Sitter här vid mitt köksbord och funderar lite över livet och vad som pågår i mitt liv och i alla andras liv som vare sej jag vill eller inte ständigt vävs samman med mitt.

Jag känner mej ganska ofta trött och frustrerad på livet, men när jag tänker lite mer på saken förstår jag att det kanske inte så ofta är MITT liv som frustrerar mej utan faktiskt mer ANDRAS jävla liv som irriterar mej.

Problemet med mej är väl mer att jag ska va så satans empatisk och en god lyssnare som efter en stunds tystnad kommer med interligenta svar, råd eller synsätt på saken, vilken jag ofta i och för sej tycker är det dummaste jag hört på otroligt länge..

Kan säkert låta ganska falskt av mej men jag tänker såhär, har personen valt att sätta sej i den här situationen så är väl min uppgift, om personen nu ber om det, att ge min syn på saken som kanske kan få denne att vidga sitt synsätt som förhoppningsvis kan leda till en possitiv förändring.

Antagligen har jag fel här för hade jag tänkt rätt så borde jag väl inte känt mej så trött och frustrerad? Eller??

Om ni undrar i vilket läge luren är i dag kan jag upplysa om att jag valt att helgardera mej, dvs. både i "stör ej"-läge OCH ljudlös, just in case lixom!:)

Ha en helkul dag nu allihopa!:)