Hej hej igen!
Kan konstatera att ni är hyffsat många som läser min blogg till min stora glädje!
Om man ställer upp er på en rad blir ju raden ganska lång!;)
Jag kan inte låta bli att undra vilka ni är?
Vet ni vem jag är?
Inget jätteont om fjortisar men finns där några vuxna människor som gör sej besväret att kika in här? (det är ju trots allt "en blogg för vuxna";) )

Antagligen får jag aldrig veta, men det vore ju lite spännande ändå, trots allt!;)
Ha en skön, solig men sval Måndag!

Från det ena till det andra..

Klockan är före nio denna Måndags förmiddag, känns som jag varit uppe sedan fyra. Känner mej gammal, ful, sliten och fullständigt maktlös, inte den ultimata kombon om du frågar mej!

Ni som varit med mej ett tag här vet att jag har ett barn med autism, även kallad B2 här på bloggen.

B2 är sju år och har just börjat första klass.

Ända sedan starten i förskoleklass för ett år sedan har B2 hatat skolan.

B2 gör allt för att slippa gå dit, första terminen var det mycket bråk här hemma och både jag och B3 fick ducka för flygande föremål, sparkar och slag.

Den andra terminen bytte B2 strategi och började hålla sej fast i tex trappan eller gjorde sej helt "lealös" och tung som tusan, allt för att slippa undan.

I slutet av vårterminen började B2 att rymma iväg på morgonen istället, så helst skulle jag jaga B2 i 40 minuter innan vi kunde komma iväg till skolan.

Samtidigt som B3, fem år, behövde hjälp med lite av varje på morgonen.

Ja, ni förstår att det varit lätt kaotiskt här emellanåt.

Jag har försökt att få hjälp med skolskjuts på morgonen men skolan säger att det ligger på LSS handläggarens bord och vise versa. En annan sak jag fått höra är att förskolan inte är oblikatorisk så då sätter man inte in så kostsamma åtgärder osv, osv..

Väntar även på att få hjälp från hjälpmedelcentralen med att få nya lås i ytterdörren så B2 inte når att låsa upp och kan smita iväg.

Nu är höstterminen inne på sin fjärde vecka och morgonproblematiken likaså.

Jag är så förbannat trött på detta så jag blir tokig!!

Skolan börjar kl 08.00 och idag lyckades vi komma dit till 20 över..

På väg därifrån sprang jag ihop med rektorn, han frågade hur det var och det blev typ droppen..

Helt utschasad som jag känner mej och med gråten i halsen (hatar att jag blir så förbannat gråtig när jag är trött och arg!!) förklarade jag för rektorn att det är ett helvete och att jag faktiskt inte orkar ha det såhär varenda morgon. Dessutom är det faktiskt SKOLPLIKT nu och om jag inte kan ta B2 till skolan så kommer snart socialen och knackar på och undrar varför B2 inte kommer till skolan och då kommer dom att fixa det på ett eller annat sätt oavsett vems bord de nu ligger på!

Till svar fick jag då: Vad bra att du säger såhär Anna, jag ska se vad jag kan göra så kanske vi kan få till ett möte med LSS-handläggaren snart så får vi se vad vi kan göra!

Förresten, har du fler kontakter med socialen förutom med LSS??

DAAH!! Jag är inget socialfall, jag råkade bara få ett barn med autism!! Och just nu och ett år tillbaka i tiden har jag bara försökt att få lite hjälp för att kunna få leva ett vanligt liv med vanliga problem!!

Det är allt!!

Känns som det kan bli en lång höst även i år, trist och onödigt tycker jag, jag vet att jag har rätten på min sida, men varför ta den lätta vägen när man kan krångla till det??

Aja, Ha en skön vecka alla därute!

Idag tänker jag skriva om ett urgammalt, uttjatat riktigt tråkigt ämne.

Jag har skrivit om det förr och många med mej men nu på sistone har jag börjat störa mej ganska mycket..återigen.

Ämnet är såklart baj...nä förlåt..facebook ska det ju naturligtvis vara.

Facebook är så konstigt och det lockar fram hemska sidor hos människor, själv förvandlas jag till ett fullständigt miffo när jag hamnar framför fb, jag förlöjligar mej själv, framställer mej själv som en otroligt lågbegåvad människa, jag lägger upp statusar som jag själv inte förstår mej på en stund senare.

Som härom dan tex, då jag ändrade min status från "i ett förhållande" till "gift", fråga mej inte varför, men det kändes rätt just då, men när gratulationerna började komma in skämdes jag och försökte snacka mej ur det hela på ett otroligt barnsligt sätt som jag idag inte alls förstår vitsen med..

Jag kan med andra ord inte hantera fb överhuvudtaget. Just nu är jag som sagt med, men oftast är jag ur, och jag tror att det är just där jag ska hålla mej.

Men nu till varför jag stör mej extra mycket just nu!

Jag är så jä*la trött på alla dessa meningslösa grupper, ni vet dom här: "Gilla om du är emot barnmisshandel", så följer en bild på en sönderslagen liten flicka.

"Gilla om du är emot rattfylla" och en bild på en rullstol, "Gilla om du tycker att dessa här rätt till ett liv, följt av en bild på nåt jä*la schimpansunge i en bur, osv, osv...

Men hallååå!! I min värld är det så jäkla dumt så det finns inte, hur många är öppet för barnmisshandel??

Vore det inte bättre att i så fall starta någon grupp i stil med "Gilla om du brukar slå dina barn, och gärna kollar på barnpornografi samtidig".

Då skulle man ju kunna hjälpa polisen på samma gång lixom, låt 150 000 gilla och sen lämnar du över listan till polisen så har man gjort något bra och vettigt av facebook oxå!

Sen finns det andra typer av fantastiska grupper, nämligen alla dessa "gilla om du förstår sambandet-grupper", de är så fördummande att jag bli tokig!!

Ni vet, "gilla om du tycker dessa passar ihop" följt av en bild på en kräfta å en snaps.

Eller, "Gilla om du förstår sambandet mellan dessa" + bild på en penna och ett kassettband..

Daaah, är vi vuxna människor eller?? Är det vi som är Sverige och dess framtid??

Jag blir både livrädd och kraftigt oroad när jag tänker på det!

Skulle ju inte kännas super tryggt att tex bli opererad av någon som just varit inne och gillat ett ganska uppenbart samband, som tex ett paraply och en gummistövel, eller förresten, kanske borde bli mer bekymrad om läkaren valt att inte gilla...

Aja, jag kommer antagligen aldrig få min önskan om en facebook fri värld uppfylld, men jag känner att JAG för varje dag som går kommer en dag närmare mitt allra sista facebook inlägg...ever...

Våga vägra facebook, använd kondom och sov så gott!!

Kära Läsare!

Tyvärr hinner jag inte få klart dagens inlägg i tid, jag hoppas ni kan ha en smula överseende med detta?

Naturligtvis kompenserar jag er läsare för detta!

Dom fem första läsarna som kommenterar detta inlägg kommer att få en Iphone 5 var hemskickade direkt i lådan!

.....Skoja bara!

Men en fortsatt god Torsdag önskar jag er alla och på återseende!!

Lätt inspirerad av morgonsoffan i SVT i veckan, tänker jag ta upp ett glödhett ämne, nämligen "Poly". Dvs. att leva i ett "öppet förhållande" och även ha fler än ett förhållande  pågående samtidigt.

Är detta ett "nytt" sätt av leva?

Kan man verkligen älska flera människor samtidigt?

Är det kanske bara ett sätt att "legalisera" sin och andras otrohet?

Är det kanske bara en skön inställning till livet?

Eller är det kanske ett försvar för sitt sexmissbruk?

Ja, frågorna är många..Antagligen finns det flera svar och jag sitter inte inne på ett enda. tyvärr.

Men jag kan inte låta bli att tycka det är lite fashionerande, lite spännande och kanske tom. en smula läskigt.

Jag tycker själv att jag är ganska öppensinnad och frispråkig men samtidigt kan själv tycka att jag är aningen pryd och lite gulligt blyg sådär, vilket i och för sej inte många håller med om, men det är så jag ser, ja.. eller kanske vill se på mej själv.

De här är i vart fall min syn på saken och varför jag valt att leva ett monogamt liv:

När jag var yngre hade jag en något lättare syn på det här med förhållanden och jag såg inte så hårt på det här med otrohet å flirtar till höger å vänster, även om jag själv aldrig sträckte mej så långt.

Nu när man har ytterligare 20-talet år på nacken har jag en lite annorlunda, mognare syn på saken.

Antar att min erfarenhet gjort att jag tänkt om i frågan.

Jag vet hur svårt det är att omge sej med bra, riktigt bra människor och att leva som "poly" tror jag frestar på ganska hårt, dels på kärleksrelationen men även på relationen till släkt och vänner och jag tror också att tilltron till andra förändras till det sämre om man väljer att leva som polygam under en längre tid.

Med risk för att låta otroligt gammalmodig så tror jag inte heller att det gynnar barnen i en sådan relation.

Jag tänker att det skulle skapa en viss förvirring hos barnen, i vart fall periodvis under uppväxten, och vet man inte riktigt vad det är man ger sej in i kan det ju faktiskt bli fysiskt skadligt..

Dessutom tror jag ju att den här typen av levende ligger ganska väl i tiden.

Det är ok att dejta flera olika personer på samma gång, det är ingen paniksak om du inte har ett fast, seriöst förhållande och barn när du passerar 30. Det är otroligt accepterat att ha en eller flera sexpartners att gå runt på samtidigt, osv, osv, osv...

Personligen skulle jag varken ha tid eller ork att leva så även om jag nu velat..

Varje person ska ju ha sin kavalitetstid med undertecknad och samtidigt ska man sköta barn, jobb, hem och allt annat som ingår i livet, vilket ofta är tufft nog att få ihop.

En annan tanke kring detta är att jag faktiskt tror att en majoritet av dom som lever ett polygamt liv har ADHD eller någon annan bokstavskombination..

Jajaja, lugna ner dej lite nu, här i huset finns diagnoser så det räcker och blir över så jag vill påstå att jag vet vad pratar om.

Men jag kan tänka mej att det faktiskt krävs någon slags hyperaktivitet och/eller ett lite annat sätt att tänka och fungera som människa än hur en "Svensson" fungerar om man ska kunna leva som Poly.

Därmed INTE sagt att alla som har en diagnos lever som sexuella vildar på något sätt!

Ganska säker på det det inte finns så mycke statistik kring just detta, men har du någon erfarenhet eller tanke kring detta vore det kul om du vill dela med dej!

Ha en fortsatt skön Lördag oavsett hur du valt att leva den!

God Onsdag bloggen!

Här kommer ett snabbt inlägg från sjukstugan..

B1 och B2 var sjuka i helgen och igår blev B3 hes och förkyld och idag börjar även jag känna mej risig.

Skolstart = Sjukdomstider... Att man aldrig vänjer sej?!

En annan sak jag heller aldrig tycks vänja mej vid är att stiga upp mitt i natten..

Jag hatar verkligen att behöva vakna 6.30  

Sen förväntas man dessutom att vara pigg och ha huvudet med sej så barnen får med sej frukten, gympapåsen inkl handduken, kläder efter väder å alla jä..a skolböcker, låneböcker, papper som ska skrivas på hit och dit och så den lilla saken från hemmet som börjar på veckans jä..a bokstav.. Ja, ni hör ju själva  , det blir gärna lätt kaotiskt här hemma hos oss på morgonen.

Jag beundrar verkligen er som har knäckt "morgon-koden" där saker och ting flyter på i lugn och ro, och barnen infinner sej senast 5 i åtta på skolan med borstade tänder och nykammat hår!  

Ha en fortsatt god Onsdag alla vänner, nu ska jag och B3 ägna oss åt rehabilitering en lång stund!          

Heeej som faaan!!   

Gissa vem som är tillbaka efter en långt sommar upphåll??!   

Vill börja med att tacka ödmjukast för att så många faktiskt har kikat in här, trots bristen på inlägg under en lång tid   , det värmer i hjärtat!  

Antar att ni undrar vart jag varit och vad jag pysslat med? Dessutom, förhoppningsvis, kommer det att tillkomma några nya läsare som inte har en aning om vem jag är.

Så därför kommer här några några snabba frågor och svar för att påminna vissa och underlätta för andra att "lära känna" mej lite bättre!

Håll i hatten, för nu kör vi!!

Namn: Den enda bloggdrottningen.

född: Ja, på 70-talet.

Skild: Ja!

Särbo: Ja!

Homosexuell: Nej.

Barn: Ja, tre.

Bor: ja, i en småstad.

Husdjur: Ja, två katter.

Arbete: Ja.

Hus: Nej.

Kort och knubbig: Nej.

Dricker: Ja.

Social: Sällan.

Romantisk: Nepp.

Äter: Ja, om än oregelbundet och onyttigt.

Dansar: Aldrig nykter.

Trött och sliten: Ja, nästan jämt.

Tråkig: Jag tycker det, men får ofta höra att jag är rolig och glad..?!

Moderiktig: Inte någonstans.

Bott granne med en eller flera kändisar: Ja.

Blond: njae.

Film: Helst skräck, gärna verklighetsbaserd dessutom.

Lik i garderoben: Pass.

Märkligaste påstående om mej som jag känner till: Att jag är lik Michael Jackson.

Provokativ: Ibland.

ogillar: Krig.

Drömmer om: Fred på jorden.

Musik: Ja, massor.

Japp, då vet ni lite mer exakt vad jag är för en prick!

Hoppas att ni kikar in igen, det vore trevligt för mej!

Ni som vill läsa en blogg om barn med bajsiga blöjor, smink, mode, fester, hårförlängningar, hästar, bantningsmetoder, bröstförstoringar och matlagning, kommer jag antagligen göra väldigt besvikna, men för att glädja er kan jag meddela att det finns ett par andra tjejer som bedriver den typen av bloggar!

Ha en fortsatt trevlig dag alla nya och gamla vänner!