Fredag idag och snart är det dax för Fredagsmys! Vad kan väl vara en bättre uppladdning än att reflektera över det här med smärta?

Jag söker runt och hittar den här förklaringen till smärta på wikipedia:

Smärta definieras av den internationella smärtorganisationen International Association for the Study of Pain, IASP, som "En obehaglig sensorisk och/eller känslomässig upplevelse förenad med vävnadsskada eller hotande vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan" (an unpleasant sensory and/or emotional experience associated with actual or potential tissue damage, or described in terms of such damage). Den kan uppstå av potentiellt skadligt stimuli, som exempelvis vid hög värme eller vid stort mekaniskt tryck. Sådan smärta kallas nociceptiv smärta.

Smärta kan även uppstå vid olika skador i själva nervsystemet, både i det perifera nervsystemet, PNS och i det centrala nervsystemet, CNS. Så kallad neuropatisk smärta.

Smärta kan också förekomma i samband med olika psykiatriska tillstånd och benämns psykogen smärta.

Det finns även smärttillstånd med helt okänd mekanism (idiopatisk) och man talar då om idiopatisk smärta.

I detta inlägg pratar jag om den fysiska smärtan och inte om den psykiska som jag tror är lite mer svårhanterlig än den fysiska.

Jag är väl medveten om att det finns kronisk smärta och värk och där tror jag inte att min teori kan påverka så jätte mycket men jag tror ändå att det kan underlätta med "rätt" syn på, och inställning till problemet.

Min grundfilosofi är att:

- Smärta är sunt, känner man smärta vet man att man lever och akut smärta är övergående!

- Har man inte upplevt smärta tror jag det är betydligt svårare att uppskatta när man mår riktigt, riktigt bra!

- Smärta är kroppens sätt att säga:"hallå där, du ska nog ta det lite lugnt och ta och kolla upp det här".

- Har man upplevt en stor psykisk smärta så tror jag att den fysiska smärtan blir betydligt lättare att hantera, jag tror oxå att livs erfarenhet ökar smärtgränsen.

Jag inbillar mej att jag har en ganska hög smärtgräns, det grundar jag bla på mina förlossningar, födde mina två första barn "på naturlig väg" utan smärtlindring. Min första vägde 4995 gram och hade ett huvudomfång på 39 cm.

Visst gjorde det förjäkla ont, men inte värre än att jag stod ut.

Jag valde att föda utan smärtlindring för att jag ville vara närvarande och helt klar under förlossningen, så det handlade inte om någon vadslagningen eller för att bevisa något för någon som vissa faktiskt trott.

Jag vill helt enkelt vara 110% delaktig!

Den andra förlossning var inte värre än att gå på toa i stort sett, fast resultatet blev ju så mycket bättre!:))

Dessutom fick jag en adrenalinkick som jag inte varit i närheten av vare sej förr eller senare!

I det fallet tror jag att det handlade mycket om att omvandla smärtan till kraft och styrka och att se en bit framåt och inse att det här är "för en god saks skull".

Nu är det väl inte så att jag skulle lägga mej under kniven helt utan bedövning, även om jag tror att det skulle kunna vara fullt möjligt, med rätt inställning och tänk, förmåga att slappna av och några års träning så tror jag absolut det skulle kunna funka. (dock inget att testa hemma!)

Jag tänker så här:

Jag har alltid varit en otroligt frusen människa och har så gott som frysit trettio år av mitt liv, och av någon anledning har jag bara accepterat det, ja, fram tills för några år sedan.

Det var då det gick upp för mej!

Om man slappnar av, på riktigt, ända in i benmärgen så att säga, så biter inte kylan på dej!

Det tar absolut ett tag att lära sej men sen går det helt per automatik.

Mina vänner kan stå och skaka tänder i sina vinterjackor medan jag kan stå i linne och inte ens vara kall på huden!

Sedan kan jag självklart känna mej lite frusen ibland, jag är ju trots allt ingen terminator, men det är inte alls i närheten av hur det var "förr".

Nu tror jag ju att man kan lära sej hantera smärta på samma sätt!

Lär dej slappna av och tänk "rätt" så är jag säker på att mycket smärta skulle försvinna från moder jord.

Till vilken nytta kanske du tänker nu?

Jo, då känner jag så här, tänk bara i vardagen på alla "små" olyckor i hemmet.

Kunde man koppla bort smärtan trots att blodet sprutar och benpiporna står åt alla håll och behålla lugnet och sinnesnärvaron skulle det underlätta fantastiskt mycket för alla runt om kring, om det nu finns några och inte minst för räddnings/sjukvårds personal.

Nästan som att försätta sej i chock fast ändå vara fullständigt klar och närvarande.

Som ni kanske läst här tidigare så ska jag låta plocka ut min odåga till livmoder inom kort.

Jag fick i och med detta frågan om jag vill delta i en studie som handlar om just dessa operationer och även om eftervården.

Såklart jag ställer upp på det!

Igår var jag på första testerna i studien och då handlade det bla om just smärta och jag fick min smärtgräns registrerad på olika punkter på kroppen som då utsattes för kyla, värme och tryck.

Jag som gärna målar upp skräcksenarier när jag ska göra något jag inte riktigt vet hur det går till, såg mej själv sitta i tvångtröja i sjukhusets tortyr kammare (ja precis, ni vet dom som ju finns i källaren på ALLA sjukhus.!)

Tanken med mina skräck-tankar är just att jag inte ska tycka det var så farligt när det väl är gjort!

Och mycket riktigt, jag fick inte en enda tortyr-kammare-känsla någon gång under testerna!

Faktum är att barnmorskan tittade på mej och sa "du var mej en tuff tjej" när testet var över och jag inte behövt trycka på stopp-stanna-jag-klarar-inte-mer-smärta-nu-knappen en enda gång!

Jag såg barnmorskan djup in i ögonen och sa till slut "talk to the hand, baby", innan jag lämnade rummet!

(Tsss, det sista var väl inte riktigt sant, men det hade ju varit väldigt roligt om jag nu hade svarat så...ja, eller kanske inte?!) 

Aja, nu har det börjat dra ihop sej till Fredagsmyset här!

Önskar alla en trevlig helg och tänk på att oftast har du inte ens hälften så ont som du faktiskt tror, sorry!!