God förmiddag kära vänner!

                                                                                                                     Ja, god å god förresten, känner mej lite sjuk och eländig eller förresten om jag nu ska va helt ärlig så känns de faktiskt som jag redan står med ena foten, lite drygt, i graven..

Men men, jag är tuff, stark och duktigt och har deffenitivt överlevt större smällar än så här                                                                                                  

Som lite tidigare idag till exempel, för att återknya lite till mitt förra inlägg angående mina ärliga härliga barn.                                                     Mellanbarnet väckte mej som vanligt alldeles för tidigt, men idag med en lite speciell fråga, en fråga som jag faktiskt ALDRIG fått tidigare nämligen: mamma vakna nu, varför har du en sån hockeyfrilla för???

                                                                                                                        Visserligen är jag kanske inte den mest välfrisserade, men hockeyfrilla???   

                                                                                                                      Så nu har jag och min kära sex åring googlat frisyrer en lång stund och jag har, förhoppningsvis!, fått denne att förstå skillnaden mellan morsans morgon ruffs och en välstylad hockeyfrilla a la 80-tal..!

                                                                                                                           Tänk vad underbart att vara liten så man kan lära sej massa nya intressanta saker varenda dag    

Behöver lite mer  på min bleka, finniga, feta kropp NU!

Igår berättade min 6 åring för 4 åringen att mamma har en bebis i magen, nähä sa minstingen medan 6 åringen svarade, jo de är sant kolla själv så får du se, medan han drog upp tröjan på mej, varpå 4 åringen utbrast, JAA mamma, jag VILL ha en bebis!!!

När jag sen försökte förklara att de inte alls var nån bebis i magen utan att mamma bara är FET, blev jag inte trodd utan istället hänvisad till Pontus mamma på dagis, HON har minsann en bebis i magen och hennes mage ser precis ut som din..

Ibland skulle jag uppskatta om barnen inte var fullt så ärliga, men de är väl de som gör dom så härliga antar jag 

Och för er som undrar, JA, jag har precis upptäckt att även jag kan infoga små smilisar Heja heja mej!  

Idag vill jag börja med att tacka er som läst, kommenterat och gett mej respons på annat håll ang

mitt förra inlägg.

Blev lite förvånad över hur skönt de faktiskt var att få lätta på hjärtat och få höra om hur andra tacklat liknande bekymmer och att de faktiskt, på riktigt kan bli riktigt riktigt bra för alla inblandade, även om de inte blir som man tänkt sej!

TACK!

Jag tänker fortsätta detta inlägg med tankar kring de förra, fast idag från ett lite annat perspektiv, nämligen från de anhöriga som inte står närmast, och vännerna och alla andra som rör sej i vår närhet..

Jag har valt att vara ganska öppen, dels för att slippa missförstånd och dels för att visa att jag KAN faktiskt prata om detta och det är ok för andra att komma till mej om man inte förstår eller har problem att hantera situationer som uppstår.

Visst ibland vill jag inte prata men då säger jag till och ganska ofta spricker fortfarande rösten, men det är faktiskt inget som varken är speciellt farligt eller smittsamt..:)

De finns ett bemötande som jag inte klarar av och det är när omgivningen "daltar" med mej, annars är nästan allt ok, ja förutom när vissa inte säger någonting och låtsas som de regnar trots att nyfikheten lyser i deras ögon..

I övrigt måste jag ju oxå lära mej att förstå att de här kan vara svårt för andra att förhålla sej till, dom kan ju inte hjälpa att dom inte vet vad de kan innebära eller hur de fungerar.

Fast å andra sidan, har man problematiken i sin närhet så tycker jag att det är ens förbannade skyldighet att ta reda på fakta så man lär sej att förhålla sej till situationen.

Visst är de jobbigt, har aldrig påstått något annat, men att ställa sej helt utanför är knappast någon lösning heller.

Dessutom kan jag känna, mitt i allt kaos en slags tacksamhet att just jag fått detta lilla barn. De gör mej mer ödmjuk och jag vill tro att jag lär mej uppskatta de lilla och inse att väldigt mycket som tycks viktigt för andra egentligen inte betyder ett endaste dugg.. 5 kg hit eller dit, en fläck på tröjan, en finne i örat eller fel slitning på jeansen, vem bryr sej???!!

Fast för att säga emot mej själv på en gång, så kan jag tycka att de är skönt att gnälla över de svarta lilla hårstrået strax under naveln, för då känns mitt liv ganska "vanligt och normalt" trots allt:)

Hej hej kära blogg!

Var ett tag sen jag besökte dej, men nu har de bubblat lite i mej ett tag så jag tyckte de kunde vara dax.

Anledningen till att jag inte varit här på så länge är helt enkelt att jag varit rädd för vad jag skulle kunna vräka ur mej, har varit så mycket känslor i omlopp så jag har varit rädd att jag skulle bli för personlig och kanske utlämna personer som jag antagligen skulle ångra eller kanske rent av få äta upp..dubbelt upp!

Men just nu känns de som jag faktiskt skiter om jag trampar nån på tårna eller blir för personlig, får jag inte ur mej de som måste ut kommer jag säkerligen kvävas inom kort  och då känns de som om jag faktiskskt inte har så mycke till alternativ trots allt..  

                                                                                                                                                                                 Jag vill oxå säga att jag på något sätt inte försöker göra mej till något offer eller fiskar efter nån slags medkänsla eller något sådant och jag tycker inte ett dugg synd om mej själv det är lixom inte min tekopp, men på nåt sätt måste jag få ventilera..utan att bli avbruten, men kom gärna med dina synpunkter, de är alltid intressant, kanske tycker du oxå att jag är den vidrigaste människa som finns som en del andra gjort ganska tydligt för mej under dagen..                                                                                                                                                                                                          Jag har, sedan mitt mellersta barn varit under året misstänkt att något kanske inte riktigt stämmer. Det har handlat mycke om ilska och utåt agerande, sent tal och sent till dom första stegen, dessutom finns vissa problem med motorik, sociala kontakter och olika sociala samanhang, ja listan kan göras lång men jag väljer att stanna här.                                                    

 Jag sökte tidigt hjälp, och hamnade hos olika psykologer å kuratorer innan vi till slut hamnade hos Bup, och inte sent därefter satt vi på hab och väntade på en tid för utredning, under samma period separerade jag från min man och var sjukskriven pga att jag återigen kört huvudet i väggen med en jäkla smäll.                                                                                                              Även detta ledde till en utredning av mej själv pga återkommande depressioner genom hela livet.                                                                                                                                                                    I Januari i år blev min utredning klar och den gav mej diagnosen add, som är mycke som en adhd fast man kan sitta still, står de visst i nån bok.. I mitt fall har jag begåvats med en hjärna med en fantastik fantasi men som ständigt går på högvarv, vilket emellanåt ger mej svårt att hålla fokus och samla ihop tankarna, jag blir ofta trött men trots de har jag svårt att helt koppla av och sova på nätterna osv osv...                                                                                                                Om ett par veckor blir mitt barns utredning klar, och läkaren har sagt att allt tyder på autism, jag är själv rätt påläst i ämnet pga mitt arbete bla, och jag förstår ju att de är så "domen" kommer att falla..                                                                                                                                             Men när jag satt där i rummet med överläkaren brevid mej och jag hörde henne säga DE blev allt så deffenitivt..                                                                                                                                             Nu har jag inte ens hoppet kvar, nu är de verkligen såhär de är!                                                            Nu börjar en ny tid, med nya strukturer och ett nytt liv faktiskt.                                                           De gör ont i mej, förbannat jävla skitont för jag vet vad de här kommer innebära för min lilla familjs framtid, de blir tufft och de kämpigt, men jag tar varenda strid om mina barn så länge jag vet att de kommer leda till något gott.                                                                                                         Märkligt nog har jag parallellt med detta ännu en märklig "kamp" att utkämpa.. nämligen den med barnets far!!                                                                                                                                              Har sedan separationen i slutet av Augusti bönat och bett för att han ska ta mer ansvar och finnas där lite mer än varannan helg (= 2 heldagar i månaden!)  pga att situationen är som den är.                                                                                                                                                                       Till svar får jag alltid, jag gör mitt bästa, jag kan ju inte ta ledigt från jobbet å förlora massa pengar, barnen bor ju hos dej så de här är ju ditt problem osv osv..                                                     Etfer hab-mötet ( som han uteblev ifrån, som så många andra ggr..) i Torsdags kände jag mej   fullständigt tom, kraftlös, förtvivlad och jävligt ensam och jag kunde verkligen inte sluta gråta. Återigen försökte jag få lite hjälp och förståelse från barnets far, jag har verkligen försökt att få honom att förstå vad detta innebär och att särskilt barnet behöver båda sina föräldrar i detta livs långa handikapp, återågen fick jag samma ut tjatade svar...                                                           Jag har gråtit och kräks om varannat i flera dar och när barnen åkte till sin pappa den gånga helgen gick den sista gnutta luft ur mej och jag kände att jag måste iväg nåra dagar, få andas ut, hämta kraft, så jag bestämde helt enkelt mej för att dra till en annan stad för att få miljöombyte och lugn å ro.                                                                                                                             eftersom pappan blir fruktansvärt arg varje gång jag ber om hjälp så valde jag att messa honom på Lördag em å säga att jag mår så dåligt av allt de här så jag måste få komma i väg, du måste helt enkelt "offra" nåra dar extra, till Onsdag så jag får en chans att landa i allt de här..                 Svaret fick jag på söndag lunch, vi kommer klockan 6. stod de..                                                             Sedan följde en Söndag av 30-talet samtal till mej, min älsdsta och till min mamma... Vad Faan håller Anna på med???? Ingen svarade honom och i förmiddags fick jag höra att han lämnat barnen till sin morsa och syster och själv var han på jobbet, barnen var lämnade på dagis och allt var jätte rörigt för barnen och mellanbarnet hade tuggat på tröjan vid handleden hela dan och varit jätteorolig.. jag själv blev ju jätteorolig och fick åka och hämta mina små på dagis..                                                                                                                                                                                     På kvällskvisten ringde exet och skrek i luren i minst en kvart, han talet om vilken sjuk människa jag är som inte tar hand om mina barn, att mellanbarnet fått sin diagons efter mej,att jag är en sjuk jävla parasit på samhället som inte klarar av ett jävla dugg osv osv..                         Dessutom skulle han ta barnen irån mej så jag kan åka på mina jävla nöjes resor så mycke jag vill fortsättningvis..

Vad ska jag ta mej till? Vad skulle du gjort? Borde jag kanske "bita ihop" och orka lite till, de är ju ändå mina barn??

Tankarna är många och snurrar fort, fort.. men just nu är jag bara förbaskat trött och skulle gärna ligga i koma en månad eller två!

Tack för att du orkade läsa enda hit.. och kom gärna med tips hur i 17 jag gör!!                                                                                                                                                                                                    

JAG BEHÖVER HJÄLP MED ATT HITTA ETT VARAKTIGT, KÄRLEKSFULLT HEM TILL MIN UNDERBARA SCHÄFERTIK PÅ TVÅ ÅR!!

Finns de möjligtvis någon här som är 110% seriös och kan tänka sej att dela sitt liv med finaste hunden??

Bilder finns under rubriken, "en liten kärleksförklaring till någon jag tycker väldigt mycke om"!

Hon är definitivt INGEN problemhund,hon älskar barn i alla åldrar, lätt att hantera vad de gäller kloklippning,borstning, badning, tandborstning osv.

Hon älskar att åka bil, har aldrig varit sjuk och är full av liv och glädje.

Hon är ingen stressad hund utan kopplar lätt av inomhus.

Hon är reggad i skk

vaccinerad,avmaskad,chippad

Mh-testad och röntgad (a-höfter, hö ed ua, vä mbp)

Försäkrad i Agria.

Hon är med andra ord en helt perfekt hund!!

Oseriösa svar undanbedes, då detta är ett tillräckligt svårt beslut ändå.

Ser helst att hon får stanna inom jkpg-län, då jag är mån av att hålla kontakten, naturligtvis får ni lära känna varandra under en prövotid.

Skriv nåra rader om vad du kan erbjuda min ögonsten,lämna mail och telnr så hör jag av mej.

Publicerar naturligtvis inga mail adresser lr nr här!!

Jag tänker inte skänka bort henne och inte heller acceptera några avbetalningsförslag, så dessa ev intressenter gör sej inte heller besväret att svara då jag finner det högst oseriöst!

Du bör oxå ha vana av rasen eller liknande!

I övrigt är alla varmt välkommna med frågor och funderingar!

Mvh, Anna

Jag har funderat en del på sistone.....oxå!

Och det här är vad som senast rört sej i huvudet på mej..

Det handlar om frihet och hur otroligt viktig den är för att livet ska kunna fungera överhuvudtaget.

Låter säkert väldigt klyschigt, men jag tror att frihet är nyckeln till livet.

Sting, den gamle räven har gjort en låt som heter "if you love someone seth them free".

Och det är ungefär så jag försöker tänka, man kan aldrig låsa in och tvinga, klamra sej fast vid någon man älskar..

För låter man aldrig någon gå, låter man denne heller aldrig få en chans att återkomma..

Det är betydligt lättare sagt än gjort, och jag är själv under upplärning och ibland tvingas man tillbaka till ruta ett.

Det krävs en sällan skådad styrka och ett mod utöver de vanliga och inte minst en osjälvisk syn på kärleken för att lyckas, men kan man bara tillåta sej att våga misslyckas så tror jag man har kommit en väldigt god bit på väg...

Detta gäller nödvändigtvis inte bara kärleksrelationer, utan dom flesta reationer överhuvudtaget, kärleken till sina barn, vänner och kanske till och med till husdjuret, vad vet jag?

Men tänk dej själv att älska så att hjärtat värker, men ändå kunna öppna dörren och säga "du är fri att gå"...

Är inte de verklig och osjälvisk kärlek så vet inte jag?!    

Måndag idag, och jag känner mej ganska bra! 

De är skönt de.

Har försökt att ringa alla samtal som ska ringas,men utan större framgång, tyvärr!

Har man öppet mellan 8.30-17.30, å lunch mellan 13-14, så fattar jag inte varför man inte svarar mellan 12 å 1??

Undra hur många år av sitt liv man slänger bort i telefonköer och att ringa till myndigheter och företag som inte svarar??

Eller att vänta i största allmänhet!

Vänta på maten, vänta på bussen, vänta utanför toaletten, vänta barn...vänta på barnen, vänta på våren, vänta på semestern, vänta på svar....

För att inte ens tala om alla stackare som får vänta på MEJ!!

Ja, ni fattar ju, man väntar ju HELA tiden!!

Visserligen kan man ju göra andra saker medan man väntar...

Som nu tex, nu ska jag dricka kaffe medan jag väntar på att det blir barnhämtning...

Undra just hur mycke kaffe pengar jag skulle spara in om jag slapp all väntan?

Ja ni, livet är fullt av stora frågor.. nu kan jag i alla fall sluta vänta på att kaffet ska rinna ner..

Ha en bra Måndag, och kom ihåg att för varje andetag ni tar kommer ni ett andetag närmare ert sista, så lev innerligt medan ni väntar...

Nu är jag här igen, efter ett avbrott i bloggkarriären!

Har en omtumlande månad bakom mej, och många frågor har ställts på sin spets och många mer eller mindre bra beslut har fattats.

I Fredags tror jag att något bra hände, fast de var antagligen min värsta natt på otroligt många år, kanske någonsin..

Det var då allting brast och gick sönder, allting dog och jag var under några intensiva timmar faktiskt helt säker på att det var min sista natt på den här planeten..

Men så blev det inte..

Nu sitter jag här med ett ofantligt lugn inom mej, en trygghet och en säkerhet som jag kanske aldrig tidigare upplevt så starkt.

"Dom små onda jävlarna" har lämnat min kropp, och den friheten och framtidstron jag känner nu är så stor och så stark att jag har svårt att sätta ord på den.

Återigen vill jag tacka några av mina finaste, jag är otroligt tacksam och känner mej oerhört previligerd som får vara med på ett litet hörn i era liv!

Kärlek och respekt till er, ni är bäst! 

Idag är den första dagen på resten av mitt liv, och den tiden vill jag förvalta väl, om tio år vill jag minnas den här stunden som den stund då det vände, då jag återfick kontrollen över mitt liv.

Söndagen då livet började!