Hej hej kära vänner!

Idag var jag med om någonting märkligt...och nyttigt, för jag hade faktiskt inte en aning om att det är så här det funkar nuför tiden.

I morse, ca 07.20 klämde B2 tummen i ytterdörren. Jag såg direkt att detta måste ses om av en läkare så jag ringde upp till akuten. Jag fick prata med någon som kallade sej joursköterska.

Joursköterskan hänvisade till vårdcentralen för hon hade ingen läkare där som kunde inte hjälpa oss.

Jag gjorde med viss tvekan som jag blev tillsagd.

På vårdcentalen gick telefonsvararen igång, rösten ombad mej ringa aktuten vid akutfall.

I och med att tummen blödde som 17 och nageln såg ut att sitta på sne så ansåg jag situationen vara ganska akut.

Jag ringde åter upp jourkvinnan och talade om att det inte gick att komma fram till vårdcentralen och att jag blivit hänvisad till akuten.

Joursköterskan berättade nu att vårdcentralen hade problem med sin telefon men om jag ringde igen skulle det säkert gå bättre.

Måttligt irriterad påpekade jag att det blöder ganska kraftigt här och att B2 endast är 7 år.

Ja, men det är det här som gäller hävdade jourkvinnan.

Återigen ringde jag vårdcentralen, nu hade telefonsvararrösten ändrat meddelandet till "vi öppnar växeln åter klockan 08.00".

Klockan var nu 07.40 och blodet flödade som aldrig förr.

Ganska upprörd ringde jag 112 och fick äntligen prata med en mänsklig röst, jag frågade vad jag skulle göra och 112kvinnan sa direkt att självklart skulle vi åka upp till akuten.. dom kan ju inte vägra er hjälp!

07.55 kom vi in till akuten, 08.05 hade en läkare tittat på tummen och konstaterat att nageln var lös och nagelbandet behövde sys för att undvika skador på den nya nageln senare, MEN detta var inget han kunde hjälpa till med utan vi fick gå vidare till....gissa vart! Jajamensan, vårdcentralen!

Väl på vc fick vi komma in ganska fort. 08.30 hade en sköterska tittat på tummen men tyvärr kunde vi inte få hjälp av läkare förren 09.20

Eftersom vi inte hunnit få i oss någon frukost gick vi tillbaka till sjukhuset och åt frukost i caféterian.

09.15 var vi tillbaka på vc och 09.40 fick vi komma in till läkaren, som konstaterade att tummen var tvungen att röntgas. Äntligen fick tummen bli tvättad och omplåstrad och en stund senare var vi tillbaka på sjukhuset och röntgenavdelningen.

En timma senare fick vi lämna röntgen för att återvända till läkaren på vårdcentralen.

Till skillnad från läkaren på akuten tyckte denna att det räckte med att tejpa ihop tummen..

11.30, alltså drygt fyra timmar efter att olyckan inträffat kunde vi lämna sjukhuset och åka hem och vräka oss i soffan med glass och film!

Trodde aldrig jag skulle säga detta, men idag var jag nästan glad över B2s autism, då han inte upplever smärta på samma smärtsamma sätt som vi normal störda gör.

B2 var fantaskisk! Grät inte en tår utan behöll lugnet genom hela förmiddagen, det enda han frågade gång på gång på gång var: ska jag dö nu, ska jag dö nu, ska jag dö nu?!