Alla inlägg under september 2012

Av annaskrubbe - 29 september 2012 10:54

God Lördag förmiddag!


Idag ska jag fatta mej äckligt kort!

Har just avnjutit ett program av min hung up Alex Schulman!

Detta klipp som följer är enligt honom en ny Youtube fluga, och tro mej, det finns massor av liknande klipp..

Jag är som bekant inte så känslig för äckligheter, men detta är otroligt svårt att se även för mej och jag får verkligen tvinga mej för att inte titta bort!

Egentligen är det en naturlig sak som alla någon gång har gjort, men att se någon annan göra det över hela skärmen...

Jag säger inte mer, döm själva, kanske är detta just precis din grej?






Trevlig Lördag kära vänner!!

Av annaskrubbe - 27 september 2012 22:45



Detta klipp går idag att skåda på Aftonbladet med rubriken "Clara trotsade sjukdomen, blev ballerina".


Många oinsatta människor tycker det är fantastiskt.... jag tycker att det är fruktansvärt!!

Som mor till ett autistiskt barn vänder det sej i mej.

För det första, autism ÄR ingen sjukdom!

För det andra, detta ÄR så typiskt autism så vad tusan är det hon trotsar??


Att man överhuvudtaget får publisera en sån här artikel med den rubriken är för mej en gåta.

Borde journalisten i fråga inte "researcha" lite INNAN hon skriver?


Mitt barn, även kallad B2 här på bloggen är autistisk, detta ÄR så på pricken så jag vet inte vad som kunde vara MER typiskt?!

Att studera något och sedan snabbt lära sej desamma!


B2 kan i stort sett varenda replik i varenda film vi sett, varenda ord i varenda bok vi läst, hemma rabblar B2 hela läsläxan UTAN att ens öppnat boken.


Är så förbannat trött på människors okunskap!

Autism ÄR inte samma sak som att vara lågbegåvad eller att ha svårt att fatta!


Jag möts av denna okunskap alltsom oftast, folk som tror att dom måste prata högt och tydligt för att B2 ska förstå, eller i skolan där fröknarna kommer fram och berättar hur snabbtänkt B2 är eller att B2 förstår så bra vad som ska göras, och sen förstår dom inte varför jag inte jublar och tycker det är fantastiskt?!


1969 landade Neil Amstrong på månen men 2012 tror man fortfarande att man har någon form av utvecklingsstörning bara för att man råkat bli autistisk!!


Som mamma känns det jävligt hopplöst när sån här skit publiseras i en av landets största kvällstidningar och dessutom är det tusentals som gillar klippet.


Har inte mycket mer att tillägga just nu, men tack för mej och tack ni som läst!



Av annaskrubbe - 26 september 2012 14:55

Hej hej kära vänner!


Idag var jag med om någonting märkligt...och nyttigt, för jag hade faktiskt inte en aning om att det är så här det funkar nuför tiden.


I morse, ca 07.20 klämde B2 tummen i ytterdörren. Jag såg direkt att detta måste ses om av en läkare så jag ringde upp till akuten. Jag fick prata med någon som kallade sej joursköterska.

Joursköterskan hänvisade till vårdcentralen för hon hade ingen läkare där som kunde inte hjälpa oss.

Jag gjorde med viss tvekan som jag blev tillsagd.

På vårdcentalen gick telefonsvararen igång, rösten ombad mej ringa aktuten vid akutfall.

I och med att tummen blödde som 17 och nageln såg ut att sitta på sne så ansåg jag situationen vara ganska akut.

Jag ringde åter upp jourkvinnan och talade om att det inte gick att komma fram till vårdcentralen och att jag blivit hänvisad till akuten.

Joursköterskan berättade nu att vårdcentralen hade problem med sin telefon men om jag ringde igen skulle det säkert gå bättre.

Måttligt irriterad påpekade jag att det blöder ganska kraftigt här och att B2 endast är 7 år.

Ja, men det är det här som gäller hävdade jourkvinnan.

Återigen ringde jag vårdcentralen, nu hade telefonsvararrösten ändrat meddelandet till "vi öppnar växeln åter klockan 08.00".

Klockan var nu 07.40 och blodet flödade som aldrig förr.


Ganska upprörd ringde jag 112 och fick äntligen prata med en mänsklig röst, jag frågade vad jag skulle göra och 112kvinnan sa direkt att självklart skulle vi åka upp till akuten.. dom kan ju inte vägra er hjälp!


07.55 kom vi in till akuten, 08.05 hade en läkare tittat på tummen och konstaterat att nageln var lös och nagelbandet behövde sys för att undvika skador på den nya nageln senare, MEN detta var inget han kunde hjälpa till med utan vi fick gå vidare till....gissa vart! Jajamensan, vårdcentralen!

Väl på vc fick vi komma in ganska fort. 08.30 hade en sköterska tittat på tummen men tyvärr kunde vi inte få hjälp av läkare förren 09.20

Eftersom vi inte hunnit få i oss någon frukost gick vi tillbaka till sjukhuset och åt frukost i caféterian.

09.15 var vi tillbaka på vc och 09.40 fick vi komma in till läkaren, som konstaterade att tummen var tvungen att röntgas. Äntligen fick tummen bli tvättad och omplåstrad och en stund senare var vi tillbaka på sjukhuset och röntgenavdelningen.

En timma senare fick vi lämna röntgen för att återvända till läkaren på vårdcentralen.

Till skillnad från läkaren på akuten tyckte denna att det räckte med att tejpa ihop tummen..


11.30, alltså drygt fyra timmar efter att olyckan inträffat kunde vi lämna sjukhuset och åka hem och vräka oss i soffan med glass och film!


Trodde aldrig jag skulle säga detta, men idag var jag nästan glad över B2s autism, då han inte upplever smärta på samma smärtsamma sätt som vi normal störda gör.

B2 var fantaskisk! Grät inte en tår utan behöll lugnet genom hela förmiddagen, det enda han frågade gång på gång på gång var: ska jag dö nu, ska jag dö nu, ska jag dö nu?!






Av annaskrubbe - 25 september 2012 08:43

Hej och god morgon bloggen!


Idag skippar jag skitsnacket och kastar mej rakt över dagens inlägg, som idag handlar om min besatthet av vissa, oftast offentliga personer.

Ni kanske minns för något år sedan när jag kom på mej själv att vara smått besatt av Britney Spears. Vilket kändes ganska genant, delas för att jag snart blir 40, och dels för att Britney är en förvirrad tonårs idol som står för något som är ganska långt från mina egna tankar och värderingar.

Som tur var gick den besattheten över på några månader.


Sen en tid tillbaka har jag skaffat mej nya föremål för min besatthet. Jag skulle nog vilja sträcka mej till att säga att jag är ganska avundsjuk och kan tom bli lätt provocerad av deras jävla kärlek och härlighet!

Naturligtvis handlar det om Alex och Amanda Schulman!

Just nu följer jag deras bloggar och deras program slaviskt!

Det mest fantastiska är när dom gästar varandras program då jag som tittare får en känsla av att jag är en i familjen. En del av familjen Schulman!


Dom är framgångsrika, snygga (kanske Amanda lite mer), delar en underbar humor och en till synes oändlig kärlek för varandra.

Och jag bara älskar att hänga med dessa människor, om än bara genom skärmen och dom har ju naturligtvis inte en aning om min mentala närvaro under deras härliga middagar, men det stör mej inte alls. Jag är gärna en doldis som myser i glansen av deras kärlek!




                                                  
                                                  
                                                  
                          

                                   




Av annaskrubbe - 18 september 2012 22:42

God afton bloggen!

Fortfarande inte pigg, men jag gör det ändå!

Känner att jag går ännu en lång, fundersam natt till mötes...


Ikväll tänker jag ta upp ett ämne som jag skrivit om tidigare.

Det handlar om att facea sin rädslor!


För mej är det viktigt att göra saker jag inte egentligen inte vågar.

Det ger mej en kick och självkänslan får sej en knuff framåt och jag känner mej så mycket starkare och bättre efteråt!


Tidigare har jag ju tex, flygit luftballong och bearbetat mina fästingskräck.


Just nu håller jag på att bearbeta en lite annorlunda skräck, nämligen den jag har för håriga ben!

Jag äcklas verkligen av håriga ben och alltför håriga kroppar i största allmänhet.

Jag tycker att det är osmakligt och ofräscht på alla sätt och det gör mej spyfärdig!

Tyvärr kan jag ju inte göra så mycket åt andras håriga kroppar mer än att kanske påpeka detta om jag känner att jag blir alltför illa berörd.


Många av mina vänner tycker att jag är lite överdriven i min avsky och öppensinnad som jag är har jag tagit åt mej av deras åsikter och kommit fram till att dom kanske har en liten, liten poäng i vad dom säger.

Kroppsbehåring är ju trots allt ganska naturligt och ALLA har ju det, mer eller mindre.


Så, just nu håller jag på att utsätta mej för detta hemska så mycket det bara går och vad är väl mer effektivt än att skippa raka mina egna ben??


Min självterapi började för fyra veckor sedan då jag rakade benen för sista gången.

Första två veckorna var hemska och efter drygt två veckor rakade jag hela vänsterbenet!

Det var på den tiden jag fortfarande gick i sandaler, och eftersom jag inte bar strumpor kunde man skymta håret på högerbenet, vilket om möjligt blev än mer smaklöst.

Två dagar senare rakade jag vristen och cirka tio cm upp mot vaden så i alla fall ingen annan kunde ta del av min terapi.

Nu har jag alltså hår på drygt halva högra benet.

Som tur är så är det höst nu så jag blir inte riktigt lika brutalt påmind om min håriga benhalva, men det är tufft alltså! Riktigt jäkla tufft!


Hur länge ska jag nu plåga mej själv då?

Tja, det beror ju helt enkelt på men jag tänker att behåringen ska sitta ända tills jag inte tänker på den mer och jag räknar med att jag nog måste hålla mej året ut i alla fall, dessutom hoppas jag att jag ska klara låta håret växa ut även på vänsterbenet annars känns det lite som fusk.


Det absolut värsta är när jag duschar och tvålar in mej på benet och tvålen verkligen löddrar in sej i håret vilket får det att se ut som könshår!!


Samtidigt känner jag mej otroligt stark och stolt varje gång jag stänger att vattnet och ser att håret sitter kvar och jag har vunnit ännu en gång över håret!


Egentligen borde jag lägga upp bildbevis, men jag är inte riktigt där än, det skulle bli för personligt och smaklöst.

Förhoppningsvis klarar jag det dagen då jag åter ta fram hyveln!


Fortsättning följer....


Må gott alla mer eller mindre håriga vänner och sov så gott!

Av annaskrubbe - 17 september 2012 22:13

Kära vänner, ha tålamod!
Just nu känns det som att jag ligger på dödsbädden, men förhoppningsvis är de bara en släng av influensa och jag är snart på benen igen!
Då kommer ett inlägg som inte är helt färdigställt än då min sjukdom satt käppar i mitt inläggshjul!

Ha det gott tills vi hörs igen!

Av annaskrubbe - 15 september 2012 12:34

Hej och god middag Lördagsbloggen!


Idag är en bra dag, mår bra och känner mej på riktigt gott humör!


Så, vad tycker ni att vi ska prata om idag då?


Jag har inte en susning....så då passar det kanske lite bra om ni kan få göra jobbet istället?!


Det är nämligen såhär, som dom flesta säkert redan vet att jag är ingen TV-tjej.

Men nu när det är höst och mörkret faller på så kan jag tänka mej att det skulle kunna vara mysigt att krypa upp i Tvsoffan och kika lite på burken nu när den ändå hänger där.


Frågan är bara vad jag ska se?

Som en hjälp på vägen kan jag informera om att jag har typ ettan till nian tror jag plus några andra kanaler som jag inte har så mycket koll på, men Discovery och MTV tror jag finns med oxå!


Jag kan inte se långa serier med fler än åtta tio avsnitt för då tappar jag intresset.

Dokusåpor av olika slag går tvärbort likaså matlagningsprogram, ja, förutom Pluras, det har jag sett ett par gånger för länge sen och Plura är en karl helt i min smak:)


Samhällsprogram kan vara intressant för mej och jag tycker om musik, barn och djur som dör undviker jag helst, men blod och bestialiska mord roar mej.

Sport kan vara kul, men inte fotbolls kval till höger och vänster!


Komedier tycker jag sällan är roliga och det finns en skådis som gör usla komedier som jag inte minns namnet på, men han får mej att vilja dö, så inget med honom,Tack!


Japp, där har ni nu ett litet underlag att jobba vidare på!


För att inte röra till det för mycket för mej så här i början så hade jag tänkte mej en max två TV-kvällar i veckan på max tre timmar vardera.


Ha nu en härlig Lördag medan ni snickrar ihop en trevlig TV-tablå åt mej!:)

 

Av annaskrubbe - 13 september 2012 08:51

Jag vet inte hur många gånger den här sommaren som jag sagt  meningen: ”Vi försöker väl att äta ute.” Det är så kallt och så grått  och så motbjudande utomhus, men man vill ju så gärna FÖRSÖKA.

Så vi försöker.     Och  vi sitter där ihopkurade, med krökta ryggar, gungar fram och tillbaka  som sinnesslöa på våra stolar. Och det är filtar över knäskålar och  plädar över axlar och man funderar på att ta en klunk av det där vinet  som blivit flygplans-vins-kallt av att stå ute en timme, men man avstår  för det är så behagligt att sitta med armarna i kors över bröstet. Det  finns en lycklig jävel i sällskapet och det är hen som får grilla, för  står man riktigt nära grillen så värmer det så fint där framme och vid  något tillfälle kan kroppen till och med slappna av i det där. Vi andra  fortsätter att frysa. Och maten läggs på det kylda porslinet och vi äter  med stela nackar, nickar olyckligt till varandra, jodå, det var gott,  det här. Men så mycket mer säger vi inte till varandra, vi har nog att  göra med att stå ut.     Så kommer den första kastvinden, hela  sällskapet fryser till, vi sitter orörliga, förstelnade och väntar ut  den här vinden som går rakt mot våra nackar och sedan in i märg, ben,  snippa och pung.     ”Oj, det blåser upp”, mumlar någon.     En annan tittar upp. Och fortsätter sedan sammanbitet att äta.     Och  kastvinden, det var tydligen ingen kastvind, det var ytterligare ett  väderomslag till det sämre, jodå, det blåser riktigt rejält nu, vinden  pinar oss, det gör lite ont om kinderna nu.     Och något händer  i stämningen. Vi äter mer aggressivt nu. Vi är plötsligt inte längre  ledsna, bedrövade av vädret. Vi är förbannade.     Så känner man  första droppen, på handen, kanske, eller rakt på huvudet. Något litet  vått som lovar mer. Och droppar blir till dugg och dugg blir till stril  och just när strilet omärkligt glider över till ösregn så reser vi oss  alla upp och roffar åt oss vad vi kommer åt och jäktar in. Och just i  den stunden, när vi flyr i panik, så tänker jag på det land vi lever i.  För svensk höst är skit och svensk vinter är ett helvete och svensk vår  är ett skämt och när den svenska sommaren inte levererar då känner jag  inte en vrede mot sommaren som sådan, jag känner en vrede mot Sverige,  jag menar alltså riket, nationen, jag känner för att gå åter ut i  iskylan, ställa mig bredbent med armarna utsträckta mot ösregnet och  skrika: ”SVERIGE! DU KAN FARA ÅT HELVETE!”

 
 
 Må väl!
 
 
 

Ovido - Quiz & Flashcards