Ja, då var det alltså dax för mitt gynekologiska inlägg!

Jag tycker det är bra att det finns kvinnokliniker och gynekologer!

Absolut och verkligen, för tänk hur det (vi kvinnor!) skulle se ut utan?! Hemska tanke!

När man som jag är en hyffsad bit över trettio och har fött tre barn så har man ju "spungit in" i några stycken under årens lopp och har nog träffat de flesta varianter av denna yrkeskår.

Det är dock en del jag har funderat över och kanske inte riktigt alltid förstår.

För det första, (nu pratar jag manliga gynekologer, dom kvinnliga kan jag förstå aningens bättre.)

Hur kommer det sej att man som man väljer att bli gynekolog?

Dom flesta är ju fortfarande relativt unga när dom väljer inriktning och om jag säger så här, jag kan förstå dom som väljer att bli kirurger, hjärnforskare, abulansförare eller kanske kiropraktorer eller allmänläkare, man vill hjälpa och rädda liv. Men som man i låt oss säga 25 års åldern, tänker man så här då: jag brinner verkligen för att få hjälpa kvinnor som har problem med underlivet? Jag vill verkligen undersöka, kika in och se vad jag kan hjälpa till med?

Eller kanske kan det vara såhär: drömjobbet måste ju vara att få se och känna på/i kvinnors underliv X antal timmar varje dag?!

Har pratat med en AT läkare om detta och han "erkände" motvilligt att det sistnämda inte var en helt vild gissning från min sida!!

Men herregud!!! Skäms era snuskgubbar!!

En annan sak jag har funderat över är vad det pratas om i fikarummet?

Hur eller hur så på andra arbetsplatser så pratas det trots allt en hel del jobb, det bollas tankar och idéer och man skrattar åt lustigheter som hänt under dagen..

Mmm, ni fattar hur jag tänker!

Tänk att min vagina bollats runt i ett fikarum!!! Herregud så obehagligt!!! (och jag själv har inte ens varit där och kunnat förklara mej!!)

Nummer tre bland mina gyn-tankar är hur otroligt viktigt det är att gynekologen har rätt bemötande.

Han måste få mej att känna mej trygg och inte allt för obekväm i denna otroligt obekväma situation, ingen lätt uppgift inte!

Han får inte prata för mycket, att diskutera fotbolls VM samtidigt som han grabbar tag i livmodertappen är inte ok!!

Han får inte  heller göra ett nervöst intryck, jag uppskattar om han i alla fall får mej att TRO att han vet vad han letar efter!

En gynekolog jag besökte en gång hade en otrolig handsvett när vi tog i hand, kändes sådär alltså!

En annan jag mötte var otroligt självsäker, han hade översta knappen uppknäppt så den håriga bringan tittade fram på ett ganska motbjudande sätt.

Det var den gången vi skulle prata igenom ett eventuellt kejsarsnitt då barnet låg fel, när jag berättade att min förstfödde vägde fem kg sa han samtidig som han hade handen någonstans långt där inne, ja men då är du ju så elastisk så du kan garanterat föda vaginalt trots sätesbjudningen!! Holy shit var min tanke, vad faan säger karln???

Sen har vi den typen som tror man är gjord av glas, som pillar så försiktigt att det nästan kittlas samtidigt som han frågar vart femte sekund: "går det bra, går det bra??"

-Sluta dalta om gör det du ska istället!!!

Den gynekologen sa avslutningsvis att : jag såg så fin ut??!!

Vaddå fin lixom???

Precis som att läkar`n på vårdcentalen(på den tiden då man fortfarande tog tempen i rumpan!) skulle säga; "åh vilken fin liten rumpa, det här kommer gå som en dans ska du se"!!

Naturligtvis har jag mött gynekologer som uppfört sej helt "normalt" oxå och bara gjort sitt jobb enkelt och snabbt utan att prata mer än nödvändigt!