Första Måndagen efter ett lov är inte så himla rolig som man kanske kan tro..

Mamman är trött och barnet är tröttare..

Men det viktigaste är att vi har haft ett jättebra lov.

Min mellis är inne i en otroligt bra period och har lekt såå bra med minstingen:)

Kort och gott, föräldraskap när det är som allra, allra bäst, jag har tom känt att vi är som en alldeles, alldeles "vanlig" liten familj   ..nästan!

Nu till dagens gåta!

Vad är det för likhet mellan mej och Kerstin Dellert?

(Mm, förstår att många tänker på rösten, men det hade varit att göra det lite för enkelt även om nu Kerstin oxå har en rätt ok pipa!)

I övrigt är jag just nu ganska trött på mej själv...återigen.

Jag har väl skrivit lite här, för ganska länge sedan, om min ADD?

Kortfattat är det som en ADHD fast tvärtom, dvs, har man ADHD har man oftast rumpan fylld av myror och koncentrations svårigheter, visserligen stämmer det till viss del in på en ADD oxå men i stället för att vara överallt, är någon med ADD ingenstans..

Om jag säger såhär, har man ADD har man ofta ooootroligt svårt att få tummen ur och man gör inte så många knop fast man så gärna vill!

Ofta kanske man påbörjar saker som aldrig blir riktigt avslutade, fast man så gärna vill!

Låter kanske konstigt, men det är den bästa beskrivning jag kan ge just nu.

Dessutom har man/jag en hjärna som går på högvarv hela tiden, och då menar jag verkligen HELA tiden.

Även om jag inte gjort så mycket på en dag så kan jag vara helt slut på kvällen för att hjärnan slitit som ett djur hela dagen.

Jag tänker dagligen på hur jag vill att mitt liv ska vara, men så slår ADD;n till med all kraft och istället för att gå ut och förändra världen så är jag nöjd om jag lyckas både duscha, handla och laga mat på en och samma dag.

Det är så fruktansvärt frustrerande och jag blir så trött på hur jag funkar.

Min ADD kommer aldrig försvinna, det är helt enkelt sån jag blev!

Jag har aldrig pratat så mycket om detta för jag vill inte att det ska bli någon form av ursäkt.

Har märk att väldigt många gör det till sin identitet och det ENDA man är.

Dessutom är det lätt att skylla på och ett smidigt sätt att komma undan på.

"Å förlåt att jag gjorde eller sa något dumt, men du förstår, jag har ADD"?

Jag hävdar ju allt som oftast att alla har ett val!

I det här fallet känner jag: antingen blir man ett offer och slav under sin diagnos, eller så gör man den till en "tillgång" och förvaltar den på bästa sätt.

Det är deffenitivt ingen lätt sak, men det är ju faktiskt en gåva att kunna tänka utanför ramarna och se andra perspektiv på saker som andra kanske missar för man vågar kanske inte alltid tänka tanken fullt ut.

Jag har en massa projekt som ligger och pyr som jag verkligen känner så mycket för, men jag har på sistone förstått att den enda anledningen till att jag inte genomfört mina drömmar är att jag har så förbannat svårt att få tummen ur helt enkelt..

Hur illa är inte det?

Näpp, här och nu lovar jag att det ska bli ändring på torpet!

Jag kommer alltid ha min ADD så varför inte låta den göra lite nytta och låta den börja dra åt mitt håll istället för att jag jämt och ständigt bara ska hänga med den?

Nån jäkla rättvisa och jämnställdhet måste vi väl ändå ha i vårt förhållande, annars kommer det aldrig någonsin bli någon ordning på någonting!

Nu ska jag och min ADD äta pizza, inte för att den är sugen, men för att JAG är!