Hej hej kära blogg!

Var ett tag sen jag besökte dej, men nu har de bubblat lite i mej ett tag så jag tyckte de kunde vara dax.

Anledningen till att jag inte varit här på så länge är helt enkelt att jag varit rädd för vad jag skulle kunna vräka ur mej, har varit så mycket känslor i omlopp så jag har varit rädd att jag skulle bli för personlig och kanske utlämna personer som jag antagligen skulle ångra eller kanske rent av få äta upp..dubbelt upp!

Men just nu känns de som jag faktiskt skiter om jag trampar nån på tårna eller blir för personlig, får jag inte ur mej de som måste ut kommer jag säkerligen kvävas inom kort  och då känns de som om jag faktiskskt inte har så mycke till alternativ trots allt..  

                                                                                                                                                                                 Jag vill oxå säga att jag på något sätt inte försöker göra mej till något offer eller fiskar efter nån slags medkänsla eller något sådant och jag tycker inte ett dugg synd om mej själv det är lixom inte min tekopp, men på nåt sätt måste jag få ventilera..utan att bli avbruten, men kom gärna med dina synpunkter, de är alltid intressant, kanske tycker du oxå att jag är den vidrigaste människa som finns som en del andra gjort ganska tydligt för mej under dagen..                                                                                                                                                                                                          Jag har, sedan mitt mellersta barn varit under året misstänkt att något kanske inte riktigt stämmer. Det har handlat mycke om ilska och utåt agerande, sent tal och sent till dom första stegen, dessutom finns vissa problem med motorik, sociala kontakter och olika sociala samanhang, ja listan kan göras lång men jag väljer att stanna här.                                                    

 Jag sökte tidigt hjälp, och hamnade hos olika psykologer å kuratorer innan vi till slut hamnade hos Bup, och inte sent därefter satt vi på hab och väntade på en tid för utredning, under samma period separerade jag från min man och var sjukskriven pga att jag återigen kört huvudet i väggen med en jäkla smäll.                                                                                                              Även detta ledde till en utredning av mej själv pga återkommande depressioner genom hela livet.                                                                                                                                                                    I Januari i år blev min utredning klar och den gav mej diagnosen add, som är mycke som en adhd fast man kan sitta still, står de visst i nån bok.. I mitt fall har jag begåvats med en hjärna med en fantastik fantasi men som ständigt går på högvarv, vilket emellanåt ger mej svårt att hålla fokus och samla ihop tankarna, jag blir ofta trött men trots de har jag svårt att helt koppla av och sova på nätterna osv osv...                                                                                                                Om ett par veckor blir mitt barns utredning klar, och läkaren har sagt att allt tyder på autism, jag är själv rätt påläst i ämnet pga mitt arbete bla, och jag förstår ju att de är så "domen" kommer att falla..                                                                                                                                             Men när jag satt där i rummet med överläkaren brevid mej och jag hörde henne säga DE blev allt så deffenitivt..                                                                                                                                             Nu har jag inte ens hoppet kvar, nu är de verkligen såhär de är!                                                            Nu börjar en ny tid, med nya strukturer och ett nytt liv faktiskt.                                                           De gör ont i mej, förbannat jävla skitont för jag vet vad de här kommer innebära för min lilla familjs framtid, de blir tufft och de kämpigt, men jag tar varenda strid om mina barn så länge jag vet att de kommer leda till något gott.                                                                                                         Märkligt nog har jag parallellt med detta ännu en märklig "kamp" att utkämpa.. nämligen den med barnets far!!                                                                                                                                              Har sedan separationen i slutet av Augusti bönat och bett för att han ska ta mer ansvar och finnas där lite mer än varannan helg (= 2 heldagar i månaden!)  pga att situationen är som den är.                                                                                                                                                                       Till svar får jag alltid, jag gör mitt bästa, jag kan ju inte ta ledigt från jobbet å förlora massa pengar, barnen bor ju hos dej så de här är ju ditt problem osv osv..                                                     Etfer hab-mötet ( som han uteblev ifrån, som så många andra ggr..) i Torsdags kände jag mej   fullständigt tom, kraftlös, förtvivlad och jävligt ensam och jag kunde verkligen inte sluta gråta. Återigen försökte jag få lite hjälp och förståelse från barnets far, jag har verkligen försökt att få honom att förstå vad detta innebär och att särskilt barnet behöver båda sina föräldrar i detta livs långa handikapp, återågen fick jag samma ut tjatade svar...                                                           Jag har gråtit och kräks om varannat i flera dar och när barnen åkte till sin pappa den gånga helgen gick den sista gnutta luft ur mej och jag kände att jag måste iväg nåra dagar, få andas ut, hämta kraft, så jag bestämde helt enkelt mej för att dra till en annan stad för att få miljöombyte och lugn å ro.                                                                                                                             eftersom pappan blir fruktansvärt arg varje gång jag ber om hjälp så valde jag att messa honom på Lördag em å säga att jag mår så dåligt av allt de här så jag måste få komma i väg, du måste helt enkelt "offra" nåra dar extra, till Onsdag så jag får en chans att landa i allt de här..                 Svaret fick jag på söndag lunch, vi kommer klockan 6. stod de..                                                             Sedan följde en Söndag av 30-talet samtal till mej, min älsdsta och till min mamma... Vad Faan håller Anna på med???? Ingen svarade honom och i förmiddags fick jag höra att han lämnat barnen till sin morsa och syster och själv var han på jobbet, barnen var lämnade på dagis och allt var jätte rörigt för barnen och mellanbarnet hade tuggat på tröjan vid handleden hela dan och varit jätteorolig.. jag själv blev ju jätteorolig och fick åka och hämta mina små på dagis..                                                                                                                                                                                     På kvällskvisten ringde exet och skrek i luren i minst en kvart, han talet om vilken sjuk människa jag är som inte tar hand om mina barn, att mellanbarnet fått sin diagons efter mej,att jag är en sjuk jävla parasit på samhället som inte klarar av ett jävla dugg osv osv..                         Dessutom skulle han ta barnen irån mej så jag kan åka på mina jävla nöjes resor så mycke jag vill fortsättningvis..

Vad ska jag ta mej till? Vad skulle du gjort? Borde jag kanske "bita ihop" och orka lite till, de är ju ändå mina barn??

Tankarna är många och snurrar fort, fort.. men just nu är jag bara förbaskat trött och skulle gärna ligga i koma en månad eller två!

Tack för att du orkade läsa enda hit.. och kom gärna med tips hur i 17 jag gör!!