Torsdag idag, för er som missat.                                                 Har egentligen haft en bra dag med skolavslutning och mammas jordgubbstårta, mums:)

Min, stora, fina gick ur nian idag, känns galet på nåt sätt, å man märker ju på barnen att man börjar bli gammal, även om jag råkar tillhöra en av dom yngre föräldrarna i klassen.

Men hur man än vrider å vänder på saken, ja eller åren, så är sexton år ändå alltid sexton år!

Så igår var de då möte på familjerätten... 

Märkligt  nog så kände jag mej nästan lite chockad när jag åkte därifrån, "karln" är faan dummare än jag trodde!!                       Ett av hans mest ointerligenta uttalanden måste nog vara att han inte trodde att vår sex åring har någon diagnos, ja eller sjukdom som han själv uttrycker de (de är ju förvisso sant, ngn sjukdom finns ju inte).

Men han hävdar att allt är så fantastiskt när han har barnen hos sej och så fort sex åringen kommer hem till mej så insjuknar han genast i sin autism igen, alltså måste ju problemet vara mitt....

Dessutom har ingen i hans närhet heller märkt av "sjukdomen".

Hur kommuniserar man med en sån människa??

Hur ska han någonsin kunna hjälpa till och dela ansvaret när han sticker huvudet i sanden och intalar sej att allt är bra??

Helt plötsligt känns de som ett ganska bra alternativ att lägga sej ner och dö, de finns ju lixom bara ett tomt skal kvar av mej ändå och jag har verkligen ingen aning om hur faan jag ska kunna fylla de där skalet med energi och glädje igen....

Nu behöver ni inte hetsa upp er, för jag kommer aldrig någonsin skada mej själv, de är en av få saker jag är riktigt säker på..

Som en vän sa till mej igår, du är alldeles för nyfiken på vilken väg livet kommer ta härnäst för att avstå de... sarkastisk som jag är svarade jag, du menar att jag är nyfiken på NÄR jag hamnar inom den slutna vården, om sex månader eller kanske inte förren om fem år????

Jag tror nog att vi kan ha rätt båda två i de fallet...   

Till er som är eller har en närvarande, engagerad pappa till era barn - jag är inte helt säker på att ni vet hur fantastiskt bra, och hur previligerade ni är!

Jag är så otroligt avundsjuk på er och det är faktiskt den enda önskan jag har, om jag nu fick chansen att önska vad som helst i hela världen!!

Ta verkligen hand om varandra

ta inget förgivet

Och för guds skull uppskatta de du har

och glöm inte att oxå VISA de