I kväll funderar jag över lycka!

Ni vet de där som kommer å går som aldrig består..

Ärligt talat så vet jag inte vad lycka är...

Kanske beror de på att jag aldrig varit riktigt lycklig, eller att jag kanske helt enkelt väljer att sätta andra ord på de tillståndet som andra kallar lycka?

Jag upplever i alla fall ganska ofta när vänner pratar om deras lycka, att jag inte riktigt förstår att DET skulle vara lycka??

Inte så att jag inte gläds med alla lyckliga, de gör jag verkligen, men jag inser samtidigt att lycka är något otroligt individuellt.

De är ju ytterst sällan nån pratar om sin lycka och jag känner att åå tänk om jag kunde få känna den lyckan!!

Tyvärr, måste jag säga att väldigt, VÄLDIGT ofta förknippas lycka med att hitta rätt i kärleksdjungeln, och att de på nåt sätt skulle mäta lyckan..

I de läget fattar jag faktiskt ingenting!!!

Precis som om man inte skulle kunna känna lycka alldeles på egen hand??

Jag minns för väldigt länge sedan att jag var på krogen en kväll och sprang på en gammal klasskompis som jag inte sett sen de begav sej.

Hon var där med sin nya pojkvän och jag var där i egenskap av nybliven singel, som var helt självvalt dessutom!!

Efter bara ett par minuter så frågar hon om jag hade någon man i mitt liv, varpå jag bara svarade, nej jag är singel..längre än så hann jag inte förren hon sa, Ååh, men Anna, du hittar säkert nån snart du oxå att bli lycklig med..???

VAAAA??

Hon tyckte faktiskt synd om mej som var singel och drog därmed oxå slutsatsen att jag måste vara olycklig??

Detta är säkert 10-15 år sedan men hon ligger faktiskt fortfarande kvar på min: de-20-mest-korkade-sakerna-som-någon-någonsin-sagt-till-mej-lista...

Jag har ändå fött tre barn och varit gift.. men jag hävdar nog fortfarande att jag sällan eller aldrig känt mej helt lycklig.

De där med att stunden då man för första gången håller sitt eget barn i famnen skulle handla om lycka håller jag inte med om..

Inte så att de inte kändes bra, men lycka är inte ordet jag tänker på i första hand, nej, förvirrad och omtumland känns mer passande för mitt tillstånd just då..

Visst har jag några tillfällen i livet då jag kan tänka mej att jag snuddat vid lyckan.

Den första gången minns jag inte ens, men min mor har berättat att när jag var nånstans mellan 2-4 år så fick jag en alldeles egen drutt(fr, Drutten och Gena!) i julklapp och enligt mamma har hon sällan skådat ett barn som utstrålat sån lycka som jag gjorde då.

Den andra gången minns jag väl, då var jag 17 år och mamma hade hämtat mej i stallet och efter att ha kört ett par hundra meter stannar hon plötsligt bilen, tittar på mej och säger;

Vet du Anna, jag skiter i bilen vi köper fölet istället!!

Till saken hör att jag aldrig någonsin ens tänkt tanken på att JAG skulle kunna få en egen häst!!

De jag kände just då kan nog bara jämföras med lycka!

Senare i livet har jag självklart känt en enorm glädje och tacksamhet över mycke, men att sträcka mej till att kalla de lycka de är jag nog inte beredd att göra..

Det här är några av mina tankar vad de gäller lycka, skulle va lite kul att höra vad som är lycka för dej och om du tycker att jag fullständigt är "ute och cyklar" eller om du rentav kan hålla med, ialla fall en liten smula?!

Var rädd om dej själv och andra!

Just nu sitter jag här och målar upp olika skräcksenarier angående min framtid och tycker att de är ganska tungjobbat...

Men snart vänder de, snart blir allt lugnt och bra igen..

Snart kommer våren och orken åter..

Bara lite, lite till...