Ny vecka, nya tag som en del brukar säga..

Imitt fall är de mer ny dag, nya tag som gäller..

Jag är en människa som ganska ofta har svårt att komma till skott, ja, att få tummen ur helt enkelt!

Just därför tänkte jag nu göra en lista här på bloggen på saker jag ska få gjorda den här veckan, dels för att sätta lite press på mej själv och dels för att se svart på vitt hur de går för mej...egentligen!

För er låter de antagligen som en baggis när ni ser listan, men i min värld blir såna saker ofta till livsprojekt.

Hålli hatten för här har ni min "att göra"-lista, dag för dag!

Måndag: Tvätta upp berget av tvätt och dessutom vika in.

Slipa klart köket.

Tyvärr måste jag ta en liten powernap i eftermiddag oxå, mina tre timmar i natt gör mej inte till nån kaxig brud med klackarna i ni vet vad...

Duscha... måste verkligen duscha och tvätta håret - noga. Börjar få antydan till ofrivilliga dreads... Hade de vart för 10-15 år sen hade jag älskat de, men inte nuför tiden.. Anna goes helt enkelt lite vuxen;)

Tisdag: Tror denna veckas Tisdag har potensial, ska nämligen åka nånstans, minns inte var, och titta hundvalpar! Små söta ljuvliga hundvalpar!!!

Onsdag: hm, tyvärr måste jag säga måla kök här... de tar verkligen emot.. Men i och med att jag har bjudit hem någon på middag i mitt nymålade kök så antar jag att det bara är att bita i det sura..

Dessutom är målet att jag även ska stryka och hänga upp mina vårliga gardiner!

Torsdag: på Torsdag ska jag tillbringa så mycket tid jag kan åt att vara i och njuta av mitt "nya" kök!

Mycket kaffe lär det bli... nytt kök, kaffe och god musik.. Mmm, känner redan att Torsdag och jag kan bli hur tajta som helst!

Handla! Måste nog handla på Torsdag oxå, handla är tråkigt, jobbigt och kostar pengar:(

Fredag-Söndag: Helg och barnledig!!

Jag får min välförtjänta VUXEN helg, äta god mat, prata vuxen-prat.. i alla fall en liten stund...

Sova ska jag göra så mycket jag bara orkar, sova gott, sova länge, sova ikapp, sova sova!!!

Mer planerar jag aldrig inför mina barnlediga helger, dom har lixom en förmåga att aldrig bli riktigt som jag tänkt mej, dessutom går dom alltid alldeles för fort, hinner knappt börja förren de är dax att sluta.. Jag har ett gigantiskt behov av egentid, så är det bara!

 Japp, det här skulle väl vara min vecka då, låter ju inte som om jag behöver slita ihjäl mej, MEN jag väljer att lägga ribban lågt för att öka på mina chanser att lyckas! Funkar de kanske de blir ännu mer gjort under nästa vecka!

Näpp, nu tvättdax... Ha en skön måndag gott folk!:)

Fortsätter mitt bloggande med FETstil, tycker att de passar ganska bra till detta inlägg oxå!

Jag har märkt att väldigt många bloggar om träning, vikt, bantningsmetoder osv osv...

vilket för mej är ooootroligt oooointressant....

Jag tillhör nämligen den skaran som alltid, ja fram till jag

fick barn i alla fall, har ansetts som för smal av VÄLDIGT många.

Visst blir många retade för tjockisar i skolan å så, men problemet är minst lika stort för den som är "för" smal.

Det är naturligtvis inte kul att bli kallad tjock, och som smal bli kallad stickan och liknande, men såna påhopp har i alla fall inte jag haft problem med.

Men när man som barn och tonåring tex satt och fikade i vuxnas sällskap så hände de nästan varenda gång att nån vuxen sa till mej; Anna ta du en kaka till de behöver du som är så mager!!!!

Och just där vill jag påstå att skillnaden är oändligt stor.

Jag har aldrig hört det ombytta, dvs, att en vuxen säger till ett barn, som man dessutom inte känner så väl: men du som är så tjock, ska du verkligen äta den där kakan och sedan tittat på dom andra i sällskapet och skrattat lite överlägset.

Jag mådde verkligen jättedåligt över min fjädervikt periodvis, och jag önskade inget hellre än att få va lite"rund och go" som man tydligen skulle va i vuxnas ögon, i alla fall var det vad jag trodde och fick inpräntat mer än en gång av vuxenvärlden..

Problemet är alltså minst lika stort för den som vill gå upp i vikt men faktiskt inte kan och skulle jag nångång berätta för någon att det är faktiskt var ett problem fick jag alltid höra; var glad att du är så smal, titta på mej...

När jag tänker på det kan jag faktiskt inte minnas att någon någongång tagit mitt problem på riktigt allvar, jag har alltid känt att de på något sätt är helt accepterat att faktiskt mobba dom ofrivilligt smala i samhället...

Hm, sug på den ni...

Jag tycker faktiskt själv att det är en riktigt tänkvärd reflektion så här på natt timmarna.

  Vore lite kul att höra hur ni tänker runt detta!