Idag vill jag börja med att tacka er som läst, kommenterat och gett mej respons på annat håll ang

mitt förra inlägg.

Blev lite förvånad över hur skönt de faktiskt var att få lätta på hjärtat och få höra om hur andra tacklat liknande bekymmer och att de faktiskt, på riktigt kan bli riktigt riktigt bra för alla inblandade, även om de inte blir som man tänkt sej!

TACK!

Jag tänker fortsätta detta inlägg med tankar kring de förra, fast idag från ett lite annat perspektiv, nämligen från de anhöriga som inte står närmast, och vännerna och alla andra som rör sej i vår närhet..

Jag har valt att vara ganska öppen, dels för att slippa missförstånd och dels för att visa att jag KAN faktiskt prata om detta och det är ok för andra att komma till mej om man inte förstår eller har problem att hantera situationer som uppstår.

Visst ibland vill jag inte prata men då säger jag till och ganska ofta spricker fortfarande rösten, men det är faktiskt inget som varken är speciellt farligt eller smittsamt..:)

De finns ett bemötande som jag inte klarar av och det är när omgivningen "daltar" med mej, annars är nästan allt ok, ja förutom när vissa inte säger någonting och låtsas som de regnar trots att nyfikheten lyser i deras ögon..

I övrigt måste jag ju oxå lära mej att förstå att de här kan vara svårt för andra att förhålla sej till, dom kan ju inte hjälpa att dom inte vet vad de kan innebära eller hur de fungerar.

Fast å andra sidan, har man problematiken i sin närhet så tycker jag att det är ens förbannade skyldighet att ta reda på fakta så man lär sej att förhålla sej till situationen.

Visst är de jobbigt, har aldrig påstått något annat, men att ställa sej helt utanför är knappast någon lösning heller.

Dessutom kan jag känna, mitt i allt kaos en slags tacksamhet att just jag fått detta lilla barn. De gör mej mer ödmjuk och jag vill tro att jag lär mej uppskatta de lilla och inse att väldigt mycket som tycks viktigt för andra egentligen inte betyder ett endaste dugg.. 5 kg hit eller dit, en fläck på tröjan, en finne i örat eller fel slitning på jeansen, vem bryr sej???!!

Fast för att säga emot mej själv på en gång, så kan jag tycka att de är skönt att gnälla över de svarta lilla hårstrået strax under naveln, för då känns mitt liv ganska "vanligt och normalt" trots allt:)