Hej hej!

Idag ska jag outa en helt annan sida hos mej själv, en sida som jag alltid varit ganska nöjd med, men nu vet jag inte längre om den är så charmig som jag inbildat mej.

Nämligen min lätt narcissistiska sida.

Såhär funkar jag:

Jag har väldigt höga tankar om mej själv, jag tycker om mej själv väldigt mycket och jag älskar att hänga med mej själv.

Jag är bla. riktigt smart, snabbtänkt, har en förmåga att se saker från en annan sida, charmig och riktigt rolig!

Eftersom jag har gjort vissa tester är det bevisat att jag ÄR lite smartare än medelmåttan så det är inget jag bara går runt och tror mej vara.

Jag är dessutom ganska rätt fram och säger gärna vad jag tycker och ger alltsom oftast min syn och mina tankar på hur jag önskar att olika saker ska/borde vara.

Nu till min upptäckt!

På senare tid (sista åren) har jag fått höra att människor blir lite "rädda" för mej, kanske inte vågar "ställa mej mot väggen" eller kanske har svårt att stå upp för sina egentliga åsikter inför mej för dom vet att jag är mycket bättre på att argumentera för min åsikt.

Jag som älskar när någon väcker nya tankar hos mej och som kan få mej att vidga mina tankebanor ytterligare.

Ni som känner mej vet ju att jag älskar att prata och diskutera om stort och smått, för mej är det nyckeln till den personliga utvecklingen.

Jag kan verkligen inte förstå att det skulle finnas dom som verkligen känner mej som INTE tycker om mej, och naturligtvis kan inte ALLA älska mej men då har jag alltid hävdat att det beror på att personen ifråga inte känner mej fullt ut eller helt enkelt inte FÖRSTÅR mej.

Det måste ju vara den ENDA anledningen till att man inte gillar mej.....i min värld.

I Söndagskväll satt jag och tittade en stund på Hellenius på TV, han hade bjudit in Petra Mede till studion.

Till saken hör kanske att jag aldrig gillat henne, hittills har hon aldrig tilltalat mej på något sätt.

Men i början av intervjun händer något märkligt, hon visar sej nämligen tänka precis som jag var det gäller sej själv!

Hon berättade hur hon ofta fick för sej att män som kvinnor blev förälskade i henne....i hennes värld alltså.. 

Petra hade nämligen jätte svårt att förstå hur någon INTE skulle falla för henne som ju är så fantastisk på ALLA sätt!

Det hela blev lätt traumatiskt för mej när jag insåg att vi tänker precis likadant, samtidigt slog det mej hur stört det lät när hon sa det.

Shit, hur tycker då inte folk hur det låter när jag själv talar om mej som någon slags fullkommlig uppenbarelse??

Den här insikten är en smula jobbig för mej och bilden av mej själv har verkligen fått sej sen en törn.

Tänk om jag bara är en "wannabe"  och jäkligt dryg som satt mej på en alldeles för hög häst?

Känner att jag helt plötsligt har en hel del att leva upp till, särskilt som jag dessutom är ödmjuk nog att skriva om det här.

Skulle jag försvinna från bloggen igen så vet ni vad det antagligen handlar om!:)

Avslutningvis citerar jag Beth Midler: Nu har vi pratat nog om mej, nu pratar vi om dej istället.

Vad tycker DU om mej?