..Så därför tänker jag gå till sängs nu och hoppas att jag får en jätte rolig dag i morron istället!

... Ja, just de, i morron har jag tvättstugan, gott... då VET jag ju att jag kommer få jätte kul i morron!

Go natten på er!

Efter en helg fylld av mys och en Solsidan-mara är jag nu tillbaka i min vardag.

Jag har tänkt ganska länge på något som man antagligen bör ligga lite låg med att uttala sej om.

Men, eftersom de inte riktigt är min grej att ligga lågt, och de här är faktiskt MIN blogg så tänker jag ta upp det ändå, trots allt.

Man skulle kunna sätta en rubik på detta inlägget i stil med "inget ont som inte för nåt gott med sej", för just så tror jag verkligen de kan vara i väldigt många fall.

Jag tänker nämligen prata diagnoser, gränser och öppna sinnen.

Jag har inga som helst vetenskapliga bevis för vad jag tänker säga, utan skriver helt utifrån mina egna erfarenheter och reflektioner i ämnet.

Jag vill nämligen påstå att vi har otroligt mycket att tacka våra diagnostiserade "hjältar" för.

Jag säger inte att de inte finns otroligt mycke smärta och tragik bakom, men jag tror fakiskt inte att tex konsten hade överlevt om de inte vore för just detta.

Att de finns dom som går steget längre, tänjer på gränser, öppnar sina sinnen och välkomnar otänkbara, gränslösa tankar.

Tänk er all musik, all konst, alla uppfinnare, om dessa människor varit "som alla andra".

Och istället för att öppna sina sinnen tänkt: men de här kommer aldrig funka...Så här kan man väl aldrig göra..

Tänk alla idrottsmän och kvinnor, politiker, skådisar och komiker inte minst.. Hur hade världen sett ut utan deras diagnoser???

Jag tänker inte "hänga ut" någon, men för den intresserade är det bara att googla!!

Jag tänker såhär, även i vilken form man än stöptes så tror jag att om man bara kan hitta rätt väg och få rätt hjälp så behöver inte alltid de bli ett hinder utan faktiskt en tillgång om man kan lära sej att förstå och acceptera sej själv som man är.

Vad är det egentligen att "vara normal", och hur "normal" var den som bestämde vad som är "inom de normala"??

Är det den stora, ganska gråa massan som är dom normala? Och dessa färgstarka, kreativa, skapande människorna som är "onormala"??

Vem vill i såna fall vara normal??

Personligen tycker jag det är underbart med människor som tar ut svängarna, tänjer på gränser och endast låter deras egen fantasi sätta stopp för vad som är möjligt..

Människor som inte kan vara tysta, sitta still och följa strömmen som samhället fortfarande tyvärr förväntar sej att"man" ska göra..

Nä, sträck på er, alla ni som inte följer strömmen och istället går din egen väg (medvetet eller omedvetet), var stolt över dej själv och ta för dej av livet!