Japp så är det, idag känner  jag en ganska stor saknad.                                                         Längtan är kanske ett bättre ord?

Det är nog skönare att längta än att sakna, fast å andra sidan är min känsla inte så skön så jag måste nog tyvärr hålla fast vid att att min känsla är saknad och ingen annan.                            

Så vad är det då jag saknar??

Naturligtvis är det mina käraste barn!                                                                                

Min finaste lilla fyra åring och min raraste lilla, stora sexton åring!   

Idag pågår det en inre konflikt i mej som är starkare än på mycket, mycket länge.                  

Ska sammanfatta den sista tiden för er så ni får ett hum av vår situatione.

Mina barn kallar jag A B C, A är den äldsta och C den minsta.

I våras kom A hem och berättade att han vill prova att bo hos sin pappa och börja gymnasiet där, ca 10 mil bort.

Vi resonerade om saken och vi bestämde att så skulle det bli.

Så till skolstarten bar det i väg med A mot nya utmaningar och på sätt och vis mot ett helt nytt liv!

B fick sin autism-diagnos i våras, och har varit väldigt utagerande mot C som farit illa av detta periodvis. Dessutom har B svårt för stora grupper, ibland räcker det med att familjen är samlad för att det ska bli för rörigt för B.

När jag och B är ensamma fungerar det mesta bra och B är harmonisk.

Med detta i tankarna bestämde vi att C skulle få flytta till sin pappa, för att få möjlighet att utvecklas och känna sej trygg i sin vardag, och B skulle få den lugn och ro B behöver för att må så bra som möjligt.

Resultatet har blivit väldigt blandat.

B mår mycket bättre, men har blivit otroligt knuten till mej, jag har blivit hans länk till omvärlden, han är trygg med detta samtidigt som jag blivit otroligt låst.

C har fått långa dagis dagar, pratar och frågar mycket efter mej, C blir jätte ledsen när det är dags att åka hem till sin pappa och gråter förtvivlat vid överlämningen och även ibland när vi pratar i telefonen.

Jag försöker uppmuntra och vara positiv men i själva verket sliter det hjärtat ur kroppen på mej.

A har nu börjat prata om att han inte riktigt trivs med sitt boende, då pappas nya har en tonåring i samma ålder som A, som är helt "emo" som A säger, dom pratar inte och undviker mest varandra, vilket pappans nya är irreterad på vilket håller på att dela familjen i två läger..

Helst av allt vill jag bara ta hem alla mina barn igen men jag vet att det kommer att ställa till ett helvete för B, den enda som faktiskt mår bra i den nuvarande situationen..

Är det verkligen rätt att B ska få styra HELA vår situation??

Att B skulle bo med sin pappa är uteslutet pga, att pappan inte förstår eller kan hantera B:s autism, dessutom klarar inte B de långa dagar det skulle innebära att bo med sin pappa. 

Just nu vet jag varken ut eller in och vet inte vems som skulle kunna hjälpa mej att lösa vår tillsynes ohållbara situation.

Ni som har friska barn och en fungerande familj har antagligen ingen aning om hur lyckligt lottade ni är!

Just nu skulle jag ge vad som helst för att få vara i er situation!