Vill börja dagens inlägg med att tacka alla vänner där ute som jag inte ens visste fanns för fina kommentarer och välbehövlig feed back, de har verkligen känts otroligt skönt och jag är er så tacksam 

De senaste 24 timmarna har varit en känslomässig berg-å-dal-bana utan dess like...

Nu i  kväll är jag bara trött så jag tänker krypa till sängs redan efter Solsidan, (tycker första sesongen var den bästa, så de är nog precis vad jag kan behöva i kväll!) Hoppas jag verkligen kan sova så tidigt, behöver all energi jag kan få tills i morron..

De känns ganska tungt, men de känns bra när de här är över antar jag..

Sen i morron eftermiddag tar en ny resa sin början, och just nu har jag ingen aning om vart de bär hän och de känns som om jag hade klarat mej lika bra utan den resan..

Go´natt alla ni där ute, i morron är en annan dag.. 

Är mitt uppe i en barnfri och ganska stillsam helg, lite Aw igår med dom finaste flickorna !

Låg i sängen ganska tidigt och vaknade inte förren strax före tolv(!)

Kan inte minnas att de överhuvudtaget hänt förr!

Sen tog jag brunchen på altanen och sov lite till i solen, när jag vaknade var jag lite hungrig så jag tog middan, bestående av en halv liter jordgubbs gräddglass med ungefär lika mycke chokladsås i soffan till en god film.

Nu ligger jag här å funderar om jag är pigg nog att ta steget in i duschen..

Du tänker säkert att jag är en riktigt lat jä..el, men det är jag faktiskt inte alls..

Jag samlar nämligen energi inför den kommande veckan som jag misstänker kommer bli en av mina tuffaste ever.

Efter Måndagens möte kommer ingenting bli som förr igen och jag känner mej ganska nervös och spänd, orolig och lite, lite hoppfull..

Försöker att avdramatasera och se till de positiva men innerst inne är jag ganska förtvivlad för att inte säga förkrossad, i alla fall just  nu i denna stund..

Ibland blir jag så förbannad på såna som försöker trösta som inte har en aning om vad dom pratar om. De kommer bli bra de här, de kommer bli jättebra och tänk vad skönt att få veta såhär tidigt... Bla bla bla...

Vad faan då, de kommer bli bra??? BRA bli de väl aldrig???

De kommer kanske bli bättre och kanske så bra som de kan bli med tanke på omständigheterna. 

Men helt jävla BRA blir de väl inte, då hade jag ju för de första ens aldrig varit i den här situationen!!

Näe tack, bespar mej alla; de blir BRA- tröstningar!

De är ju som att säga till nån som förlorat ett ben, de blir BRA igen benet växer snart ut, alla vet ju att det inte är så, så den sk trösten blir ju mer som ett hån en till tröst och stöd!

För er som inte vet vad jag pratar om kan jag hänvisa till tidigare inlägg..

Näpp, nu har jag rensat huvudet lite nu är de kroppens tur, kanske inte just för att rensas, men väl duschas 

Ta hand om varandra, de är faktiskt lika så bra! 

God förmiddag kära vänner!

                                                                                                                     Ja, god å god förresten, känner mej lite sjuk och eländig eller förresten om jag nu ska va helt ärlig så känns de faktiskt som jag redan står med ena foten, lite drygt, i graven..

Men men, jag är tuff, stark och duktigt och har deffenitivt överlevt större smällar än så här                                                                                                  

Som lite tidigare idag till exempel, för att återknya lite till mitt förra inlägg angående mina ärliga härliga barn.                                                     Mellanbarnet väckte mej som vanligt alldeles för tidigt, men idag med en lite speciell fråga, en fråga som jag faktiskt ALDRIG fått tidigare nämligen: mamma vakna nu, varför har du en sån hockeyfrilla för???

                                                                                                                        Visserligen är jag kanske inte den mest välfrisserade, men hockeyfrilla???   

                                                                                                                      Så nu har jag och min kära sex åring googlat frisyrer en lång stund och jag har, förhoppningsvis!, fått denne att förstå skillnaden mellan morsans morgon ruffs och en välstylad hockeyfrilla a la 80-tal..!

                                                                                                                           Tänk vad underbart att vara liten så man kan lära sej massa nya intressanta saker varenda dag    

Behöver lite mer  på min bleka, finniga, feta kropp NU!

Igår berättade min 6 åring för 4 åringen att mamma har en bebis i magen, nähä sa minstingen medan 6 åringen svarade, jo de är sant kolla själv så får du se, medan han drog upp tröjan på mej, varpå 4 åringen utbrast, JAA mamma, jag VILL ha en bebis!!!

När jag sen försökte förklara att de inte alls var nån bebis i magen utan att mamma bara är FET, blev jag inte trodd utan istället hänvisad till Pontus mamma på dagis, HON har minsann en bebis i magen och hennes mage ser precis ut som din..

Ibland skulle jag uppskatta om barnen inte var fullt så ärliga, men de är väl de som gör dom så härliga antar jag 

Och för er som undrar, JA, jag har precis upptäckt att även jag kan infoga små smilisar Heja heja mej!  

Idag vill jag börja med att tacka er som läst, kommenterat och gett mej respons på annat håll ang

mitt förra inlägg.

Blev lite förvånad över hur skönt de faktiskt var att få lätta på hjärtat och få höra om hur andra tacklat liknande bekymmer och att de faktiskt, på riktigt kan bli riktigt riktigt bra för alla inblandade, även om de inte blir som man tänkt sej!

TACK!

Jag tänker fortsätta detta inlägg med tankar kring de förra, fast idag från ett lite annat perspektiv, nämligen från de anhöriga som inte står närmast, och vännerna och alla andra som rör sej i vår närhet..

Jag har valt att vara ganska öppen, dels för att slippa missförstånd och dels för att visa att jag KAN faktiskt prata om detta och det är ok för andra att komma till mej om man inte förstår eller har problem att hantera situationer som uppstår.

Visst ibland vill jag inte prata men då säger jag till och ganska ofta spricker fortfarande rösten, men det är faktiskt inget som varken är speciellt farligt eller smittsamt..:)

De finns ett bemötande som jag inte klarar av och det är när omgivningen "daltar" med mej, annars är nästan allt ok, ja förutom när vissa inte säger någonting och låtsas som de regnar trots att nyfikheten lyser i deras ögon..

I övrigt måste jag ju oxå lära mej att förstå att de här kan vara svårt för andra att förhålla sej till, dom kan ju inte hjälpa att dom inte vet vad de kan innebära eller hur de fungerar.

Fast å andra sidan, har man problematiken i sin närhet så tycker jag att det är ens förbannade skyldighet att ta reda på fakta så man lär sej att förhålla sej till situationen.

Visst är de jobbigt, har aldrig påstått något annat, men att ställa sej helt utanför är knappast någon lösning heller.

Dessutom kan jag känna, mitt i allt kaos en slags tacksamhet att just jag fått detta lilla barn. De gör mej mer ödmjuk och jag vill tro att jag lär mej uppskatta de lilla och inse att väldigt mycket som tycks viktigt för andra egentligen inte betyder ett endaste dugg.. 5 kg hit eller dit, en fläck på tröjan, en finne i örat eller fel slitning på jeansen, vem bryr sej???!!

Fast för att säga emot mej själv på en gång, så kan jag tycka att de är skönt att gnälla över de svarta lilla hårstrået strax under naveln, för då känns mitt liv ganska "vanligt och normalt" trots allt:)

Hej hej kära blogg!

Var ett tag sen jag besökte dej, men nu har de bubblat lite i mej ett tag så jag tyckte de kunde vara dax.

Anledningen till att jag inte varit här på så länge är helt enkelt att jag varit rädd för vad jag skulle kunna vräka ur mej, har varit så mycket känslor i omlopp så jag har varit rädd att jag skulle bli för personlig och kanske utlämna personer som jag antagligen skulle ångra eller kanske rent av få äta upp..dubbelt upp!

Men just nu känns de som jag faktiskt skiter om jag trampar nån på tårna eller blir för personlig, får jag inte ur mej de som måste ut kommer jag säkerligen kvävas inom kort  och då känns de som om jag faktiskskt inte har så mycke till alternativ trots allt..  

                                                                                                                                                                                 Jag vill oxå säga att jag på något sätt inte försöker göra mej till något offer eller fiskar efter nån slags medkänsla eller något sådant och jag tycker inte ett dugg synd om mej själv det är lixom inte min tekopp, men på nåt sätt måste jag få ventilera..utan att bli avbruten, men kom gärna med dina synpunkter, de är alltid intressant, kanske tycker du oxå att jag är den vidrigaste människa som finns som en del andra gjort ganska tydligt för mej under dagen..                                                                                                                                                                                                          Jag har, sedan mitt mellersta barn varit under året misstänkt att något kanske inte riktigt stämmer. Det har handlat mycke om ilska och utåt agerande, sent tal och sent till dom första stegen, dessutom finns vissa problem med motorik, sociala kontakter och olika sociala samanhang, ja listan kan göras lång men jag väljer att stanna här.                                                    

 Jag sökte tidigt hjälp, och hamnade hos olika psykologer å kuratorer innan vi till slut hamnade hos Bup, och inte sent därefter satt vi på hab och väntade på en tid för utredning, under samma period separerade jag från min man och var sjukskriven pga att jag återigen kört huvudet i väggen med en jäkla smäll.                                                                                                              Även detta ledde till en utredning av mej själv pga återkommande depressioner genom hela livet.                                                                                                                                                                    I Januari i år blev min utredning klar och den gav mej diagnosen add, som är mycke som en adhd fast man kan sitta still, står de visst i nån bok.. I mitt fall har jag begåvats med en hjärna med en fantastik fantasi men som ständigt går på högvarv, vilket emellanåt ger mej svårt att hålla fokus och samla ihop tankarna, jag blir ofta trött men trots de har jag svårt att helt koppla av och sova på nätterna osv osv...                                                                                                                Om ett par veckor blir mitt barns utredning klar, och läkaren har sagt att allt tyder på autism, jag är själv rätt påläst i ämnet pga mitt arbete bla, och jag förstår ju att de är så "domen" kommer att falla..                                                                                                                                             Men när jag satt där i rummet med överläkaren brevid mej och jag hörde henne säga DE blev allt så deffenitivt..                                                                                                                                             Nu har jag inte ens hoppet kvar, nu är de verkligen såhär de är!                                                            Nu börjar en ny tid, med nya strukturer och ett nytt liv faktiskt.                                                           De gör ont i mej, förbannat jävla skitont för jag vet vad de här kommer innebära för min lilla familjs framtid, de blir tufft och de kämpigt, men jag tar varenda strid om mina barn så länge jag vet att de kommer leda till något gott.                                                                                                         Märkligt nog har jag parallellt med detta ännu en märklig "kamp" att utkämpa.. nämligen den med barnets far!!                                                                                                                                              Har sedan separationen i slutet av Augusti bönat och bett för att han ska ta mer ansvar och finnas där lite mer än varannan helg (= 2 heldagar i månaden!)  pga att situationen är som den är.                                                                                                                                                                       Till svar får jag alltid, jag gör mitt bästa, jag kan ju inte ta ledigt från jobbet å förlora massa pengar, barnen bor ju hos dej så de här är ju ditt problem osv osv..                                                     Etfer hab-mötet ( som han uteblev ifrån, som så många andra ggr..) i Torsdags kände jag mej   fullständigt tom, kraftlös, förtvivlad och jävligt ensam och jag kunde verkligen inte sluta gråta. Återigen försökte jag få lite hjälp och förståelse från barnets far, jag har verkligen försökt att få honom att förstå vad detta innebär och att särskilt barnet behöver båda sina föräldrar i detta livs långa handikapp, återågen fick jag samma ut tjatade svar...                                                           Jag har gråtit och kräks om varannat i flera dar och när barnen åkte till sin pappa den gånga helgen gick den sista gnutta luft ur mej och jag kände att jag måste iväg nåra dagar, få andas ut, hämta kraft, så jag bestämde helt enkelt mej för att dra till en annan stad för att få miljöombyte och lugn å ro.                                                                                                                             eftersom pappan blir fruktansvärt arg varje gång jag ber om hjälp så valde jag att messa honom på Lördag em å säga att jag mår så dåligt av allt de här så jag måste få komma i väg, du måste helt enkelt "offra" nåra dar extra, till Onsdag så jag får en chans att landa i allt de här..                 Svaret fick jag på söndag lunch, vi kommer klockan 6. stod de..                                                             Sedan följde en Söndag av 30-talet samtal till mej, min älsdsta och till min mamma... Vad Faan håller Anna på med???? Ingen svarade honom och i förmiddags fick jag höra att han lämnat barnen till sin morsa och syster och själv var han på jobbet, barnen var lämnade på dagis och allt var jätte rörigt för barnen och mellanbarnet hade tuggat på tröjan vid handleden hela dan och varit jätteorolig.. jag själv blev ju jätteorolig och fick åka och hämta mina små på dagis..                                                                                                                                                                                     På kvällskvisten ringde exet och skrek i luren i minst en kvart, han talet om vilken sjuk människa jag är som inte tar hand om mina barn, att mellanbarnet fått sin diagons efter mej,att jag är en sjuk jävla parasit på samhället som inte klarar av ett jävla dugg osv osv..                         Dessutom skulle han ta barnen irån mej så jag kan åka på mina jävla nöjes resor så mycke jag vill fortsättningvis..

Vad ska jag ta mej till? Vad skulle du gjort? Borde jag kanske "bita ihop" och orka lite till, de är ju ändå mina barn??

Tankarna är många och snurrar fort, fort.. men just nu är jag bara förbaskat trött och skulle gärna ligga i koma en månad eller två!

Tack för att du orkade läsa enda hit.. och kom gärna med tips hur i 17 jag gör!!