Idag har jag en tung dag, en tuff dag, en dag då helvetet känns som självaste himmelriket.

Idag är det JAG som är ensamast i världen och telefonen har varit knäpptyst sen 8.15 i morse och då blev jag uppringd angående nästa möte, så det var inte något särskilt peronligt samtal om jag säger så.

Möten, möten, möten..Jag är snart proffs på möten, och alla möten handlar om en och samma sak..

Att försöka folk till höger och vänster att förstå min situation och förstå att jag lever ett allt annat en ett normalt liv just nu och att jag behöver hjälp.. NUU, helst igår!! 

Dessutom är jag inne i en period där jag sörjer otroligt mycket, sörjer mitt barn som finns här hos mej hela tiden men ändå tillhör en helt annan värld, en värld som jag inte förstår och en värld dit jag inte är välkommen.

Ibland tänker jag att jag ska ge upp allt annat och viga mitt liv åt mitt barn, i nästa sekund önskar jag att någon kom och hämtade honom och aldrig mer lämnade honom tillbaka, så jag och mina andra barn kunde få leva ett normalt familjeliv med aktiviteter, myskvällar och spontana utflykter.

Där min minsta kunde få vara trygg i alla lägen och få växa och blomma ut som alla andra femåringar, istället ligger minstingen nu och sover med stora röda märken i hela ansiktet och rödgråtna små ögon..

På sistone har jag tom. börjat tvivla på mina egna känslor, älskar jag verkligen mina barn lika mycket??

För mitt barn med autism spelar inte min kärlek någon roll, det är strukturen som får honom att må bra, dom inplastade korten på whiteboarden som gör honom lycklig.

Det ont när jag tänker på det och det är inte svårt att känna sorg när jag inser hur hans verklighet faktiskt fungerar, dessutom känner jag en ofantlig skam över hur mina tankar går emellanåt..

För ett tag sedan var det någon som sa till mej; autistiska barn är så härliga och fantastiska.

Det kändes mer som ett hån än som en uppmuntran!

Vaddå härlig och fantasktisk, han håller på att förstöra hela familjens liv, men vi kan gärna byta barn om du nu tycker att det verkar så jävla fantasktiskt!!! - tänkte jag i mitt stilla sinne, för den här gången lyckades jag faktiskt hålla tyst..

Tack för att du orkade läsa ända hit, det känns lite bättre när jag nu fått ur mej en del