God Tisdag kära vänner!

Som ni säkert förstått så har det inte vart så himla kul att vara jag dom sista dagarna..

Känner mej illa behandlad och som sagt det är antagligen den känslan jag har svårast att hantera.

Hur jag än försöker och vänder ut och in på mej själv så går det bara inte..

Jag är en skadeskjuten fågel som famlar efter någon slags balans under vingarna så jag i alla fall kan hålla mej över ytan och helst då oxå i luften..

Jag som alltid är så förbannat duktig på att se saker för vad dom är och i ganska stor utsträckning har jag även tränat upp förmågan att stänga av sånt som är för smärtsamt. Sedan när jag är redo plockar jag fram lite smärta i taget och betar av den väldigt tydligt och strukturerat tills inget finns kvar.

Men just nu kan jag inte, vilket i sej gör mej än mer frustrerad.

Blir förbannad över att jag fortfarande tilltåter mej att låta andra människors falskhet påverka mej så starkt.

Just nu är det dystert här, men jag fortsätter konfrontera mej själv med frågan, är det verkligen värt det?

Om några dagar vet jag att jag kommer svara ett tydligt nej, och då får jag ta tag i frustrationen över att det tagit mej fem dagar av mitt liv att konstatera något så tillsynes självklart..

Om en vecka ungefär kommer jag tom. vara tacksam över den här erfarenheten!

God morgon såhär dagen efter besvikelsens dag.

Känns bättre idag även om jag inte är särskilt nöjd...

Ibland önskar jag att jag var lite mer långsint.

Jag menar, dom som känner mej vet att det går över så fort när det gäller mina lite mer olustiga känslor och då riskerar man inte särskilt mycket när man behandlar mej illa, skulle folk veta att om man jävlas med mej är det kört då tror jag många skulle uppföra sej annorlunda och tänka sej för ett varv extra..

Jag är verkligen en kräkhink som folk pissar på när det passar dom...

Aja, det var ju en annorlunda insikt såhär på Måndags morgonen..  

Hoppas du oxå fått en underbar start på veckan!!

Hade vart så jäkla skönt att fått skriva ett positivt inlägg ikväll.

Tyvärr blir det inte så, är så jäkla besviken...återigen..

Besvikelse är antagligen den känslan jag har närmast till, vilket i sej säkert är ganska skruvat?!

Men det finns någonting jag är så jäkla trött på, nämligen att andra ständigt vill att jag ska ha sån förbannad förståelse för andras misstag.. jamen hon mår inte så bra, hon har det tufft just nu, försök förstå henne och bla, bla, bla..

Men jag då??? Vem förstår mej?? Jag måste väl också måste få sätta ner foten och reagera??

Bara för att inte gör mej till ett offer i alla lägen betyder ju inte de att jag är en jäkla terminator som står ut med vad som helst..

Skärp er för faan, väx upp och börja ta lite ansvar för era egna liv!!

Själv göra själv ha, hur svårt kan det va?   

God Lördag förmiddag!

Idag ska jag fatta mej äckligt kort!

Har just avnjutit ett program av min hung up Alex Schulman!

Detta klipp som följer är enligt honom en ny Youtube fluga, och tro mej, det finns massor av liknande klipp..

Jag är som bekant inte så känslig för äckligheter, men detta är otroligt svårt att se även för mej och jag får verkligen tvinga mej för att inte titta bort!

Egentligen är det en naturlig sak som alla någon gång har gjort, men att se någon annan göra det över hela skärmen...

Jag säger inte mer, döm själva, kanske är detta just precis din grej?

Trevlig Lördag kära vänner!!

Detta klipp går idag att skåda på Aftonbladet med rubriken "Clara trotsade sjukdomen, blev ballerina".

Många oinsatta människor tycker det är fantastiskt.... jag tycker att det är fruktansvärt!!

Som mor till ett autistiskt barn vänder det sej i mej.

För det första, autism ÄR ingen sjukdom!

För det andra, detta ÄR så typiskt autism så vad tusan är det hon trotsar??

Att man överhuvudtaget får publisera en sån här artikel med den rubriken är för mej en gåta.

Borde journalisten i fråga inte "researcha" lite INNAN hon skriver?

Mitt barn, även kallad B2 här på bloggen är autistisk, detta ÄR så på pricken så jag vet inte vad som kunde vara MER typiskt?!

Att studera något och sedan snabbt lära sej desamma!

B2 kan i stort sett varenda replik i varenda film vi sett, varenda ord i varenda bok vi läst, hemma rabblar B2 hela läsläxan UTAN att ens öppnat boken.

Är så förbannat trött på människors okunskap!

Autism ÄR inte samma sak som att vara lågbegåvad eller att ha svårt att fatta!

Jag möts av denna okunskap alltsom oftast, folk som tror att dom måste prata högt och tydligt för att B2 ska förstå, eller i skolan där fröknarna kommer fram och berättar hur snabbtänkt B2 är eller att B2 förstår så bra vad som ska göras, och sen förstår dom inte varför jag inte jublar och tycker det är fantastiskt?!

1969 landade Neil Amstrong på månen men 2012 tror man fortfarande att man har någon form av utvecklingsstörning bara för att man råkat bli autistisk!!

Som mamma känns det jävligt hopplöst när sån här skit publiseras i en av landets största kvällstidningar och dessutom är det tusentals som gillar klippet.

Har inte mycket mer att tillägga just nu, men tack för mej och tack ni som läst!

Hej hej kära vänner!

Idag var jag med om någonting märkligt...och nyttigt, för jag hade faktiskt inte en aning om att det är så här det funkar nuför tiden.

I morse, ca 07.20 klämde B2 tummen i ytterdörren. Jag såg direkt att detta måste ses om av en läkare så jag ringde upp till akuten. Jag fick prata med någon som kallade sej joursköterska.

Joursköterskan hänvisade till vårdcentralen för hon hade ingen läkare där som kunde inte hjälpa oss.

Jag gjorde med viss tvekan som jag blev tillsagd.

På vårdcentalen gick telefonsvararen igång, rösten ombad mej ringa aktuten vid akutfall.

I och med att tummen blödde som 17 och nageln såg ut att sitta på sne så ansåg jag situationen vara ganska akut.

Jag ringde åter upp jourkvinnan och talade om att det inte gick att komma fram till vårdcentralen och att jag blivit hänvisad till akuten.

Joursköterskan berättade nu att vårdcentralen hade problem med sin telefon men om jag ringde igen skulle det säkert gå bättre.

Måttligt irriterad påpekade jag att det blöder ganska kraftigt här och att B2 endast är 7 år.

Ja, men det är det här som gäller hävdade jourkvinnan.

Återigen ringde jag vårdcentralen, nu hade telefonsvararrösten ändrat meddelandet till "vi öppnar växeln åter klockan 08.00".

Klockan var nu 07.40 och blodet flödade som aldrig förr.

Ganska upprörd ringde jag 112 och fick äntligen prata med en mänsklig röst, jag frågade vad jag skulle göra och 112kvinnan sa direkt att självklart skulle vi åka upp till akuten.. dom kan ju inte vägra er hjälp!

07.55 kom vi in till akuten, 08.05 hade en läkare tittat på tummen och konstaterat att nageln var lös och nagelbandet behövde sys för att undvika skador på den nya nageln senare, MEN detta var inget han kunde hjälpa till med utan vi fick gå vidare till....gissa vart! Jajamensan, vårdcentralen!

Väl på vc fick vi komma in ganska fort. 08.30 hade en sköterska tittat på tummen men tyvärr kunde vi inte få hjälp av läkare förren 09.20

Eftersom vi inte hunnit få i oss någon frukost gick vi tillbaka till sjukhuset och åt frukost i caféterian.

09.15 var vi tillbaka på vc och 09.40 fick vi komma in till läkaren, som konstaterade att tummen var tvungen att röntgas. Äntligen fick tummen bli tvättad och omplåstrad och en stund senare var vi tillbaka på sjukhuset och röntgenavdelningen.

En timma senare fick vi lämna röntgen för att återvända till läkaren på vårdcentralen.

Till skillnad från läkaren på akuten tyckte denna att det räckte med att tejpa ihop tummen..

11.30, alltså drygt fyra timmar efter att olyckan inträffat kunde vi lämna sjukhuset och åka hem och vräka oss i soffan med glass och film!

Trodde aldrig jag skulle säga detta, men idag var jag nästan glad över B2s autism, då han inte upplever smärta på samma smärtsamma sätt som vi normal störda gör.

B2 var fantaskisk! Grät inte en tår utan behöll lugnet genom hela förmiddagen, det enda han frågade gång på gång på gång var: ska jag dö nu, ska jag dö nu, ska jag dö nu?!

Hej och god morgon bloggen!

Idag skippar jag skitsnacket och kastar mej rakt över dagens inlägg, som idag handlar om min besatthet av vissa, oftast offentliga personer.

Ni kanske minns för något år sedan när jag kom på mej själv att vara smått besatt av Britney Spears. Vilket kändes ganska genant, delas för att jag snart blir 40, och dels för att Britney är en förvirrad tonårs idol som står för något som är ganska långt från mina egna tankar och värderingar.

Som tur var gick den besattheten över på några månader.

Sen en tid tillbaka har jag skaffat mej nya föremål för min besatthet. Jag skulle nog vilja sträcka mej till att säga att jag är ganska avundsjuk och kan tom bli lätt provocerad av deras jävla kärlek och härlighet!

Naturligtvis handlar det om Alex och Amanda Schulman!

Just nu följer jag deras bloggar och deras program slaviskt!

Det mest fantastiska är när dom gästar varandras program då jag som tittare får en känsla av att jag är en i familjen. En del av familjen Schulman!

Dom är framgångsrika, snygga (kanske Amanda lite mer), delar en underbar humor och en till synes oändlig kärlek för varandra.

Och jag bara älskar att hänga med dessa människor, om än bara genom skärmen och dom har ju naturligtvis inte en aning om min mentala närvaro under deras härliga middagar, men det stör mej inte alls. Jag är gärna en doldis som myser i glansen av deras kärlek!

God afton bloggen!

Fortfarande inte pigg, men jag gör det ändå!

Känner att jag går ännu en lång, fundersam natt till mötes...

Ikväll tänker jag ta upp ett ämne som jag skrivit om tidigare.

Det handlar om att facea sin rädslor!

För mej är det viktigt att göra saker jag inte egentligen inte vågar.

Det ger mej en kick och självkänslan får sej en knuff framåt och jag känner mej så mycket starkare och bättre efteråt!

Tidigare har jag ju tex, flygit luftballong och bearbetat mina fästingskräck.

Just nu håller jag på att bearbeta en lite annorlunda skräck, nämligen den jag har för håriga ben!

Jag äcklas verkligen av håriga ben och alltför håriga kroppar i största allmänhet.

Jag tycker att det är osmakligt och ofräscht på alla sätt och det gör mej spyfärdig!

Tyvärr kan jag ju inte göra så mycket åt andras håriga kroppar mer än att kanske påpeka detta om jag känner att jag blir alltför illa berörd.

Många av mina vänner tycker att jag är lite överdriven i min avsky och öppensinnad som jag är har jag tagit åt mej av deras åsikter och kommit fram till att dom kanske har en liten, liten poäng i vad dom säger.

Kroppsbehåring är ju trots allt ganska naturligt och ALLA har ju det, mer eller mindre.

Så, just nu håller jag på att utsätta mej för detta hemska så mycket det bara går och vad är väl mer effektivt än att skippa raka mina egna ben??

Min självterapi började för fyra veckor sedan då jag rakade benen för sista gången.

Första två veckorna var hemska och efter drygt två veckor rakade jag hela vänsterbenet!

Det var på den tiden jag fortfarande gick i sandaler, och eftersom jag inte bar strumpor kunde man skymta håret på högerbenet, vilket om möjligt blev än mer smaklöst.

Två dagar senare rakade jag vristen och cirka tio cm upp mot vaden så i alla fall ingen annan kunde ta del av min terapi.

Nu har jag alltså hår på drygt halva högra benet.

Som tur är så är det höst nu så jag blir inte riktigt lika brutalt påmind om min håriga benhalva, men det är tufft alltså! Riktigt jäkla tufft!

Hur länge ska jag nu plåga mej själv då?

Tja, det beror ju helt enkelt på men jag tänker att behåringen ska sitta ända tills jag inte tänker på den mer och jag räknar med att jag nog måste hålla mej året ut i alla fall, dessutom hoppas jag att jag ska klara låta håret växa ut även på vänsterbenet annars känns det lite som fusk.

Det absolut värsta är när jag duschar och tvålar in mej på benet och tvålen verkligen löddrar in sej i håret vilket får det att se ut som könshår!!

Samtidigt känner jag mej otroligt stark och stolt varje gång jag stänger att vattnet och ser att håret sitter kvar och jag har vunnit ännu en gång över håret!

Egentligen borde jag lägga upp bildbevis, men jag är inte riktigt där än, det skulle bli för personligt och smaklöst.

Förhoppningsvis klarar jag det dagen då jag åter ta fram hyveln!

Fortsättning följer....

Må gott alla mer eller mindre håriga vänner och sov så gott!