Igår kväll träffade jag en lärare, fd rektor dvs någon med stor insikt i skolväseendet.

Han var ganska trött på att träffa nya människor som undrar vad han jobbar med.

Han menade att ALLA har gått i skolan, ALLA har minnen och en relation till skolan, ALLA tycker därmed någonting om skolan..

Och allt som oftast får han stå till svars för fel och brister inom skolan, frågor som han oftast själv oxå tycker skolan hanterat väldigt fel.

Sånt där är ganska märkligt tycker jag, samma sak vad det gäller läkare, nog sjutton är det alltid någon som kommer fram och ska fråga om magont eller konstiga prickar och fläckar och helst oxå få sej en snabb undersökning a la solsidan:)

När jag var gravid med min förstfödde råkade jag märkligt nog ut för liknande händelser, flera människor som jag inte känner kom helt ogenerat fram och ställde mer eller mindre privata/intima frågor om min mage och graviditet.

Dessutom skulle folk ta på min mage i tid och otid jag förvandlades till nån slags allmän egendom.

Om någon nu frågade om denne fick känna på min jättemage, frågade dom SAMTIDIGT som dom la handen på magen, vilket inte gav mej en chans att säga "nej, jag vill faktiskt inte att du tar dina händer på MIN mage, men tack ändå!" 

För att inte tala om alla rättigheter folk tog sej att prata om och bedömma min kula, om jag var liten eller stor om det var en pojke eller flicka osv osv...

I min värld kändes detta både irriterande och faktiskt riktigt kränkande och jag slogs av tanken "vart tog rätten till min egen kropp vägen"????

Nu var det ju inte de jag tänkte ta upp i detta inlägg utan något helt annat..nämligen om det kan vara så att vi överdiagnosiserar våra

barn idag?

Det är här mitt samtal med läraren från igår kommer in..

Vi har nämligen funderat över samma sak.

Är det så att man gärna ställer en diagnos för att slippa undan eget ansvar för att barnet inte fungerar "som alla andra i samma ålder".

Läraren hävdade att barn som inte fungerar som förväntat i skolan ofta skickas vidare till psykologer osv för att till slut bli utredda, få en diagnos bli satta på mediciner för att sedan komma tillbaka och snällt infinna sej i skolan igen.

Han menade på att bara för att man inte riktigt kan inrätta sej i skolans tilltänkta led behöver man ju inte ha en diagnos!

Alla ser inte lika dana ut och alla tänker inte lika dant och alla mognar inte på samma dag, det behöver ju inte innebära att någonting är fel, för mej låter det mer som att alla har olika personligheter, något som "konstigt nog" uppmuntras i dessa dagar...såvida man håller sej inom ramarna förstås.

Sen finns det naturligtvis dom som får en diagnos för att dom ska ha en och det kan hjälpa till oerhört att få ett svar och att äntligen kunna förstå sej själv lite bättre och att kunna få möjlighet till den hjälp och stöd man behöver och självklart ska ha för att kunna få leva ett så rikt liv som möjligt! 

Ha en skön Lördag allihop!

Som ni säkert förstått så har jag haft festligare veckor än den här, jag är lite lagom melankolisk, pms-ig, uttråkad och försäkerhets skull har jag fått en bedrövlig hy just den här veckan till råga på allt!                  

Ja, jag vet, säg ingenting, jag säger det själv:

TJJJJOOOOHOOOOO!!!!!!!!!!!!!

Men nu har jag bestämt mej för att förändra mitt liv, så jag säger hej då ensam och ful och säger istället välkommen snygg och populär!!!

Jag tänker nämligen sätta ut en kontakt annons, direkt här på bloggen.

Förhoppningsvis är de nån av alla mina tusen läsare som nappar! 

Jag har tänkt mej nåt i stil med det här: 

Välvårdad manlig man sökes!

Här har ni mej, en glad och härlig tjej

jag säger aldrig nej när de vankas galej 

Jag har tre stycken barn, men som knappast märks

dom kommer älska dej bara banden stärks 

Du är en manlig man helt fri från droger

då jag aldrig mer vill ha nån som Roger

Ditt yttre är inte så viktigt

Så länge det feta kontot är riktigt

Du är dock charmig med hyffsad stil

där du glider fram i din svindyra bil

Du ska älska mej i lust och i nöd

-helt villkorslöst intill din död

Jag ska ta hand om dej så väl

så tro inte det finns andra själ 

visst är du gammal som få

Men jag vet att det ska gå 

Du och jag i höst...blotta tanken ger mej tröst.

Svar till: Anspråkslös mamma-73

God afton!

Känner mej rastlös och ganska trött idag, men hittar inte sömnen i kroppen..

Det där med sömnen går väldigt mycket upp och ner, och just nu går det sådär.. 

Det är jag oxå väldigt trött på, trött på att va trött helt enkelt.

Jag tillhör dom som verkligen behöver solen, dess ljus och värme för att må bra och för att kunna fungera. 

Regnet och mörkret gör mej trött och ganska lågmäld.

Jag behöver sol på sommaren för att orka hela året till nästa vår och sommar.

Min kropp lixom lagrar ljuset och värmen i kroppen och omvandlar det till energi under den mörka årstiden, vilket är jättebra.... så länge det är sol på sommaren vill säga..

Här i min lilla stad är det nästan höst redan nu och kollar man på väder rapporten finns ingen ljusning den närmsta veckan heller, vilket bekymmrar mej en smula av förklarliga själ..

I och för sej  fungerar väl så gott som alla människor som jag, men för mej som "gärna" blir lite melankolisk på hösten känns det ganska tungt just nu.

Förresten finns det visst folk som älskar hösten, mörkret och vardagen, något som jag aldrig förstått mej på.

Ett jätte konstigt argument som nästan alla "höst-älskar-människor" slänger sej med är: "jamen, det är ju så mysigt att få krypa ner i soffan och mysa med tända ljus". 

Mitt mot argument blir då; jamen jag tänder ljus året om, och för mej finns inget mysigare än att sitta på altanen en ljum sommarnatt med levande ljus runt omkring och bara vara och framför allt njuta av livet!

DET är kvalifiserat mys för mej! 

Sköt nu om er alla där ute i sommarnatten, oavsett väder!

Själv ska jag ge mej ut på perrongen och hoppas på att sömntåget snart kommer in - utan några större förseningar den här natten.

Onsdagen den 20/7 2011 klockan 11.07                                          

Här hemma är de ganska lugnt och skönt för tillfället så jag passar på att kolla runt på nätet..

Ja, eller rättare sagt halkade jag helt osökt in på Laredoute.se.

- En av mina favoritbukiker på nätet dessutom..hm, märkligt de där?!

Jag konstaterar ganska snart att jag nog faktiskt behöver ALLT  i stort sätt! 

Ja, behöver och behöver.. VILL HA i alla fall, men det är väl så gott som samma sak, eller?? 

Det som jag för tillfället är mest svag för är deras skor och framför allt deras fantastiska kängor! 

Kängorna på bilderna lixom talar till mej genom skärmen.. Anna, Anna ta oss, ta oss!!  

Tittar jag riktigt noga kan jag se i deras små desperata ögon att de enda dom vill är att få vara med mej, på mej och jag känner precis, exakt desamma! 

Det är sällan jag "konektat" så direkt med någon jag just mött!

För ett kort, men intensivt ögonblick låtsas jag att jag har obegränsat med pengar och skyndar att klicka ner ALLT jag vill ha (läs behöver!) till kundkorgen.

När jag börjar närma mej 15000 kronors strecket och adrenalinet pumpar som bäst runt i hela min kropp väcks jag helt abrupt ur min extas och långt långt borta hör jag en liten röst säga: mamma jag vill baka negerbollar nu och jag har redan tvättat händerna!

Med en viss tvekan, ser jag på mina favoritkängor en sista gång och tänker, vänta lite, om bara "några månader" börjar rean och då kommer jag tillbaka och klickar hem er innan ni ens hinner blinka det har ni mitt ord på!  

Precis som jag trodde gav gårdagens inlägg en hel del reaktioner.  

Vilket jag tycker är bra, väldigt bra!

Därimot hade jag förväntat mej fler negativa kommentarer..!

Samtidigt som det känns skönt att min reaktion och frågeställning verkar vara helt normal för att inte säga självklar för många läsare.

Tack för ert stöd och intressanta kommentarer!:)

En sak jag därimot har svårt att förstå är att diskussionen fortfarande ens behöver tas upp i Sverige år 2011!

Varför är det inte redan självklart att människor som arbetar med människor på ett eller annat sätt har en diskrekt klädsel och framtoning?

Som jag skrev som svar till en kommentar, det spelar ingen roll om det gäller för djupa urringningar, smycken, hakkors eller burka.

Som patient eller kund måste man alltid kunna känna sej trygg och bekväm i en många gånger redan ganska obekväm situation..

Antar att inte diskussionen slutar här, men för idag slutar den i alla fall här för mej..                                                                

God natt önskar jag er alla oavsett kön, färg, religion, ålder eller läggning!

Anna - En del av Sverige! 

Mmm jag vet, jag borde antagligen gått å lagt mej, men som sagt, det blir inte alltid som man vill...                                                    

Skulle vilja ventilera något med er, skulle va kul att veta om ni tycker jag överreagerar eller om de rentav är så att jag har en poäng i det jag känner..                                                                  

Först måste jag säga att vi har blivit fanastiskt väl bemötta på Habiliteringen angående utredningen av mitt barn, personalen har verkligen imponerat på mej och dom har mitt fulla förtroende (även fortsättningsvis).

Så här ligger det till!                                                                                                          

I fredags skulle vi göra ett EEG under sömn på min lilla älskling.

Vi var väl förberedda och kvällen innan kändes det som att de skulle kunna gå riktigt bra.

På morgonen anade jag en viss tveksamhet men jag peppade på och jag hade kvar förhoppningen om att det skulle kunna gå riktigt bra.

(För er som inte känner till bakrunden har jag ett autistiskt barn, som bla har väldigt svårt för nya människor och miljöer och svårt i sociala sammanhang i allmänhet, dessutom är han/hon väldigt lättskrämd en oväntad nyssning kan räcka för en panikångest attack om det är en dålig dag.)

Efter att vi väntat några minuter blev det vår tur och ut kommer en kvinna i blå BURKA och kallar in oss.

Först tänkte jag att hon va en sköterska, men ganska snart insåg jag att vi inte väntade på läkar´n utan att det var hon som skulle genomföra EEG;et.

Jag har inga problem med kvinnor som väljer den "outfiten" MEN hur i herrans namn tänkte dom när det bestämdes att HON skulle genomföra ett EEG på ett autistiskt barn med socialfobi och rädslor för det mesta som inte är tillräckligt väbekant????

Hon såg naturligtvis ut som ett spöke i barnets ögon, dessutom pratade hon med kraftig brytning, som för ett barn var fullständigt omöjligt att begripa någonting av..

Inte helt oväntat" stängde" mitt barn av fullständigt och efter 45 minuter lämnade vi "sjukan" med en "träningsmössa," en bok som beskriver i detalj vad som kommer hända om en månad när vi fick en ny tid.                                                                              

I min värld var detta ett bland det mest oproffisionella bemötande jag någonsin fått på ett sjukhus.

Och jag kan inte sluta undra: HUR FAAN TÄNKTE DOM DÄR??

Jag kommer naturligtvis ta upp detta med inblandad personal, så fler stackars barn förhoppningsvis slipper mötas av Jason i dörröppningen vid nästa läkarbesök...

(Kommentarer om att jag har fördomar mot dessa kvinnor undanbedes vänligt men bestämt då de inte finns några som helst belägg för sånt skitsnack, men jag måste få undra var i pedagogiken ligger när man väljer ett spöke att undersöka ett lättskrämt litet barn??)

Det blir ytterst sällan som man tänkt sej.                                          

Har flera inlägg som ligger på hög här i min hjärna och jag hade verkligen tänkt att börja beta av dom en efter en med start redan i kväll..                                                                                         Men så drabbades jag av ett jätte skov som tog mej hela vägen ner till botten av helvetesgapet och all lust bara rann av mej..

Det enda jag har lust med just nu är att säga upp kontakten med omvärlden och aldrig någonsin ta upp den igen..

Jag är trött, arg, lite ledsen och försäkerhets skull ganska besviken oxå...

Det enda jag kommer på mej sjäv med att fundera över just nu är:

 MÅSTE MAN ALLTID STÄLLA TILL EN SCEN ELLER VARA EN FANTASTISK "DRAMA QUEEN" för att folk ska inse att "de här kanske inte var mitt allra smartaste drag för dagen.."  

En annan tanke som "dyker upp" i mitt huvud är: varför är det så svårt "att behandla andra som du vill bli behandlad själv" eller helt enkelt vända på saken och se den ur ett annat, NÅGON annans perspektiv??? 

Känner att häxan surtant är tillbaka på min axel, men de skiter jag i just ikväll..

I morgon är en annan dag..                                                                           

.....Och för er som undrar vad jag gör om 5 minuter kan jag berätta att jag ska fixa till fläskfilen, sen blire middag, dusch av barn, sagostund och tidigt i säng för mina små hjältar!                  

Därefter är jag antagligen tillbaka här igen...

En sak till bara,   är tillbaka i min lilla stad och det gillas massor!