Funderar på om jag "outar" mej för mycket här på bloggen.     När jag började blogga för nåt halvår sedan hade jag väldigt klart för mej vad som gick an att skriva om och hur mycket man kan bjuda på sej själv.                                                       Jag tror att jag från början ville roa mer än att vara verklig, men som ni märker sprack den planen någon gång under våren..

                                                                                                Jag har funderat en del på hur vida det är ok eller inte, och jag vet fler som har funderat på varför man ska outa sej så förbannat jämt och ständigt i alla möjliga och omöjliga sammanhang??

                                                                                                  Jag kan ju bara svara för mej, såklart(!)

Men jag tänker såhär: För mej har min blogg förvandlats till en ventil där jag kan säga vad jag vill UTAN att bli påhoppad eller avbruten, vilket har blivit ganska viktigt för mej då många tankar snurrat i huvudet på mej under en väldigt lång och rörig tid.

Jag känner inte att jag passerat någon gräns, då jag inte nämnt någon vid namn och ibland inte ens avslöjat kön eller ort eller liknande.

Jag överväger varje inlägg och på de stora hela har jag nog bara skrapat lite på ytan.

Dessutom har jag märkt på många kommentarer jag fått både här och på annat håll att jag faktiskt INTE är ensam, vilket lite överaskande för mej, har känts viktigare än jag anat.         Jag trodde att jag kände att: "jag har nog med min skit, och bryr mej inte om, om de så skulle finnas tusentals andra i min sits, de gör ju inte på något sätt mitt liv lättare..."

Men jag är beredd att erkänna att all den feed back jag fått av mina läsare har varit otroligt skön och värmande på alla sätt, och på så vis har jag fått bekräftat för mej själv att jag antagligen gjort helt rätt som tagit risken att enligt vissa kanske outat mej lite för mycke!

                                                                                                Dessutom är de ju så att det här är faktiskt MIN alldeles egna blogg och här får jag göra precis vad jag vill, och vill man inte läsa vidare så låter man helt enkelt bli, fiffigt, eller hur?

                                                                                                Till er som orkat läsa ända ner hit, och ni som orkat bry er och kanske tom orkat lämna en värmande kommentar...

Tusen tusen tack!

                                                                                                Glöm inte bort varandra!