Tack återigen för all feedback jag fått genom bloggen, alltid skönt att höra att andra tycker jag gör rätt och att jag är en klok människa:))) 

                                                                                                   Jag vet faktiskt inte hur jag känner inför min nya situation i livet, de i sej är en jätte märklig känsla för en känslo människa som jag.

Jag som alltid vet vad jag känner och är expert på att känna känslor och sätta ord på dom..

Men sedan i Måndags är jag bara tom och lugn. De är ju förvisso oxå känslor men inte mina..                                          Jag gråter inte ens!!

Och jag gråter ofta, mycke och länge.                                        Att gråta är en ventil för mej, jag tycker om att gråta, det är skönt att gråta, Anna måste få gråta!!

Jag gråter vid alla möjliga och omöjliga tillfällen, fråga dom som känner mej väl, ibland gråter jag en skvätt bara för att lixom..

Gråten är en del av mej, en av mina bästa vänner på något sätt, och nu har den lämnat mej just när jag behöver den som mest!!!

Vad är de för en jä*la vän förresten???

                                                                                                Allvarligt talat så är jag lite oroad, tänk om jag har hamnat i nån form av psykos? Tänk om jag har tappat greppet fullständigt? Jag kanske håller på att hamna i nåt slags tillstånd av "vaken koma"?

I bästa fall är jag kanske bara chockad!

Eller ännu bättre, Tänk om jag reagerar helt normalt???

Hjärnan kanske tar in lite, lite åt gången som ett slags försvar, just för att jag inte ska hamna i nåt psykotisk-vaken-koma-tillstånd, vad vet jag??

Men om någon skulle hitta min gråt så vore jag tacksam om ni vänligt men bestämt kunde be henne falla hem igen, hon är mer än saknad och jag känner mej ensam och förvirrad utan henne!