God förmiddag Måndagsbloggen!

Har ni haft en bra helg?

Själv har jag haft en ganska tråkig helg, en sån där helg som man inte riktigt upplevt som helg utan mer som vilka dagar som helst, inget extra helgigt om jag säger så.

Idag vill jag prata om tillgänglighet och alla krav på att vara tillgänglig 24/7 bara för att jag råkar leva i detta tillgänglighetens århundrade.

Jag vet inte hur många gånger folk missförstått mej bara för att jag inte är så förbannat tillgänglig hela tiden.

Är du sur? Har jag gjort något? Har det hänt något? Mår du dåligt Anna? Osv, osv i all oändlighet..

Men hallå!! Inget dera, jag kanske bara råkar vara en människa som har stor intergritet och ett stort behov av av egentid och tid för EGNA tankar.

Varför är det så svårt att förstå??

Det är faktiskt aldrig någon som bara tänkt att Anna kanske inte vill prata just nu eller inte vill umgås idag, istället blir det en jätte grej som egentligen helt krasst handlar om dom själva, vad har jag gjort, varför vill du inte prata med mej som är så fantastisk?!!

Jag är ledsen men MITT liv handlar inte enbart om er, Jag trivs med mej själv och jag vill vara själv emellanåt, jag behöver det för att må bra, punkt!

Jag har alltid varit såhär och jag tänker fortsätta med det.

Jag har aldrig sagt något annat eller undanhållit detta för någon men ändå går det inte in hos folk.

Visst, jag har luren på ljudlös eller i "stör ej" läge för det mesta och jag ringer inte särskilt ofta tillbaka.

Självklart ringer jag upp om det finns ett lämnat meddelande och det är viktigt, men om någon bara säger "ring upp, hör av dej så vi kan tjöta lite" å jag nu inte är intresserad av att "tjöta lite," ska jag då ringa upp bara för att behaga den pratglada och ge upp min egentid som jag så väl behöver?

Dessutom blir jag stressad och på dåligt humör av alla krav och förväntningar på att alltid finnas där göra det andra förväntar sej av mej.

Tänk efter lite, hur mycket gör DU för att andra ställer dom kraven på dej eller för att du verkligen vill själv?

Skrämmande resultat va??

Dessutom tycker jag det handlar till ganska stor del om respekt!

Kan man inte respektera hur jag är som människa och mina behov så kanske man inte har så mycket i mitt liv att göra överhuvudtaget, sug på den ni!

Hej å hå å välkommen Måndag!

I helgen har jag gjort en upptäckt!

Jag har för första gången i mitt liv hört "om du lämnade mej nu" med Miss Li och lars Winnerbäck!

Ja, visst är det konstigt?

Och nej, jag har inte legat nedfryst!

Jag har av någon okänd anledning valt bort den låten.

Jag har sett den toppa listor, läst om den, och jag har lyssnat på både Winnerbäck och Miss Li men jag har inte lyssnat på just den här låten.

Periodvis lyssnar jag jämt på radion men just under "om du lämnade mej nu"-perioden gjorde jag tydligen inte det.

Spotify går varm här hemma och där plockar man ju bara hem låtar som JAG vill lyssna på och jag har vågat vägra den här.

Det är jag förvisso ganska glad för idag då jag älskar att upptäcka nya (ja,iaf för mej nya!) låtar.

Som ni säkert förstår upptäckte jag låten genom "så mycket bättre" i Lördags.

I vissa fall "så in-i-helvetes mycket bättre":)

Detta underbara program som är det enda program jag vägrar missa tillsammans med "schulman show" på webbTVn förstås!

Jag tycker det är så härligt och jag känner mej nästan som en av dom runt bordet, bara det att ingen gör mina låtar men det finns det ju en naturlig förklaring på, det finns nämligen inga!

Även om jag önskar att någon kunde tonsätta mina texter någongång.

Jag har även tänkt en del på vilka som skulle vara mina drömartister i programet, tyvärr kommer drömmen aldrig infrias då flera av mina favoriter är döda..

Men för skojs skull kan jag ge er mitt dröm startfält!

Cornelis Wreesvik har naturligtvis en given plats likaså Totta Näslund. Ted Gärdestad och Björn Afzelius..

Tyvärr kommer det aldrig hända.

Dom som fortfarande är fullt möjliga är då, Joakim Thåström, tyvärr tror jag kanske inte det är hans tekopp riktigt.

Caroline af Ugglas vill jag absolut se där och i viss mån Melissa Horn. Min gamla älskling Ulf Lundell vore fantastisk att ha med och kanske Eric Gadd, inte för att jag gillar han så mycket personligen men han är ju uppenbarligen ganska musikalisk.

Joppe Pilhgren vore absolut rolig att ha med och Robyn för att hon verkar riktigt smart och är otroligt musikalisk.

Så om någon på TV4 skulle läsa detta nu så tycker jag att ni verkligen ska ta till er av mina önskemål och se till att dom uppfylls!!

Skulle det ske lovar jag att överväga betala TV licensen....även fortsättningsvis!:)  

Om det mot förmodan finns någon mer som valt bort den här låten och nu känner sej mogen att ta den till sej så kommer den här:

Dagens analys:

Obama vinner valet i Usa, skriver själv på Twitter: "Det gick tack vare er, tack!"

Hej hej!

Idag ska jag outa en helt annan sida hos mej själv, en sida som jag alltid varit ganska nöjd med, men nu vet jag inte längre om den är så charmig som jag inbildat mej.

Nämligen min lätt narcissistiska sida.

Såhär funkar jag:

Jag har väldigt höga tankar om mej själv, jag tycker om mej själv väldigt mycket och jag älskar att hänga med mej själv.

Jag är bla. riktigt smart, snabbtänkt, har en förmåga att se saker från en annan sida, charmig och riktigt rolig!

Eftersom jag har gjort vissa tester är det bevisat att jag ÄR lite smartare än medelmåttan så det är inget jag bara går runt och tror mej vara.

Jag är dessutom ganska rätt fram och säger gärna vad jag tycker och ger alltsom oftast min syn och mina tankar på hur jag önskar att olika saker ska/borde vara.

Nu till min upptäckt!

På senare tid (sista åren) har jag fått höra att människor blir lite "rädda" för mej, kanske inte vågar "ställa mej mot väggen" eller kanske har svårt att stå upp för sina egentliga åsikter inför mej för dom vet att jag är mycket bättre på att argumentera för min åsikt.

Jag som älskar när någon väcker nya tankar hos mej och som kan få mej att vidga mina tankebanor ytterligare.

Ni som känner mej vet ju att jag älskar att prata och diskutera om stort och smått, för mej är det nyckeln till den personliga utvecklingen.

Jag kan verkligen inte förstå att det skulle finnas dom som verkligen känner mej som INTE tycker om mej, och naturligtvis kan inte ALLA älska mej men då har jag alltid hävdat att det beror på att personen ifråga inte känner mej fullt ut eller helt enkelt inte FÖRSTÅR mej.

Det måste ju vara den ENDA anledningen till att man inte gillar mej.....i min värld.

I Söndagskväll satt jag och tittade en stund på Hellenius på TV, han hade bjudit in Petra Mede till studion.

Till saken hör kanske att jag aldrig gillat henne, hittills har hon aldrig tilltalat mej på något sätt.

Men i början av intervjun händer något märkligt, hon visar sej nämligen tänka precis som jag var det gäller sej själv!

Hon berättade hur hon ofta fick för sej att män som kvinnor blev förälskade i henne....i hennes värld alltså.. 

Petra hade nämligen jätte svårt att förstå hur någon INTE skulle falla för henne som ju är så fantastisk på ALLA sätt!

Det hela blev lätt traumatiskt för mej när jag insåg att vi tänker precis likadant, samtidigt slog det mej hur stört det lät när hon sa det.

Shit, hur tycker då inte folk hur det låter när jag själv talar om mej som någon slags fullkommlig uppenbarelse??

Den här insikten är en smula jobbig för mej och bilden av mej själv har verkligen fått sej sen en törn.

Tänk om jag bara är en "wannabe"  och jäkligt dryg som satt mej på en alldeles för hög häst?

Känner att jag helt plötsligt har en hel del att leva upp till, särskilt som jag dessutom är ödmjuk nog att skriva om det här.

Skulle jag försvinna från bloggen igen så vet ni vad det antagligen handlar om!:)

Avslutningvis citerar jag Beth Midler: Nu har vi pratat nog om mej, nu pratar vi om dej istället.

Vad tycker DU om mej?

Hej igen bloggen!

Var nästan en månad sen jag var inne och delade med mej av mina öden och äventyr.

Det stör mej ganska mycket att jag inte riktigt får struktur på mitt bloggande, i mitt fall handlar det ju sällan om idétorka utan just brist på struktur och i viss mån tid eller ro.

Samtidigt känner jag att det är ganska typiskt för hela mitt liv just nu - bristen på struktur.

Å andra sidan lever jag säkerligen ett betydligt mer strukturerat liv än många andra tack vare B2s autism.

Den där jävla diagnosen ja....

Det finns inget jag avskyr så mycket som den.

Vi har haft en riktigt jobbig period här hemma igen och jag går inte ens på knäna längre, det är mer som att jag fallit ner i en vak och försöker dra mej upp med hjälp av isdubbar bara det att jag glömt att ta bort det där plastskyddet från själva dubbarna och då blir det ju inte så himla bra..

Naturligvis infaller det där jävla höstlovet också, mitt upp i alltihop..

Lov är det värsta som kan hända min familj, då rubbas nämligen strukturen fullständigt, så även den här gången..

För säkerhets skull passade B2 på att ta sina agressioner till nya höjder och gårdagen toppades med att grannen kom in och skällde ut oss för att B2 försökt döda hennes pojk.

Jag vet att det mesta hänger på mej var det gäller struktur och tydlighet men jag är inte mer än människa och jag är förbannat trött på att dra detta lass alldeles själv.

Dessutom har jag två barn till som inte är diagnostiserade och som har andra behov och önskemål än kanske just det som råkar vara schemalagt för dagen.

Känns förjävligt att tänka på att hela familjen tvingas leva ett autistiskt liv bara för att en av oss har diagnosen.

I morse när B2 kommit iväg till skolan gick all luft ur mej, tårarna rann av lättnad över att det äntligen blivit vanlig Måndag igen och jag får några timmars andrum innan rond två drar igång i eftermiddag, eller andrum och andrum, B3 finns ju alltid här och skriker efter uppmärksamhet när det äntligen bjuds möjlighet till egentid med mamma!

God morgon Onsdagsbloggen!

Idag tänker jag gnälla lite till så ni som inte orkar mer gnäll sluta läs här!!

Jag har haft ont i magen sedan i Lördags, först lite och sen mer och mer, sedan i Måndags har jag haft svårt att gå upprätt för att det gör så jäkla ont.

I Måndags eftermiddag lurade en väninna upp mej till sjukhuset..

Där klämde och kände dom och gjorde ultraljud.

Den hyperstressade läkaren konstaterade att knölarna i magen inte var farliga och borde inte göra så ont. Dessutom kom han fram till att jag antagligen har ägglossning trots att jag aldrig känt av det förr och att jag faktiskt inte ens har någon livmoder kvar..

Jag vet inte om jag är väldigt negativ här, men jag känner mej ganska skeptisk till detta utlåtande..

Jag tänker lite så här, om det är så att detta är helt normalt, borde jag inte känna till det då??

Jag borde väl hört någon nämna detta någongång under mina snart 40 år här?

Aja, alltid lär man sej något nytt och aldrig lär man bli helt fullärd..

Men det är väl just det som är så charmigt med livet antar jag!  

Lika bra att ta en Thåström till....Ibland är han så jäkla bra bara!