Hej Tisdag!

Kommer just från ett möte med rektor, lärare, assistent, pedagoger och HUB representanter.

Det var det tuffaste mötet i år, kanske på flera år..

På ett sätt borde jag vara nöjd, äntligen har poletten trillat ner hos samtliga inblandade, något jag kämpat för sedan förskolestarten för knappt ett och ett halvt år sedan.

Det jobbiga är att nu äntligen kan dom lägga ihop två och två och inser att B2 är en tickande bomb redo att detonera när som helst.  

Ni vet ibland kan man säga saker bara för att man vill att den man pratar med ska vifta bort det och säga, nu får du ge dej, du behöver ju inte ta i så du...ja ni vet vad..osv, osv..

Ni vet, bara för att övertyga sej själv om att man helt fel ute.

På mötet idag tyckte jag att jag drog saker till sin spets då jag sa att både barn och vuxna börjar känna en rädsla inför B2 och jag tror inte det handlar om OM längre utan snarare om NÄR någon kommer att råka väldigt illa ut pga B2s utbrott.

I två sekunder blev det tyst i musiksalen där mötet ägde rum sedan höll samtliga av skolans personal med!

Vi måste verkligen börja tänka på dom andra barnens säkerhet på allvar nu, många barn i klassen är rädda sa klassföreståndaren och fick medhåll från alla andra runt bordet.

KA´DICH!!

Där kom den, som en riktig käftsmäll!

Nu är det verkligen på riktigt, mina farhågor har hunnit ifatt och det är bara en tidsfråga innan de oxå besannas, nu vet inte bara jag nu vet ALLA och vi alla tänker på samma sak..

Just nu känner jag mej förtvivlad, förkrossad, hjälplös och otroligt ensam.    

Kan det aldrig få bli lugnt så jag kan få en chans att hämta andan och på något sätt ladda om??

Aja, får nog ta den här dagen till att försöka landa och förhoppningsvis hitta ännu en strategi för hur faan jag kommer vidare härifrån?!