Efter en helg fylld av mys och en Solsidan-mara är jag nu tillbaka i min vardag.

Jag har tänkt ganska länge på något som man antagligen bör ligga lite låg med att uttala sej om.

Men, eftersom de inte riktigt är min grej att ligga lågt, och de här är faktiskt MIN blogg så tänker jag ta upp det ändå, trots allt.

Man skulle kunna sätta en rubik på detta inlägget i stil med "inget ont som inte för nåt gott med sej", för just så tror jag verkligen de kan vara i väldigt många fall.

Jag tänker nämligen prata diagnoser, gränser och öppna sinnen.

Jag har inga som helst vetenskapliga bevis för vad jag tänker säga, utan skriver helt utifrån mina egna erfarenheter och reflektioner i ämnet.

Jag vill nämligen påstå att vi har otroligt mycket att tacka våra diagnostiserade "hjältar" för.

Jag säger inte att de inte finns otroligt mycke smärta och tragik bakom, men jag tror fakiskt inte att tex konsten hade överlevt om de inte vore för just detta.

Att de finns dom som går steget längre, tänjer på gränser, öppnar sina sinnen och välkomnar otänkbara, gränslösa tankar.

Tänk er all musik, all konst, alla uppfinnare, om dessa människor varit "som alla andra".

Och istället för att öppna sina sinnen tänkt: men de här kommer aldrig funka...Så här kan man väl aldrig göra..

Tänk alla idrottsmän och kvinnor, politiker, skådisar och komiker inte minst.. Hur hade världen sett ut utan deras diagnoser???

Jag tänker inte "hänga ut" någon, men för den intresserade är det bara att googla!!

Jag tänker såhär, även i vilken form man än stöptes så tror jag att om man bara kan hitta rätt väg och få rätt hjälp så behöver inte alltid de bli ett hinder utan faktiskt en tillgång om man kan lära sej att förstå och acceptera sej själv som man är.

Vad är det egentligen att "vara normal", och hur "normal" var den som bestämde vad som är "inom de normala"??

Är det den stora, ganska gråa massan som är dom normala? Och dessa färgstarka, kreativa, skapande människorna som är "onormala"??

Vem vill i såna fall vara normal??

Personligen tycker jag det är underbart med människor som tar ut svängarna, tänjer på gränser och endast låter deras egen fantasi sätta stopp för vad som är möjligt..

Människor som inte kan vara tysta, sitta still och följa strömmen som samhället fortfarande tyvärr förväntar sej att"man" ska göra..

Nä, sträck på er, alla ni som inte följer strömmen och istället går din egen väg (medvetet eller omedvetet), var stolt över dej själv och ta för dej av livet!

I kväll funderar jag över lycka!

Ni vet de där som kommer å går som aldrig består..

Ärligt talat så vet jag inte vad lycka är...

Kanske beror de på att jag aldrig varit riktigt lycklig, eller att jag kanske helt enkelt väljer att sätta andra ord på de tillståndet som andra kallar lycka?

Jag upplever i alla fall ganska ofta när vänner pratar om deras lycka, att jag inte riktigt förstår att DET skulle vara lycka??

Inte så att jag inte gläds med alla lyckliga, de gör jag verkligen, men jag inser samtidigt att lycka är något otroligt individuellt.

De är ju ytterst sällan nån pratar om sin lycka och jag känner att åå tänk om jag kunde få känna den lyckan!!

Tyvärr, måste jag säga att väldigt, VÄLDIGT ofta förknippas lycka med att hitta rätt i kärleksdjungeln, och att de på nåt sätt skulle mäta lyckan..

I de läget fattar jag faktiskt ingenting!!!

Precis som om man inte skulle kunna känna lycka alldeles på egen hand??

Jag minns för väldigt länge sedan att jag var på krogen en kväll och sprang på en gammal klasskompis som jag inte sett sen de begav sej.

Hon var där med sin nya pojkvän och jag var där i egenskap av nybliven singel, som var helt självvalt dessutom!!

Efter bara ett par minuter så frågar hon om jag hade någon man i mitt liv, varpå jag bara svarade, nej jag är singel..längre än så hann jag inte förren hon sa, Ååh, men Anna, du hittar säkert nån snart du oxå att bli lycklig med..???

VAAAA??

Hon tyckte faktiskt synd om mej som var singel och drog därmed oxå slutsatsen att jag måste vara olycklig??

Detta är säkert 10-15 år sedan men hon ligger faktiskt fortfarande kvar på min: de-20-mest-korkade-sakerna-som-någon-någonsin-sagt-till-mej-lista...

Jag har ändå fött tre barn och varit gift.. men jag hävdar nog fortfarande att jag sällan eller aldrig känt mej helt lycklig.

De där med att stunden då man för första gången håller sitt eget barn i famnen skulle handla om lycka håller jag inte med om..

Inte så att de inte kändes bra, men lycka är inte ordet jag tänker på i första hand, nej, förvirrad och omtumland känns mer passande för mitt tillstånd just då..

Visst har jag några tillfällen i livet då jag kan tänka mej att jag snuddat vid lyckan.

Den första gången minns jag inte ens, men min mor har berättat att när jag var nånstans mellan 2-4 år så fick jag en alldeles egen drutt(fr, Drutten och Gena!) i julklapp och enligt mamma har hon sällan skådat ett barn som utstrålat sån lycka som jag gjorde då.

Den andra gången minns jag väl, då var jag 17 år och mamma hade hämtat mej i stallet och efter att ha kört ett par hundra meter stannar hon plötsligt bilen, tittar på mej och säger;

Vet du Anna, jag skiter i bilen vi köper fölet istället!!

Till saken hör att jag aldrig någonsin ens tänkt tanken på att JAG skulle kunna få en egen häst!!

De jag kände just då kan nog bara jämföras med lycka!

Senare i livet har jag självklart känt en enorm glädje och tacksamhet över mycke, men att sträcka mej till att kalla de lycka de är jag nog inte beredd att göra..

Det här är några av mina tankar vad de gäller lycka, skulle va lite kul att höra vad som är lycka för dej och om du tycker att jag fullständigt är "ute och cyklar" eller om du rentav kan hålla med, ialla fall en liten smula?!

Var rädd om dej själv och andra!

Just nu sitter jag här och målar upp olika skräcksenarier angående min framtid och tycker att de är ganska tungjobbat...

Men snart vänder de, snart blir allt lugnt och bra igen..

Snart kommer våren och orken åter..

Bara lite, lite till...

Jag är en av få som INTE tittar på TV....nästan.

De vill säga nästan aldrig, kanske max 1-2 gånger på två veckor.

Just nu står den faktiskt på, lite sådär i bakrunden.

Svt24, visar nåt minnes program om Per Oscarsson, denna underbara Per Oscarsson som lixom alltid har funnits där..

Eller såklart, jag är ju "bara" snart 38 så för mej har han ju faktiskt alltid funnits där.

Tanken slår mej, att redan sen jag var ganska liten så har jag haft tre favorit-mys-farbröder och idag finns ingen av dessa kvar i livet..

Vilket faktiskt känns otroligt sorgligt.

Inte för att jag haft någon privat relation till någon av dessa tre, men dom har ändå påverkat mej på ett personligt vis, den andra kanske allra mest!

Och vilka är då dessa resterande två, eftersom de inte kan vara några andra än just dessa två självklara så borde jag inte ens behöva nämna dom vid namn, men alla känner ju inte mej lika väl som jag, så jag får nog vara över tydlig och helt enkelt bara säga!

Nummer två är: Cornelis Vreeswijk, denna fullständigt lysande poet och låtskrivare.

Jag lyssnar fortfarande otroligt mycke på honom och inte alltför sällan kommer jag på mej själv att småskratta åt hans fantastiskt brilljanta texter!

Sedan har jag bara en favo-farbror kvar och de är naturligtvis allas vår Allan Edwall, hur underbar var inte han??

Nu kommer jag säga något som antagligen kommer att uppröra HELA världen, men jag de bjuder jag på i vanlig Anna anda!

Men faktum är att jag inte är något fan av Astrid Lindgren!! (varför tänker jag inte berätta nu, det är ett helt annat inlägg, i en helt annan blogg antagligen.)

Men de finns en saga som jag faktiskt tycker väldigt mycke om och de är "Rasmus på luffen", och det är faktiskt helt och hållet Allan Edwalls förtjänst och ingen annans!

Underbara, underbara "Paradis-Oskar"!!!

Jag hade faktiskt tänkt skriva om nåt helt annat, men tack vare mitt hat-objekt, Tv;n, så blev det här istället en liten hyllning till "mina" bästa mys-farbröder!

Som man säger, "inget ont som inte för något gott med sej", fick alltså en innerbörd även denna dag.

Var rädd om dej själv och andra, vi vet aldrig hur länge vi får behålla varandra<3

De glädjer mej att jag har några trogna besökare trots att ni inte hört i från mej på ett tag!

De här blir inte mycke till inlägg heller..

Vill mest hälsa er att jag snart är med i matchen igen, behöver bara lite tid att samla kraft och energi.

För de är så mitt liv ser ut just, mycke upp och ner, många tankar och grubblerier.

Ibland önskar jag att jag kunde byta hjärna med någon lite mer lättsint människa som tar livet lite mer med en klackspark..

I utbyte skulle hon ( ja, jag säger hon!, för någon mans hjärna är jag inte intresserad av...just nu!) få min bly tunga hjärna med otroligt många tankar, livlig fantasi och en hel del galenskap.

Skulle antagligen bli hennes livs starkaste upplevelse någonsin, och min med såklart!

Tänk att få gå omkring och bara mysa, skratta och trivas med livet i största allmänhet!

Shit, vilken grej!!!

Fast egentligen är jag otroligt tacksam och stolt över att jag är jag och ingen annan, jag har trots allt oftast ganska kul med mej själv och jag har gett mej själv många galna skratt!

De är någonting du också borde göra!

Ge dej själv lite cred när du står framför spegeln med tandborsten i munnen på kvällen!!

Bara de att man faktiskt gör de kan få en att små le;)

Tand om dej och hoppas du har en god natts sömn framför dej!

Får jag lov att presentera Enya, mitt hjärtas fröjd och glädje, mitt ljus i mörkret och min bästa vän!

Jag känner nog ingen som älskar livet lika innerligt som hon.              

Enya är så otroligt glad och positiv och alldeles, alldeles underbar!

Ibland kan jag önska att jag var lite mer som hon..

Tänk om jag hade haft hälften av hennes glädje, energi och livs gnista under denna mörka, blöta och kalla årstid..

Jag är så otroligt tacksam att våra vägar korsades och att jag nu får ha dej i mitt liv..

Vad är de som gör listor så himla intressanta egentligen??

Jag har faktiskt inte en susning!

Så himla spännande är de väl ändå inte? Eller?

Men för er som är såld på listor, kommer här ännu en...

En magsjuke lista i magsjuke tider!!

Min blogg ligger verkligen så rätt i tiden!

Dom flesta jag känner fasar för den årliga magsjukan och när den väl slår till gnälls de nåt så frukansvärt, NÄSTAN lika mycket som de gnälls över vädret..

Men jag väljer att INTE dissa utan istället hissa!

De är faktiskt så att de finns oändligt många fördelar med denna sjuka.

Så håll i hatten och förundras över alla dom fördelar som finns med denna briljanta åkomma!

* Man känner verkligen att man lever.

* Man upptäcker alltid nya muskler, särskilt i och runt magpartiet.

* Det är väl sällan så skönt att duscha som efter en magsjuka, man känner sej ren och snudd på som NY.

* Ingen vill träffas under tiden och inte förren minst 48 timmar efter sista spyan... Vilket ger massvis av välförtjänad EGENTID.

* Man blir smal. Släng er i väggen alla bantningskurer, magsjukan is da shit.

* För första gången sen man födde barn är bobisarna större än magen.

* Dagarna efteråt ägnas åt, storstädning, tvättning av samtliga sängkläder, handdukar och kläder. Aldrig är väl ALLT så rent och fräscht som efter en magsjuka.

* ALLT är ursäktat, inga problem att tacka nej till tråkiga middagar och möten i upp till hela TIO dagar efter sista spyan är lagd.

* Man blir en otroligt intressant person, alla vill veta allt! Hur många gånger man spydde, hade man diarre´, blev hela familjen sjuk på samma gång, på hur många dagar man inte kunde äta???

 Frågorna fullständigt haglar över en, till skillnad mot en vanlig trist förkyldning där verkligen ingen orkar bry sej. Jag menar, hur kul är snor jämfört med spyor och diarre´???

* Tillståndet går relativt snabbt över, från insjuknandet till första mat tuggan efteråt kan de röra sej om MINDRE än ett dygn, vilket gör magsjukan fullständigt unik i sitt slag.

Näpp, magsjukan imponerar stort på mej och så som jag ser de finns det BARA fördelar med den.

Så av med hatten för magsjukan, jag hoppas verkligen att vi ses snart igen, mina bästaste favorit sjuka!!!<3

Kära bloggläsare, shit vilken dag ni gav mej i går, 63, sextiotre(!) besökare på EN dag!!

Kände nästan hur jag tappade fotfästet för ett ögonblick... mitt bloggande steg mej över huvudet under några fantastiska minuter och jag kunde se mej själv i morronsoffan på Tv 4.. Alex Schulman var oxå där, lika så Kissie..

Båda var lika mållösa och rörande överrens om att Anna-den nya bloggdrottningen sopat banan med hela blogg-Sverige och tagit bloggandet till helt nya, oanade höjder..

Programet avslutades med hur Alex tog fram en sån där jätte, jätte stor check ur bakfickan å räckte fram som en liten morot till mej för att jag aldrig någonsin ska sluta blogga!

100 000 oavkortat direkt in på katthemmet!!!

Sen väcktes jag tyvärr ur min dröm just när Mikael Persbrandt kom in i studion och bjöd med mej på ett gigantiskt kändis party i Saint Tropez, ....av en ulkande hund...

Så var jag återigen tillbaka i min ganska oglamourösa vardag bland ulkande hundar,skrikande ungar och överkokta makaroner..

Och förvisso en ganska stor portion livlig fantasi....