Abba och allt jag känner är "Åh, vilken härlig kille han är den där Tomas Ledin"..                                                                                                    

För att inte tala om Laleh, som jag förvisso alltid tyckt är fantastiskt duktig, men i Lördags... Herregud, hon var ju fullstädigt brilljant och fick till och med min hatlåt nummer ett " Just nu" att förvandlas till ett av det vackraste musikstycken jag någonsin hört!!                           How come???!!!

Ser fram emot kommande Lördags program, kanske kommer jag tom älska Lena Philipsson efter dessa sex veckor, för tydligen finns det inget som är omöjligt?! 

Jag är tillbaka för ett kort inlägg.

Jag vill tacka alla er som faktiskt gått in här på min blogg trots att jag inte skrivit på säkert en månad.

Det måste ju betyda att jag faktiskt har en trogen skara läsare som faktiskt följer min blogg.

Det värmer otroligt mycket och till er vill jag säga: jag kommer tillbaka, jag kommer skriva och reflektera över händelser i mitt liv och i samhället även fortsättningsvis!

Jag har deffenitivt ingen skrivkramp, brist på reflektioner eller nåt annat som gör skrivande tungt, det är bara sån här jag är..

Ni som känner mej väl vet att jag stänger av kontakten med omvärlden periodvis...

Jag behöver ta en paus med jämna mellanrum, dels för att landa i mej själv och mina funderingar, dels för att jag verkligen behöver den där egentiden...lugnet runtom mej som bara total avstängdhet kan ge..

Kärlek till alla er med tålamod och som har vett att ge mej den tid av egentid jag behöver för att överhuvudtaget orka med mitt liv och mina tankar..

Förresten, vilka är ni?

Ni som går in på min blogg dag efter dag och som uppenbarligen hoppas på nya tankar och reflektioner från mej!

Ni vet ju i alla fall till viss mån vem JAG är, men jag har faktiskt inte en susning om vem DU är?

How scary är inte de?? Tänk er själva!!!

Aja, sköt om er alla och som sagt, än är inte sista ordet skrivit på den här bloggen!!

Men vaffaan....

Kanske inte ska ta nån paus i alla fall då, kanske nöjer mej med ett litet upphåll, om det nu är någon skillnad??

Har ju inte bloggat på sex timmar å det är ju faktiskt ett uppehåll om än ett litet sådant!

Behöver väl mest en hel del egentid just nu, fast det får jag ju förvisso här, har ju inte direkt vart någon rusning sen jag började trappa ner om man kollar in besöks statistiken...

Aja, vi hörs nog antagligen om några dar eller nåt sådant.

Ni som vart mina vänner på fejjan kanske känner igen ett visst mönster här??

Av-på-av-på-av-på-aaaaaaaaaav!:)

Fast bajsbook kommer jag förvisso aldrig återvända till ever, de kan ni skriva upp.....i era statusar!

Ha de så gott och lev väl!