Första Måndagen efter ett lov är inte så himla rolig som man kanske kan tro..

Mamman är trött och barnet är tröttare..

Men det viktigaste är att vi har haft ett jättebra lov.

Min mellis är inne i en otroligt bra period och har lekt såå bra med minstingen:)

Kort och gott, föräldraskap när det är som allra, allra bäst, jag har tom känt att vi är som en alldeles, alldeles "vanlig" liten familj   ..nästan!

Nu till dagens gåta!

Vad är det för likhet mellan mej och Kerstin Dellert?

(Mm, förstår att många tänker på rösten, men det hade varit att göra det lite för enkelt även om nu Kerstin oxå har en rätt ok pipa!)

I övrigt är jag just nu ganska trött på mej själv...återigen.

Jag har väl skrivit lite här, för ganska länge sedan, om min ADD?

Kortfattat är det som en ADHD fast tvärtom, dvs, har man ADHD har man oftast rumpan fylld av myror och koncentrations svårigheter, visserligen stämmer det till viss del in på en ADD oxå men i stället för att vara överallt, är någon med ADD ingenstans..

Om jag säger såhär, har man ADD har man ofta ooootroligt svårt att få tummen ur och man gör inte så många knop fast man så gärna vill!

Ofta kanske man påbörjar saker som aldrig blir riktigt avslutade, fast man så gärna vill!

Låter kanske konstigt, men det är den bästa beskrivning jag kan ge just nu.

Dessutom har man/jag en hjärna som går på högvarv hela tiden, och då menar jag verkligen HELA tiden.

Även om jag inte gjort så mycket på en dag så kan jag vara helt slut på kvällen för att hjärnan slitit som ett djur hela dagen.

Jag tänker dagligen på hur jag vill att mitt liv ska vara, men så slår ADD;n till med all kraft och istället för att gå ut och förändra världen så är jag nöjd om jag lyckas både duscha, handla och laga mat på en och samma dag.

Det är så fruktansvärt frustrerande och jag blir så trött på hur jag funkar.

Min ADD kommer aldrig försvinna, det är helt enkelt sån jag blev!

Jag har aldrig pratat så mycket om detta för jag vill inte att det ska bli någon form av ursäkt.

Har märk att väldigt många gör det till sin identitet och det ENDA man är.

Dessutom är det lätt att skylla på och ett smidigt sätt att komma undan på.

"Å förlåt att jag gjorde eller sa något dumt, men du förstår, jag har ADD"?

Jag hävdar ju allt som oftast att alla har ett val!

I det här fallet känner jag: antingen blir man ett offer och slav under sin diagnos, eller så gör man den till en "tillgång" och förvaltar den på bästa sätt.

Det är deffenitivt ingen lätt sak, men det är ju faktiskt en gåva att kunna tänka utanför ramarna och se andra perspektiv på saker som andra kanske missar för man vågar kanske inte alltid tänka tanken fullt ut.

Jag har en massa projekt som ligger och pyr som jag verkligen känner så mycket för, men jag har på sistone förstått att den enda anledningen till att jag inte genomfört mina drömmar är att jag har så förbannat svårt att få tummen ur helt enkelt..

Hur illa är inte det?

Näpp, här och nu lovar jag att det ska bli ändring på torpet!

Jag kommer alltid ha min ADD så varför inte låta den göra lite nytta och låta den börja dra åt mitt håll istället för att jag jämt och ständigt bara ska hänga med den?

Nån jäkla rättvisa och jämnställdhet måste vi väl ändå ha i vårt förhållande, annars kommer det aldrig någonsin bli någon ordning på någonting!

Nu ska jag och min ADD äta pizza, inte för att den är sugen, men för att JAG är!

Just nu är den här låten det bästa jag vet!

Jag vet vem som är min goda tankte för dagen, vet du vem eller vad som är din goda tankte?

Tror det kan vara riktigt bra att ta reda på det, idag och i morgon och alla andra dagar!

Det är mer värt än du kan ana, för dej och inte minst för dina goda tanke!  

Jag kommer på mej själv alltsom oftast med att ha en ganska synisk syn på mycket och jag har ganska svårt att "tycka synd om" människor som jag skulle vilja påstå, försätter sej, för att inte säga väljer ett ganska destruktivt sätt att förvalta sina liv på.

Jag har sagt det förr och säger det igen, någonstans på livets väg väljer man medvetet eller kanske ibland något omedvetet ett tragiskt och turbulent liv.

Jag syftar på missbrukare, kvinnor som väljer att stanna kvar i ett förhållande där det förekommer misshandel och våld, eller som en del kvinnor som går från en misshandlande man till en annan ect.

Man kanske inte väljer, eller har så mycket val när man väl är inne i karusellen, men dagen innan allt startar så gör man ändå ett val.

Varje enskild människa har ett ansvar för sitt eget liv!

Naturligtvis finns det alltid enstaka fall där man hamnar i situationer som man inte kan rå för, kanske pga psykisk ohälsa eller liknande och DET är riktigt tragiskt och sånt berör "tom" mej riktigt djupt och jag är beredd att göra allt som står i min makt för att hjälpa!

Just idag tänker jag naturligtvis på en viss mega-världs-stjärnas bortgång!

Jag möttes av nyheten när jag slog på nyhetsmorgon i morse, världen sörjer och befinner sej i djup chock efter beskedet om.......

I tidningarna kan man läsa om stjärnans "mystiska" död mm, mm.

Men hallå!!!

Visst är det trist när människor dör i förtid, men världen i chock och mystisk död??? Snälla!!!

Hur kan man bli chockad över att en "pundare" dör?? Det behöver man ju inte va speciellt medial för att år 2012 kunna räkna ut att det är så dessa liv i regel slutar.

Och det där med mystiskt??

Redan några timmar efter dödsförklaringen gick polisen ut och meddelande att man inte misstänkte något brott..Var i ligger då mystiska med dödsfallet??

Jajaja, jag vet att media älskar att skruva till rubrikerna, men för mej hade det faktiskt varit mer mystiskt om en människa med den livsföringen fått uppleva sin 92 års dag!

Typ keith Richards, det är väl ändå ett mysterium hur han fortfarande kan vara kvar i livet, eller?!

Dagens bortgångne stjärna som beskrivs som hälsan och sundheten själv i början av karriären, måste ändå gjort ganska tvivelaktiga val i livet.

När man dessutom tjänar såna ofantliga mängder pengar så man kan köpa sej ett alldeles eget litet (läs gigantiskt!)rehab, all inklusive, och ändå inte kan rätta till sina dåliga beslut så vet jag inte om jag kan känna så mycket empati, då finns det faktiskt andra människoöden som berör mej betydligt mer än så och som jag tycker borde uppmärksammas så otroligt mycket mer.

Fast å andra sidan är dom människorna inga super-mega-världs-stjärnor med miljoners miljarder på banken och då blir ju uppenbarligen det hela lite mer mystiskt och chockartat...

Det däremot tycker jag är riktigt tragiskt..

Fick det här som ett sms i morse!

Är det verkligen ok ICA?

Inte nog med att dom säljer gammal köttfärs, nu har dom tydligen utökat sortimentet ytterligare.

Jag vet inte men jag ställer mej ytterst tveksam till sådana här tjänster i allmänt och inte minst i en matbutik!

Döm själva, men jag tycker det är lågt!

Fredag idag och snart är det dax för Fredagsmys! Vad kan väl vara en bättre uppladdning än att reflektera över det här med smärta?

Jag söker runt och hittar den här förklaringen till smärta på wikipedia:

Smärta definieras av den internationella smärtorganisationen International Association for the Study of Pain, IASP, som "En obehaglig sensorisk och/eller känslomässig upplevelse förenad med vävnadsskada eller hotande vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan" (an unpleasant sensory and/or emotional experience associated with actual or potential tissue damage, or described in terms of such damage). Den kan uppstå av potentiellt skadligt stimuli, som exempelvis vid hög värme eller vid stort mekaniskt tryck. Sådan smärta kallas nociceptiv smärta.

Smärta kan även uppstå vid olika skador i själva nervsystemet, både i det perifera nervsystemet, PNS och i det centrala nervsystemet, CNS. Så kallad neuropatisk smärta.

Smärta kan också förekomma i samband med olika psykiatriska tillstånd och benämns psykogen smärta.

Det finns även smärttillstånd med helt okänd mekanism (idiopatisk) och man talar då om idiopatisk smärta.

I detta inlägg pratar jag om den fysiska smärtan och inte om den psykiska som jag tror är lite mer svårhanterlig än den fysiska.

Jag är väl medveten om att det finns kronisk smärta och värk och där tror jag inte att min teori kan påverka så jätte mycket men jag tror ändå att det kan underlätta med "rätt" syn på, och inställning till problemet.

Min grundfilosofi är att:

- Smärta är sunt, känner man smärta vet man att man lever och akut smärta är övergående!

- Har man inte upplevt smärta tror jag det är betydligt svårare att uppskatta när man mår riktigt, riktigt bra!

- Smärta är kroppens sätt att säga:"hallå där, du ska nog ta det lite lugnt och ta och kolla upp det här".

- Har man upplevt en stor psykisk smärta så tror jag att den fysiska smärtan blir betydligt lättare att hantera, jag tror oxå att livs erfarenhet ökar smärtgränsen.

Jag inbillar mej att jag har en ganska hög smärtgräns, det grundar jag bla på mina förlossningar, födde mina två första barn "på naturlig väg" utan smärtlindring. Min första vägde 4995 gram och hade ett huvudomfång på 39 cm.

Visst gjorde det förjäkla ont, men inte värre än att jag stod ut.

Jag valde att föda utan smärtlindring för att jag ville vara närvarande och helt klar under förlossningen, så det handlade inte om någon vadslagningen eller för att bevisa något för någon som vissa faktiskt trott.

Jag vill helt enkelt vara 110% delaktig!

Den andra förlossning var inte värre än att gå på toa i stort sett, fast resultatet blev ju så mycket bättre!:))

Dessutom fick jag en adrenalinkick som jag inte varit i närheten av vare sej förr eller senare!

I det fallet tror jag att det handlade mycket om att omvandla smärtan till kraft och styrka och att se en bit framåt och inse att det här är "för en god saks skull".

Nu är det väl inte så att jag skulle lägga mej under kniven helt utan bedövning, även om jag tror att det skulle kunna vara fullt möjligt, med rätt inställning och tänk, förmåga att slappna av och några års träning så tror jag absolut det skulle kunna funka. (dock inget att testa hemma!)

Jag tänker så här:

Jag har alltid varit en otroligt frusen människa och har så gott som frysit trettio år av mitt liv, och av någon anledning har jag bara accepterat det, ja, fram tills för några år sedan.

Det var då det gick upp för mej!

Om man slappnar av, på riktigt, ända in i benmärgen så att säga, så biter inte kylan på dej!

Det tar absolut ett tag att lära sej men sen går det helt per automatik.

Mina vänner kan stå och skaka tänder i sina vinterjackor medan jag kan stå i linne och inte ens vara kall på huden!

Sedan kan jag självklart känna mej lite frusen ibland, jag är ju trots allt ingen terminator, men det är inte alls i närheten av hur det var "förr".

Nu tror jag ju att man kan lära sej hantera smärta på samma sätt!

Lär dej slappna av och tänk "rätt" så är jag säker på att mycket smärta skulle försvinna från moder jord.

Till vilken nytta kanske du tänker nu?

Jo, då känner jag så här, tänk bara i vardagen på alla "små" olyckor i hemmet.

Kunde man koppla bort smärtan trots att blodet sprutar och benpiporna står åt alla håll och behålla lugnet och sinnesnärvaron skulle det underlätta fantastiskt mycket för alla runt om kring, om det nu finns några och inte minst för räddnings/sjukvårds personal.

Nästan som att försätta sej i chock fast ändå vara fullständigt klar och närvarande.

Som ni kanske läst här tidigare så ska jag låta plocka ut min odåga till livmoder inom kort.

Jag fick i och med detta frågan om jag vill delta i en studie som handlar om just dessa operationer och även om eftervården.

Såklart jag ställer upp på det!

Igår var jag på första testerna i studien och då handlade det bla om just smärta och jag fick min smärtgräns registrerad på olika punkter på kroppen som då utsattes för kyla, värme och tryck.

Jag som gärna målar upp skräcksenarier när jag ska göra något jag inte riktigt vet hur det går till, såg mej själv sitta i tvångtröja i sjukhusets tortyr kammare (ja precis, ni vet dom som ju finns i källaren på ALLA sjukhus.!)

Tanken med mina skräck-tankar är just att jag inte ska tycka det var så farligt när det väl är gjort!

Och mycket riktigt, jag fick inte en enda tortyr-kammare-känsla någon gång under testerna!

Faktum är att barnmorskan tittade på mej och sa "du var mej en tuff tjej" när testet var över och jag inte behövt trycka på stopp-stanna-jag-klarar-inte-mer-smärta-nu-knappen en enda gång!

Jag såg barnmorskan djup in i ögonen och sa till slut "talk to the hand, baby", innan jag lämnade rummet!

(Tsss, det sista var väl inte riktigt sant, men det hade ju varit väldigt roligt om jag nu hade svarat så...ja, eller kanske inte?!) 

Aja, nu har det börjat dra ihop sej till Fredagsmyset här!

Önskar alla en trevlig helg och tänk på att oftast har du inte ens hälften så ont som du faktiskt tror, sorry!!

Det här inlägget bestämde jag mej för att inte skriva redan i Söndags eftermiddag.

Nu är det Torsdag förmiddag och jag har inte tänkt om på något sätt som man lätt skulle kunna tro.

Jag trotsar helt enkelt mej själv och går fullständigt emot de jag lovat mej, vilket känns väldigt märkligt, lågt, pubertalt, konstigt, dumt, trist och onödigt.

Jag är väl medveten om att jag i och med detta sätter min trovärdighet i kraftig gungning, men trots det så gör jag det!

Jag faan gört, helt enkelt!

Jag säger Torsten Flinck, så vet ni genast vart landet ligger.

Detta är min teori:

Väldigt många människor är riktigt trötta på detta melodifestival tramsandet år efter år.

Så även jag, har förvisso aldrig brytt mej särskilt hårt, men ni som känner mej vet att jag är allergisk mot traditioner och upprepningar och händer det inget nytt så "dör" jag av trisstess..

Jag tror även att Christer Björkman blivit medveten om att hans jippo sjunger på sista versen.

Han behöver något eller någon som drar ögonen åt sej, ökar tittar siffrorna och förlänger hans kontrakt.

Så vad gör han? Vem är bland dom mest spektulära artister vi har och den minst troliga i sammanhanget?

Jo, det är Torsten Flinck!!

Honom ska vi ha!!!!

Nu undrar ALLA, hur ska det gå? Vad ska han, Torsten alltså, göra? Ska han sjunga? Vad ska han ha på sej?

Kommer det bitas i blodigt kött och spottas på publiken? Kommer han vara berusad? HUR SKA DET GÅ???

Och så händer.....ingenting, inte under framträdandet...men plötsligt händer.....detta:

Christer Björkman jublar, kvällstidningarna jublar, morgonsofforna jublar!!

Alla sitter säkert även nästa vecka!! Tjoohoo!! Vi visste det, Torsten kan man lita på!!! Torsten is da shit och medias superhjälte!!!

Men, vänta lite...

Vi kan ju inte.....

Åhmen, såhär gör vi!

Dumma, gamla, äckliga Torsten, fy vilken snuskgubbe? Hur kunde du??

Nu måste vi ta upp det här med sexuella trakaserier på jobbet! Gina gjorde ju bara sitt jobb i sitt lilla ormskinn, och visserligen bad hon om en kram(en "Torsten-kram"dessutom!), men naturligtvis trodde vi alla att Torsten skulle kunna sköta sej, uppföra sej och respektera kvinnan under ormskinnet! Bad bad Torsten!

Att sedan media froterar sej i Persbrants "nya" kropp och driver med den i alla möjliga och omöjliga sammanhang hör inte hit, lika lite som att Gry forsell vältrar sej i nakna muskelösa kroppar varje Lördagkväll inför våra stackars, små, oskyldiga barns ögon på bästa sändningstid, och sen slår ner varandra på skolgården i tron om att dom är gladiatorer, men det är bara gulligt de!!