Läste just på Aftonbladet att Amy Winehouse har hittats död i sin lägenhet...                                                                                     Amy blev 27 år... Inte för att det var oväntat men det gör ju de hela inte mindre tragiskt.

En sak jag reagerade på var just åldern, hur många stora artister är dom nu som lämnat jordelivet just vid 27???

Ibland är jag så himla glad att jag inte är känd!

Hm, jag kanske återkommer till detta ämne, kanske inte..

Ha de gott och ta hand om varandra 

Ja just de ja, jag borde kanske skriva R.I.P Amy..... 

Igår kväll träffade jag en lärare, fd rektor dvs någon med stor insikt i skolväseendet.

Han var ganska trött på att träffa nya människor som undrar vad han jobbar med.

Han menade att ALLA har gått i skolan, ALLA har minnen och en relation till skolan, ALLA tycker därmed någonting om skolan..

Och allt som oftast får han stå till svars för fel och brister inom skolan, frågor som han oftast själv oxå tycker skolan hanterat väldigt fel.

Sånt där är ganska märkligt tycker jag, samma sak vad det gäller läkare, nog sjutton är det alltid någon som kommer fram och ska fråga om magont eller konstiga prickar och fläckar och helst oxå få sej en snabb undersökning a la solsidan:)

När jag var gravid med min förstfödde råkade jag märkligt nog ut för liknande händelser, flera människor som jag inte känner kom helt ogenerat fram och ställde mer eller mindre privata/intima frågor om min mage och graviditet.

Dessutom skulle folk ta på min mage i tid och otid jag förvandlades till nån slags allmän egendom.

Om någon nu frågade om denne fick känna på min jättemage, frågade dom SAMTIDIGT som dom la handen på magen, vilket inte gav mej en chans att säga "nej, jag vill faktiskt inte att du tar dina händer på MIN mage, men tack ändå!" 

För att inte tala om alla rättigheter folk tog sej att prata om och bedömma min kula, om jag var liten eller stor om det var en pojke eller flicka osv osv...

I min värld kändes detta både irriterande och faktiskt riktigt kränkande och jag slogs av tanken "vart tog rätten till min egen kropp vägen"????

Nu var det ju inte de jag tänkte ta upp i detta inlägg utan något helt annat..nämligen om det kan vara så att vi överdiagnosiserar våra

barn idag?

Det är här mitt samtal med läraren från igår kommer in..

Vi har nämligen funderat över samma sak.

Är det så att man gärna ställer en diagnos för att slippa undan eget ansvar för att barnet inte fungerar "som alla andra i samma ålder".

Läraren hävdade att barn som inte fungerar som förväntat i skolan ofta skickas vidare till psykologer osv för att till slut bli utredda, få en diagnos bli satta på mediciner för att sedan komma tillbaka och snällt infinna sej i skolan igen.

Han menade på att bara för att man inte riktigt kan inrätta sej i skolans tilltänkta led behöver man ju inte ha en diagnos!

Alla ser inte lika dana ut och alla tänker inte lika dant och alla mognar inte på samma dag, det behöver ju inte innebära att någonting är fel, för mej låter det mer som att alla har olika personligheter, något som "konstigt nog" uppmuntras i dessa dagar...såvida man håller sej inom ramarna förstås.

Sen finns det naturligtvis dom som får en diagnos för att dom ska ha en och det kan hjälpa till oerhört att få ett svar och att äntligen kunna förstå sej själv lite bättre och att kunna få möjlighet till den hjälp och stöd man behöver och självklart ska ha för att kunna få leva ett så rikt liv som möjligt! 

Ha en skön Lördag allihop!