Idag blir det ett inlägg som jag antagligen inte borde skriva, men jag gör det ändå, för min egen skull.

Dagens ord är besvikelse och svek.

Jag är en människa som brukade ha många vänner som jag oftast hade roligt med, visserligen har jag aldrig haft en vän som jag känt är som jag men det har aldrig varit ett jätteproblem, dvs fram till att JAG fick jätteproblem.

Jag vill faktiskt påstå att jag alltid, bara det varit möjligt ställt upp för mina vänner, vet inte hur många gånger jag stått där med skyffeln i högsta hugg och skrapat ihop resterna av en trasig vän.

Det är liksom sån jag är. Tyvärr (med facit i hand) har det ibland blivit på mitt eget välmåendes bekostnad.

Men vad gör man inte för en vän och dom skulle ju göra detsamma för mej-alltid!

..Trodde jag, naiv och korkad som jag är..

Just nu är mitt liv i kaos, känns som om inget fungerar någonstans.. Det gör jävlig ont att vara jag just nu.

Det är just nu jag vill att alla mina fina och nära vänner ska finnas där och faktiskt ta hand om mej en smula..

Men vad händer, alla försvinner, inte bara lite utan det är knäppt tyst tom från dom som jag verkligen trodde på..

Jag är faktiskt lite chockad och otroligt besviken, hur tänker folk i dom lägena??

- Åh, nu mår Anna som alltid ställer upp jäkligt dåligt, bäst vi drar oss undan å skiter i henne så hon inte förpestar våra liv oxå, eller hur faan tänker folk???

Skulle bli otroligt glad om någon kunde förklara detta fenomen för mej så skulle det onekligen bli lite lättare för mej att förstå mej på folk!

Tack på förhand!