Japp så är det, idag känner  jag en ganska stor saknad.                                                         Längtan är kanske ett bättre ord?

Det är nog skönare att längta än att sakna, fast å andra sidan är min känsla inte så skön så jag måste nog tyvärr hålla fast vid att att min känsla är saknad och ingen annan.                            

Så vad är det då jag saknar??

Naturligtvis är det mina käraste barn!                                                                                

Min finaste lilla fyra åring och min raraste lilla, stora sexton åring!   

Idag pågår det en inre konflikt i mej som är starkare än på mycket, mycket länge.                  

Ska sammanfatta den sista tiden för er så ni får ett hum av vår situatione.

Mina barn kallar jag A B C, A är den äldsta och C den minsta.

I våras kom A hem och berättade att han vill prova att bo hos sin pappa och börja gymnasiet där, ca 10 mil bort.

Vi resonerade om saken och vi bestämde att så skulle det bli.

Så till skolstarten bar det i väg med A mot nya utmaningar och på sätt och vis mot ett helt nytt liv!

B fick sin autism-diagnos i våras, och har varit väldigt utagerande mot C som farit illa av detta periodvis. Dessutom har B svårt för stora grupper, ibland räcker det med att familjen är samlad för att det ska bli för rörigt för B.

När jag och B är ensamma fungerar det mesta bra och B är harmonisk.

Med detta i tankarna bestämde vi att C skulle få flytta till sin pappa, för att få möjlighet att utvecklas och känna sej trygg i sin vardag, och B skulle få den lugn och ro B behöver för att må så bra som möjligt.

Resultatet har blivit väldigt blandat.

B mår mycket bättre, men har blivit otroligt knuten till mej, jag har blivit hans länk till omvärlden, han är trygg med detta samtidigt som jag blivit otroligt låst.

C har fått långa dagis dagar, pratar och frågar mycket efter mej, C blir jätte ledsen när det är dags att åka hem till sin pappa och gråter förtvivlat vid överlämningen och även ibland när vi pratar i telefonen.

Jag försöker uppmuntra och vara positiv men i själva verket sliter det hjärtat ur kroppen på mej.

A har nu börjat prata om att han inte riktigt trivs med sitt boende, då pappas nya har en tonåring i samma ålder som A, som är helt "emo" som A säger, dom pratar inte och undviker mest varandra, vilket pappans nya är irreterad på vilket håller på att dela familjen i två läger..

Helst av allt vill jag bara ta hem alla mina barn igen men jag vet att det kommer att ställa till ett helvete för B, den enda som faktiskt mår bra i den nuvarande situationen..

Är det verkligen rätt att B ska få styra HELA vår situation??

Att B skulle bo med sin pappa är uteslutet pga, att pappan inte förstår eller kan hantera B:s autism, dessutom klarar inte B de långa dagar det skulle innebära att bo med sin pappa. 

Just nu vet jag varken ut eller in och vet inte vems som skulle kunna hjälpa mej att lösa vår tillsynes ohållbara situation.

Ni som har friska barn och en fungerande familj har antagligen ingen aning om hur lyckligt lottade ni är!

Just nu skulle jag ge vad som helst för att få vara i er situation! 

 

filoZophie

2 december 2011 22:55

Vännen så beklämd jag blir av detta inlägg och jag vet absolut inte hur det är hos dig men jag kan förstå din situation. Självfallet förstår jag lugnet i att B känner sig trygg och lugnare när de andra är borta men samtidigt kan inte B få styra familjen. Även om B har en diagnos (som borde innebära att du har rätt till hjälp) så är det en diagnos man måste jobba RUNT inte hänga upp jobbet på... förstår du hur jag tänker?! Usch, nu tänker jag jättemycket på dig och undrar på vilket sätt jag hade kunnat hjälpa... Lova hojta om du behöver någon att bolla tankar med...
Bamsekramen full med styrka till dig... och bara till dig <3

http://www.filozophie.bloggplatsen.se

annaskrubbe

4 december 2011 18:07

Tack snälla, det värmer!

Förstår vad du menar och visst har du rätt.
Har blivit berättigad 12 (!) LSS timmar i månaden tills B vant sej, men nu har det gått drygt 2 månader och handläggaren säger att dom fortf,letar efter rätt person för jobbet..

När man kanske inte får den hjälp av samhället som man har rätt till är det så otroligt lätt att ta på sej en roll som jag kanske inte ska ta på mej, men det handlar ju om mitt barn och som mamma i min sits är det så lätt att tänka: jag gör precis vad som helst bara för att B ska känna sej lugn och trygg och må så bra som möjligt..
Jag kämpar på här, förr lr senare hittar vi en lösning som passar alla, tack för vänliga ord på vägen!

Kramen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej igen bloggen!   Upplever du att det går lite upp och ner med mitt bloggandet här? Jag upplever precis samma sak, men nu ska det som trilskats vara fixat och jag hoppas att vara helt tillbaka nu, äntligen!   Skönt för dej och skönt för m...

Hej hej bloggen!   Den här veckan är det no-filter-week! Direkt översatt: Inget filter veckan, dvs: den här veckan bör vi inte försköna vår vardag i sociala medier så som i bloggar, facebook, twitter, instagram mm. mm.   Folk har ju en förm...

Idag tänker jag dissa den grupp kvinnor som jag själv är en etablerad medlem av.   Skillnaden är att jag vågar påstå att jag är lite mer "laidback" än många andra, särskilt om vi jämnför med dom som blivit föräldrar dom senaste 5-10 åren.   A...

Hej och välkomna till denna veckas blogg!   Med bara drygt tre månader kvar till jul känner jag att det passar utmärkt med ett "litet" julklappstips!   Denna prudukt är en världsnyhet väl värd att kika närmare på!   Varför lägga onödig ti...

Hej hej bloggen och välkommen tillbaka till mej själv!   Har inte bloggat på ca tio månader men känner att saknaden varit stor då jag ser att mina läsare troget kikar in här då och då trots min långa frånvaro.   Stolt och tacksam!     Mit...