Precis som jag trodde gav gårdagens inlägg en hel del reaktioner.  

Vilket jag tycker är bra, väldigt bra!

Därimot hade jag förväntat mej fler negativa kommentarer..!

Samtidigt som det känns skönt att min reaktion och frågeställning verkar vara helt normal för att inte säga självklar för många läsare.

Tack för ert stöd och intressanta kommentarer!:)

En sak jag därimot har svårt att förstå är att diskussionen fortfarande ens behöver tas upp i Sverige år 2011!

Varför är det inte redan självklart att människor som arbetar med människor på ett eller annat sätt har en diskrekt klädsel och framtoning?

Som jag skrev som svar till en kommentar, det spelar ingen roll om det gäller för djupa urringningar, smycken, hakkors eller burka.

Som patient eller kund måste man alltid kunna känna sej trygg och bekväm i en många gånger redan ganska obekväm situation..

Antar att inte diskussionen slutar här, men för idag slutar den i alla fall här för mej..                                                                

God natt önskar jag er alla oavsett kön, färg, religion, ålder eller läggning!

Anna - En del av Sverige! 

Mmm jag vet, jag borde antagligen gått å lagt mej, men som sagt, det blir inte alltid som man vill...                                                    

Skulle vilja ventilera något med er, skulle va kul att veta om ni tycker jag överreagerar eller om de rentav är så att jag har en poäng i det jag känner..                                                                  

Först måste jag säga att vi har blivit fanastiskt väl bemötta på Habiliteringen angående utredningen av mitt barn, personalen har verkligen imponerat på mej och dom har mitt fulla förtroende (även fortsättningsvis).

Så här ligger det till!                                                                                                          

I fredags skulle vi göra ett EEG under sömn på min lilla älskling.

Vi var väl förberedda och kvällen innan kändes det som att de skulle kunna gå riktigt bra.

På morgonen anade jag en viss tveksamhet men jag peppade på och jag hade kvar förhoppningen om att det skulle kunna gå riktigt bra.

(För er som inte känner till bakrunden har jag ett autistiskt barn, som bla har väldigt svårt för nya människor och miljöer och svårt i sociala sammanhang i allmänhet, dessutom är han/hon väldigt lättskrämd en oväntad nyssning kan räcka för en panikångest attack om det är en dålig dag.)

Efter att vi väntat några minuter blev det vår tur och ut kommer en kvinna i blå BURKA och kallar in oss.

Först tänkte jag att hon va en sköterska, men ganska snart insåg jag att vi inte väntade på läkar´n utan att det var hon som skulle genomföra EEG;et.

Jag har inga problem med kvinnor som väljer den "outfiten" MEN hur i herrans namn tänkte dom när det bestämdes att HON skulle genomföra ett EEG på ett autistiskt barn med socialfobi och rädslor för det mesta som inte är tillräckligt väbekant????

Hon såg naturligtvis ut som ett spöke i barnets ögon, dessutom pratade hon med kraftig brytning, som för ett barn var fullständigt omöjligt att begripa någonting av..

Inte helt oväntat" stängde" mitt barn av fullständigt och efter 45 minuter lämnade vi "sjukan" med en "träningsmössa," en bok som beskriver i detalj vad som kommer hända om en månad när vi fick en ny tid.                                                                              

I min värld var detta ett bland det mest oproffisionella bemötande jag någonsin fått på ett sjukhus.

Och jag kan inte sluta undra: HUR FAAN TÄNKTE DOM DÄR??

Jag kommer naturligtvis ta upp detta med inblandad personal, så fler stackars barn förhoppningsvis slipper mötas av Jason i dörröppningen vid nästa läkarbesök...

(Kommentarer om att jag har fördomar mot dessa kvinnor undanbedes vänligt men bestämt då de inte finns några som helst belägg för sånt skitsnack, men jag måste få undra var i pedagogiken ligger när man väljer ett spöke att undersöka ett lättskrämt litet barn??)

Det blir ytterst sällan som man tänkt sej.                                          

Har flera inlägg som ligger på hög här i min hjärna och jag hade verkligen tänkt att börja beta av dom en efter en med start redan i kväll..                                                                                         Men så drabbades jag av ett jätte skov som tog mej hela vägen ner till botten av helvetesgapet och all lust bara rann av mej..

Det enda jag har lust med just nu är att säga upp kontakten med omvärlden och aldrig någonsin ta upp den igen..

Jag är trött, arg, lite ledsen och försäkerhets skull ganska besviken oxå...

Det enda jag kommer på mej sjäv med att fundera över just nu är:

 MÅSTE MAN ALLTID STÄLLA TILL EN SCEN ELLER VARA EN FANTASTISK "DRAMA QUEEN" för att folk ska inse att "de här kanske inte var mitt allra smartaste drag för dagen.."  

En annan tanke som "dyker upp" i mitt huvud är: varför är det så svårt "att behandla andra som du vill bli behandlad själv" eller helt enkelt vända på saken och se den ur ett annat, NÅGON annans perspektiv??? 

Känner att häxan surtant är tillbaka på min axel, men de skiter jag i just ikväll..

I morgon är en annan dag..                                                                           

.....Och för er som undrar vad jag gör om 5 minuter kan jag berätta att jag ska fixa till fläskfilen, sen blire middag, dusch av barn, sagostund och tidigt i säng för mina små hjältar!                  

Därefter är jag antagligen tillbaka här igen...

En sak till bara,   är tillbaka i min lilla stad och det gillas massor!  

Hej hej igen!

Den veckan tänkte jag börja med att lägga upp några högst privata bilder från min semester för ett par veckor sedan.

Håll till godo, detta kommer antagligen aldrig hända igen..

..................................................

..................................................

......................................... 

..................................................

............................................... 

.....WTF??????

Åhhh, hade verkligen tänkt slänga upp några bilder här, men jag måste nog se över mina data kunskaper ytterligare...

Jajaja, så blev det med det..Jag återkommer i kväll, och då förhoppningsvis med både en genomtänkt text och högst privata semesterbilder!!

Ha en bra dag tills dess, nu ska jag antagligen steka pannkakor!

Hinner tyvärr inte skriva nåt längre inlägg idag heller, så är det när man är en kvinna i sina bästa år, ständigt på språng rakt in i framtiden!                                                                                     Men håll ut, nästa vecka kommer antagligen bli min bästa blogg-vecka....någonsin!

Ha en trevlig helg kära bloggvänner, nu rusar jag vidare mot kvällens öden och äventyr! 

Lite trött idag...                                                                         Inte trött så jag vill sova, men trött på folk, folk som dömmer utan att veta.

Å andra sidan kan man väl inte veta om man aldrig fått veta?!

Jag syftar på mitt barns autism..

Har ju ett par turbulenta år bakom oss och när vi tills slut fick veta, kändes de så skönt att den resan var över..                            

Idag känner jag mer som faan faan faan..

Det är ju nu den egentliga resan börjar, den livslånga resan som aldrig kommer ta slut..

Även om det är förhållandevis lugnt här hemma just nu så möts jag dagligen av folks blickar och tankar..

Det kan göra mej så otroligt både ledsen och trött!!

Vissa dagar skiter jag fullständigt i det, andra dagar vill jag bara skrika rakt ut; vad fan glor ni på?? Alla barn är inte stöpta i samma form, mitt barn är autistisk inte ouppfostrat!!!

Jag har insett att det kommer vara såhär resten av mitt liv, varje dag vi är ute bland folk kommer det uppstå situationer där folk glor, skakar på huvudet och tycker jag är en dålig/slapp/lat morsa!

Eller så glor dom för att mitt barn har varma kläder en stekhet dag, eller är tunt klädd en kylig dag..

Men är det en sån dag är det ingen ide´att försöka byta.. Om jag inte vill få dom nya kläderna sönder slitna vill säga..

Ibland känns det svårt att det inte syns direkt, som en blind som har käpp, en lam i en rullstol eller en mongolid eller vad som helst som SYNS!!

Kanske är det en hemsk tanke som jag inte borde skriva här, men ibland tror jag att det skulle underlätta, folk skulle ju se och förstå direkt och inte titta snett på mej och mitt barn och skaka på huvudet och tycka att jag borde tvångs steriliserats eller nåt sånt..

Det är tufft nog, vi behöver faktiskt inte andras fördomar ...dessutom!

Allt är inte alltid vad det först verkar vara, men så är det nästan ingen som tänker, det är synd, väldigt synd..                              

För mej kan sånt vara avgörande om jag överhuvudtaget orkar ta mej hemifrån, ner på stan eller vad det nu kan vara..

Orkar jag med allt sånt idag? Är de verkligen nödvändigt att vi vistas bland folk just idag?

Det är så lätt för andra att säga, bry dej inte om sånt, skit i dom, de är väl ingen som tittar eller tänker nåt sånt..

Men som sagt, alla dagar är inte bra dagar ibland orkar man faktiskt inte vara stark och bara strunta i andra..

Jag hoppas verkligen att jag kommer till den punkten en dag då jag uppriktigt skiter i alla andra, vilket jag faktiskt är ganska övertygad om att jag kommer att göra!

Jag menar, jag har ju faktiskt hela livet på mej..

God afton god afton i stugvärmen!                                                  

Ja, för ikväll är de fruktansvärt varmt och "klibbigt" här i mitt lilla kryp in..

Borde naturligtvis ta en sval kvälls dusch istället för att hänga här till ingen nytta..

Men sån blev jag och de är inte mycket att göra åt de.. just nu ikväll i alla fall..

Dessutom behöver ju inte de ena utesluta de andra, även om de nu lutar åt att den svala kvälls duschen utesluts, vänligt men bestämt!

I dagens inlägg tänkte jag prata om mej själv, ödmjuk som jag är.

Men faktum är att jag är medvedveten om att jag förändrats..till de bättre dessutom!

Och jag är lite stolt över det, med all rätt om jag nu får säga de själv?

Ni som känner mej eller har följt min blogg ett tag har fått ta del av delar av de kaos som allt som oftast farit omkring och stört mitt liv.

Det har vart allt från deppresioner, vårdnadstvist, utredningar och diagnoser, skillsmässa, ond bråd död och annat som kan tänkas förgylla ens liv..

Jag har i ärlighetens namn vart sådär lagom under isen helt enkelt!

 MEN, kära vänner "skiit i de nu" som jag brukar säga när jag inte har lust att älta mer!

NU är NU och DÅ är DÅ!

Jag skulle vilja påstå att mycket förändrades tidigt i våras när jag blev med bjuden på en luftballong färd!

Ja, just precis! EN LUFTBALLONG FÄRD för bövelen:)

Till saken hör att jag under hela mitt liv intalat mej själv att jag är höjdrädd, jordnära och med inställningen; hade de vart meningen att människan skulle va i luften och flyga omkring hade vi utrustats med vingar, och så är inte fallet - Svårare än så har de aldrigt varit!

 Jag fick ca 45 minuter på mej att tacka ja till ballongfärden, och hade jag väl sagt ja fanns ingen återvändo..

Jag hann rådfråga lite kort med min kära mor, som är den som känner mej så gott som bäst..

Rådet blev, Anna gör det inte!!

Varpå jag ringde tillbaka till "ballongmannen" och hörde mej själv säga; Ja, jag gör det, jag är på...!!!

För att förstärka min skräck och dödsångest tittade vi på luftballonger som exploderade i luften på youtube kvällen innan..

Bara för säkerhets skull lixom..

Jag förberedde noga mina ballongvänner på att jag skulle få psykbryt, gråta hysteriskt och antagligen hoppa från ballongen..

Av någon anledning som jag faktiskt inte är på de klara med än idag valde dom att ta med mej upp i ballongen ändå..trots allt!

Vilket jag idag är otroligt tacksam för...

Ballongfärden har för mej blivit en milstolpe i mitt liv..

Det var dagen då jag besegrade mej själv..

 Jag förstod de inte just då och veckorna efteråt tänkte jag inte så himla mycket på färden, konstigt nog..

Men när jag tänker tillbaka på de idag inser jag att de haft större inverkan på mej än jag någonsin kunnat ana.

 Ursäkta mej,, Jag har flugit ballong vad kan jag va rädd för eller tveka på efter de??

Dessutom har mitt kontroll behov minskat massor!

Jag har insett att det finns faktiskt människor som är bättre på vissa saker än jag, ballongflygning tex, så varför inte låta dom göra sitt jobb medan jag kan luta mej tillbaka och faktiskt njuta av livet en stund eller två!

Det ÄR faktiskt tillåtet och dessutom ganska underbart!

Ballongfärden iall ära, men seremonin efteråt är deffenitivt inte sämre.. nämligen skumpan och utnämningen till: Anna - grevinnan av Sötåsa!

Sug på den ni:)))

Dagens visdoms ord måste bli;

Fejsa dina demoner och rädslor, går det inte käpprätt åt he...te så vinner du massor på att våga och de kommer inte bara stärka ditt självförtroende utan kanske tom få dej att omprioritera och omvärdera hela ditt liv!

 Go`natt Sverige