Sara

27 maj 2011 09:33

jag tror du hamnat i chock, det är inget lätt besked. tar ganska ålng tid innan tanken är accepterad. tar lång tid förstå. sen kommer du komma fram till att livet är precis som innan, pojken är samma person och du är samma mamma. men bara med mer rättigheter. ge det tid, känslorna kommer så småningom, först nu jag accepterat tanken (fick besked för ca ett år sen) nu jag inte letar symtom längre och ventilerar med mig själv vad är adhd och var är normalt.

även om vi inte har diagnos på pappret, men kommer snart så har jag vetat men tar tid acceptera. det är bra du är medveten om att du inte känner. det är mycke ta in och det tar tid.

om du vill kan du adda mig på msn, sa.eh@live.com

kram

annaskrubbe

27 maj 2011 12:02

Hej Sara!
Tack för att du är med mej här på bloggen, skönt med någon som förstår, på riktigt..
De är säkert som du skriver..
Jag har förvisso misstänkt detta i många år men att få de svart på vitt gör ju även att de där sista lilla uns hopp oxå försvinner..
Sen har de ju vart en jäkla resa och när just detta delmål av resan är avklarad så faller de sej nog ganska naturligt att luften fullständigt går ur en, man måste kanske nollställa sej innan man kan å orkar "ta nya tag" som de så vackert heter..
"Tyvärr" har jag varken msn lr facebook just nu.. Men rätt som de är, är jag där igen...)
Sköt om er och ha en skön helg!
Kramar om

lena med c

27 maj 2011 10:38

Jag tycker att jag är likadan, är en riktig lipsill förstås när ingen ser mig... Av alla möjliga skäl, jag har börjat skriva in dem i dagboken. Men mest sviken känner jag mig av mina närmaste släktingar.

lena med c

27 maj 2011 11:20

Starkt av dig att skriva om din gråt och tårar! Det skulle dessvärre aldrig fungera i min blogg, jag förväntas alltid vara rolig. Det är jobbigt ibland. För ibland har man en massa ledsna saker man vill skriva av sig om, men istället får man "låsa in det på lagret".

annaskrubbe

27 maj 2011 11:50

Hej Lena och tack för din kommentar!
Min blogg har som sagt förvandlats till min ventil.
Dom flesta av min privata vänner tycker att jag är glad, rolig, spontan och härlig, ja precis sån som man ofta önskar att man alltid var..
Men de är något jag gör medvetet, jag väljer nämligen att bara umgås när jag känner mej sådär härlig och rolig, när jag är ledsen och eländig stänger jag oftast av telefonen och håller mej hemma till de känns bättre.
Många tycker säkert att om jag har riktiga vänner så ska jag alltid kunna va mej själv inför dom, men eftersom jag sällan förstår mej på mej själv och mina tankar så väljer jag att försöka hantera dom själv och i bästa fall tom kunna förstå mej själv innan jag springer till andra och outar mej..
Vet inte om de är rätt eller fel, men för mej funkar de iaf..
Skulle jag lägga min känslor och gråt "på lagret" så skulle jag snart kväva mej själv till döds, jag måste konfrontera med själv med mina känslor,de känns alltid så mycke bättre efteråt..
Men de är ju bara jag de...:)

Var rädd om dej!

Diddi

27 maj 2011 23:38

Hej igen.
Jag tror jag hittat dina tårar. Dom kan nog ha flyttat hem till mig för stunden.. Gråter för minsta lilla och det brukar jag inte göra, iaf inte inför folk men tji fick man när tårarna strömmar på jobbet dessutom.. Så jag har lånat dom en stund, dom kommer tillbaka snart.. ;)
Bearbeta det du har fått veta så ska du se att dom kommer när du minst anar det.
Kram kram

annaskrubbe

28 maj 2011 09:22

Åå, så de är där dom är??:)
Behåll dom så länge du behöver, så länge jag vet att dom kommer till användning och har de bra så är de lugnt med mej:)
Var rädd om dej!
Kram kram